KINESISKA BREF AF ORVAR ODD. IL Grenna, 1844, Augusti 26. Dat var för några veckor sedan. Jag satt i allsköns luga på det så kallade Petit Cafö vid Kyrkbrinken i Stockholm och drack mitt anspråkslösa morgonkaffe. Dagens tidningar hade, ännu helt våta, för ett ögonblick sedan anländt, och den lilla gratiösa mamsellen, som på denna ka med så mycken rätt bestrider en Hebes olympiska syssla, behagade sjelf med tvenne försigtiga fingerspetssr från buffeten förflytta Dogligt Allebanda under mina ögon. Jag har mitt eget kinesiska sätt att läsa Dagligt Allehanda, hvilket likväl ieke hör hit; jag vill blott nämna, stt denna lektyr i allmänhet går ganska fort för sig. Denna gång fästades imedlertid min uppmärksamhet vid en artikel genast på andra kolumnen, den der innehöll ingenting mer och ingenting mindre än en på da ofelbaraste estetiska principer fotad och med den strängaste logiska oparziskhet genomförd fördömelse-kritik öfver en liten, af undertecknad i ea alitför olycklig stund utgifven samling poemer. Mitt första göra var, som väl ingen menniska kam undra på, att vederbörligen dåna midt i artikeln och, hvad nästar värre är, midt i ett det delikataste mandelbröd. Mitt nista, när jag med goda menniskors til!bje!p återkom till mig sjelf, var att tillkalla en likare, för alt öfvertyga mig om huruvida icke krisen kuade hafva betänkliga efterslängar för mitt unga 1. Aldrig bar en kritik så slagit hufvudet på spiken och drabbat en olycksalig författare med en så mördande kraft. Min läkare fann saken verkligen icke vara att skämta med, och han förordnade att jag borde företega -några små utflygter ur boet, för at skingra mig och för ait i naturens sköte söka er helsosam balsam för min sårada litterära fåfängar sisom det heter i tecknisk stil. Jag beslöt at icke dröja en dag med begagnandet af detta poetiska läkemedel. Visserligen kommo nu några kära vinner och