AT USER UFPFERFEB: Af SICERN AR UT Rn -
omstörta och på nya utopiska grunder återuppf t
den gamla byggnaden! och ej nog härmed — dettal-
I
i
utskott, sjel? grundlagens högste väktare, aktade ejör
rof att överträda grundlageas föreskri ter, under med-li
vetande att det ej gafs någon auktorit t inom sam-
hället som derföre kunde ställa detsamma till anssar.
Det glömde dock att det fanns en makt, hvars välde
var större än till och med konstitutionsutskottet: den
allmäsna opinionea; ej den som, missbrukande detta
namn, gör sin rund kring land och rike under tid-
ningsformat, men de ädles, de sansades, de ratt tän-
kandes inom nationen; och inför denna opinisnsdom-
stol har 1840 års konstitutionsutskott blifvit ohjelp-
ligen sakfåälldt, der öre att det antingen icke mäktat
inse att det förderf, det, i händelse af förslaget; an-
tagande, skulle hafva bragt ö:ver fåderneslandet, eller
derföre att det saknat mod och förmåga att motsåtta.
g massans obilligt stegrade maktanspråk.
Aldrig har, sedan inträdandet af Sverges konstitu-
tionella samhällsskick en vigtizare fiåga förevarit till
afgörande. Fäderneslandets väl cller va beror på dess
utgång. Med spänd uppmärksamhet betraktar sam-
tiden vårt förebafyande. Eter:eridens förbannelse el-
ler välsignelse beror af värt beslut. Frågan gäller in-
genting mindre än om det gamla Sverges uråldriga
statsförfattning med sina minnen, sin ära, sina för-
hvppningar och jag medgiver det, sina brister, skal
gå under för ett nytt samhällsskick, fostradt af fak-
tionsandan, framkalla it a sveket och förordadt genom
alla de medel partisinoet aldrig tvekar att använda
för befordrandet af sina afsigter; — men nej! Jag
irrar mig ej om utgången; ty det är Sverges Ridder-
skap och Adel, sam deröver ska!l besluta, detta Rid-
derskap, som hburu mycket man än må försöka att
skända detsamma, likväl aldrig dragit i betänkande
att på fäderneslandets altare offra egna fördelar, då
fäderneslandets sanna väl derigenom kunnat beredas,
men som äfven mer än en gåog vetat att med ädel
fasthet motsätta sig partiyrans alla omstörtningsförsök.
och till hvilket också nu ordningens och sanningens
vänner förtröstansfullt uppblicka.
He EMIL vos TRÖIL: Man har med rätta sigt,
at: det nu föredragna förslaget hvilar på en demc-
kratisk grundid, och demokratien har af de fleste
utaf det Hög! husets ledamöter, som uppträdt, fått
emottaga så skarpa bugg och anfall, att jag fianerl,;
mig uppkallad att uppstiga, för att några ögonblick
från demokratiens ståndpuckt betrakta aristokratien.
Jag kan här icke undgå att erinra mig några ord,
som jaz för nära 46 år sedan hörde yttras inom det:a
hus af He Lefien (jag tror det var första gången jag,
här inträdde). De voro: patt Sverig s statsförfattaing
pbör vara monarkiskt-demoakratisk, för att vara stark.
Dessa ord gjorde på mig ctt djupt intryck, och jag;
har sedan ofta begrundat dem samt mer och mer ö-
vertygat mig om deras riktighet. i
Hvilket värde monarkiena har för Europas folkslag, l,
behöver icke bevisas. De, sym försökt densammas.
afskaffande, hafva inom kort funnit behofyet att åter-l.
vända dertill. Om demokratiens förhålande till mo-l,
narkiea kan man snart övertyga sig genom blottal.
betraktelsen, hvem det är i samhället, som i synner-
bet behöfver lagarnes skydd för att ostördt fortsätta!
sitt arbete, om icke just den mindre egendomsegaren,
den mindre jordinachafvaren, den som le:ver af små
kapitaler och sitt eget arbete. Aganderätten till det,
lilla, han har, är för honom lika dyrbar, som den
större egezdomen är för sin innehafvare; ban har på
samhällets strider allt att förlora — intet att vinna.
