AT USER UFPFERFEB: Af SICERN AR UT Rn omstörta och på nya utopiska grunder återuppf t den gamla byggnaden! och ej nog härmed — dettalI i utskott, sjel? grundlagens högste väktare, aktade ejör rof att överträda grundlageas föreskri ter, under med-li vetande att det ej gafs någon auktorit t inom samhället som derföre kunde ställa detsamma till anssar. Det glömde dock att det fanns en makt, hvars välde var större än till och med konstitutionsutskottet: den allmäsna opinionea; ej den som, missbrukande detta namn, gör sin rund kring land och rike under tidningsformat, men de ädles, de sansades, de ratt tänkandes inom nationen; och inför denna opinisnsdomstol har 1840 års konstitutionsutskott blifvit ohjelpligen sakfåälldt, der öre att det antingen icke mäktat inse att det förderf, det, i händelse af förslaget; antagande, skulle hafva bragt ö:ver fåderneslandet, eller derföre att det saknat mod och förmåga att motsåtta. g massans obilligt stegrade maktanspråk. Aldrig har, sedan inträdandet af Sverges konstitutionella samhällsskick en vigtizare fiåga förevarit till afgörande. Fäderneslandets väl cller va beror på dess utgång. Med spänd uppmärksamhet betraktar samtiden vårt förebafyande. Eter:eridens förbannelse eller välsignelse beror af värt beslut. Frågan gäller ingenting mindre än om det gamla Sverges uråldriga statsförfattning med sina minnen, sin ära, sina förhvppningar och jag medgiver det, sina brister, skal gå under för ett nytt samhällsskick, fostradt af faktionsandan, framkalla it a sveket och förordadt genom alla de medel partisinoet aldrig tvekar att använda för befordrandet af sina afsigter; — men nej! Jag irrar mig ej om utgången; ty det är Sverges Ridderskap och Adel, sam deröver ska!l besluta, detta Ridderskap, som hburu mycket man än må försöka att skända detsamma, likväl aldrig dragit i betänkande att på fäderneslandets altare offra egna fördelar, då fäderneslandets sanna väl derigenom kunnat beredas, men som äfven mer än en gåog vetat att med ädel fasthet motsätta sig partiyrans alla omstörtningsförsök. och till hvilket också nu ordningens och sanningens vänner förtröstansfullt uppblicka. He EMIL vos TRÖIL: Man har med rätta sigt, at: det nu föredragna förslaget hvilar på en demckratisk grundid, och demokratien har af de fleste utaf det Hög! husets ledamöter, som uppträdt, fått emottaga så skarpa bugg och anfall, att jag fianerl,; mig uppkallad att uppstiga, för att några ögonblick från demokratiens ståndpuckt betrakta aristokratien. Jag kan här icke undgå att erinra mig några ord, som jaz för nära 46 år sedan hörde yttras inom det:a hus af He Lefien (jag tror det var första gången jag, här inträdde). De voro: patt Sverig s statsförfattaing pbör vara monarkiskt-demoakratisk, för att vara stark. Dessa ord gjorde på mig ctt djupt intryck, och jag; har sedan ofta begrundat dem samt mer och mer övertygat mig om deras riktighet. i Hvilket värde monarkiena har för Europas folkslag, l, behöver icke bevisas. De, sym försökt densammas. afskaffande, hafva inom kort funnit behofyet att åter-l. vända dertill. Om demokratiens förhålande till mo-l, narkiea kan man snart övertyga sig genom blottal. betraktelsen, hvem det är i samhället, som i synnerbet behöfver lagarnes skydd för att ostördt fortsätta! sitt arbete, om icke just den mindre egendomsegaren, den mindre jordinachafvaren, den som le:ver af små kapitaler och sitt eget arbete. Aganderätten till det, lilla, han har, är för honom lika dyrbar, som den större egezdomen är för sin innehafvare; ban har på samhällets strider allt att förlora — intet att vinna. Iaom Åristokratien eger deremot ett olika förhållande rum. Visserligen uppstå äfven vådor för denna, genom politiska skakningar, men hon har äfven utsigt att derpå vinna något; det har man sett af alla de försök, som vågats, att strida med thronen om makten. Tidehvarfvens häfder besanva äfven hvad jagl, du haft äran yttra. Man behöfver blott kasta en blick på Eu-opas stilining under medeltiden: hvilken var det som brottades med thronerna och delade dessa: spillror? hvilken annar än aristokratien? Till hvil-. kea måste koaungamakten vända sig, för att vinna en motvigt emot denna aiistokrati, för att bilda ett värn emdt detsamma? Ja, till Demokratien. Med hvilkens bistånd var det väl, som konungamakten åter uppsteg , till krat och oberoende? medelst demokratien. Och !; var vål förhållaudet anoorlanda inom Sverige? Huru tillgick det väl alltif.år Sverkerska och Erikska samt, Folkunga ätterne, var det icke ständigt aristokratien, i som slets med koaungarne om makten, som störtade 1 och mördade dem? ; Var det icke samma aristokrati, som inkallade främmande ko: ungar, för att under deras bortovaro ifrån riket ostördt och ensamt få harrska i landet? — M2å i; hvilkens Fjelp var dat deremot, som fosterläadske män . återställde Sveriges oberoonde? Detta återställande, M. H., börjades uader Siusarne, som kallade de lägre medborgareklasserne till riksdazarse, och det full-! dAndades at den store konung, som hade till valspråk: Gud och Sveriges allmo;e. : Aristokratien undertrycktes visserligen af denne kohung, men utrotades icke; — han fortsatte sina stämplingar. och Gustafs söaer och sonsson blefvo dess ofer. Hvem var det väl som vållade den ung2 Sigismunds asåndande till Poleo, för att uppfostras i en främmande lära och de många skakningar som, i anledning deraf, fö: fådernesaadet uppkommo? — Jo, aristokratien — mena hvem var det, som jemte den yngste af den store Gustafs söner återbragte Sverige till makt och aas2ende? — det var demokratiea. Sedermera börjar (jag medgifver de:) ett lysande! tidehvarf för den Svenska Arisiokratien; då den visar sig i en sådan dager, att den aldrig förr eller sednare varit sådan i detta land, och kanske icke i något annat; men dervid förekommer, att den då stod under ledning utaf en af dessa utomordentliga mäns, hvars like man uaderstundom måst? söka genom flere sekler. Lika upphöjd genom karakterens ädelhet, som genom utomordentliga själs örmögenhiter, förmådde Azel Ogenstjerna att till fäderneslandets ära och nytta rikta aristokratiens verksamhet, och tillbakahålla dess tilltag att förtrycka det lägre folket — men den store mannen hina icke dö, förrän han såg aristokratien åter bemäktiga sig en svag regent, som, snartin7ecklad i brydsamma förhållanden, arvsåg sig böra ieinva krona och rike, och dö i landsflykt. Uader Curl X ser man aristokrstiens begär efter främmande rot och krigisk ära bringa hocom och riket i ändamiålslösa krig, hvilka visserligen slutades förde!aktigt, men detta endast genom en af dessa ovsniiga naturbänielser, som isgan menskliig vishet kan förutsa. Jag har nyss saltat om aristokratiens mist lysande tidehvarf — ng Mm mm Mn ÅA — u— g-— Po — — DC VM C. nm AA CA NN mm m om a— a vn