Iaom Åristokratien eger deremot ett olika förhållande
rum. Visserligen uppstå äfven vådor för denna, ge-
nom politiska skakningar, men hon har äfven utsigt
att derpå vinna något; det har man sett af alla de
försök, som vågats, att strida med thronen om mak-
ten. Tidehvarfvens häfder besanva äfven hvad jagl,
du haft äran yttra. Man behöfver blott kasta en blick
på Eu-opas stilining under medeltiden: hvilken var
det som brottades med thronerna och delade dessa:
spillror? hvilken annar än aristokratien? Till hvil-.
kea måste koaungamakten vända sig, för att vinna en
motvigt emot denna aiistokrati, för att bilda ett värn
emdt detsamma? Ja, till Demokratien. Med hvilkens
bistånd var det väl, som konungamakten åter uppsteg ,
till krat och oberoende? medelst demokratien. Och !;
var vål förhållaudet anoorlanda inom Sverige? Huru
tillgick det väl alltif.år Sverkerska och Erikska samt,
Folkunga ätterne, var det icke ständigt aristokratien, i
som slets med koaungarne om makten, som störtade 1
och mördade dem? ;
Var det icke samma aristokrati, som inkallade främ-
mande ko: ungar, för att under deras bortovaro ifrån
riket ostördt och ensamt få harrska i landet? — M2å i;
hvilkens Fjelp var dat deremot, som fosterläadske män .
återställde Sveriges oberoonde? Detta återställande,
M. H., börjades uader Siusarne, som kallade de lä-
gre medborgareklasserne till riksdazarse, och det full-!
dAndades at den store konung, som hade till valspråk:
Gud och Sveriges allmo;e. :
Aristokratien undertrycktes visserligen af denne ko-
hung, men utrotades icke; — han fortsatte sina stämp-
lingar. och Gustafs söaer och sonsson blefvo dess o-
fer. Hvem var det väl som vållade den ung2 Sigis-
munds asåndande till Poleo, för att uppfostras i en
främmande lära och de många skakningar som, i an-
ledning deraf, fö: fådernesaadet uppkommo? — Jo,
aristokratien — mena hvem var det, som jemte den
yngste af den store Gustafs söner återbragte Sverige
till makt och aas2ende? — det var demokratiea.
Sedermera börjar (jag medgifver de:) ett lysande!
tidehvarf för den Svenska Arisiokratien; då den visar
sig i en sådan dager, att den aldrig förr eller sednare
varit sådan i detta land, och kanske icke i något an-
nat; men dervid förekommer, att den då stod under
ledning utaf en af dessa utomordentliga mäns, hvars
like man uaderstundom måst? söka genom flere sek-
ler. Lika upphöjd genom karakterens ädelhet, som ge-
nom utomordentliga själs örmögenhiter, förmådde Azel
Ogenstjerna att till fäderneslandets ära och nytta rikta
aristokratiens verksamhet, och tillbakahålla dess till-
tag att förtrycka det lägre folket — men den store
mannen hina icke dö, förrän han såg aristokratien
åter bemäktiga sig en svag regent, som, snartin7eck-
lad i brydsamma förhållanden, arvsåg sig böra ieinva
krona och rike, och dö i landsflykt. Uader Curl X
ser man aristokrstiens begär efter främmande rot och
krigisk ära bringa hocom och riket i ändamiålslösa
krig, hvilka visserligen slutades förde!aktigt, men detta
endast genom en af dessa ovsniiga naturbänielser,
som isgan menskliig vishet kan förutsa. Jag har nyss
saltat om aristokratiens mist lysande tidehvarf —
ng - Mm mm Mn ÅA — u- — g-—
Po
— — DC VM C. nm AA CA NN mm m om
a—
a vn