derföre att tiden gifver det sin irdigenatsrätt och at san.hället behöfver tillegra sig det, för stt icke d bort af tvinsot och förslappning . . . . Moderniserad önskar jag icke det gam!a, allvarliga Sverge, och der före röstar jsg icke för ett förslag, som upprifver all det gamla, hvilket sekler gifvit häfd och tiden ickeka utmönstra; men att jsg röstar för en förbättriog me tillhjep af hvad tiden gifrver, det hvarken förnuft el Jer sarshällslära kan underkänna såsom oriktigt elle förkasta såsom skadligt, det är lika visst som att ja; icke kan antaga ett system, som i sig är ledande til Orättvise, och som en gång, med alla sina brister an taget, genast vid första tillämpningen skulie väck missnöje och obelåtenhet, jag förbigår att nämna d strider, som, för att rätta det felaktiga och jemn alla missförhållanden, oelbart skulle blifva frukten a det frö till Dertisöndriogar, som obehindradt skull framspira. Det är på dessa grunder, jag anser mi böra med mitt nej bestrida antegandet af det sedai sista riksdag hvilanda försleget till nationalrepresente tioness ombildning. J g önskar ett pytt, som gifve suum cuique, Men om ock jag funnit mig tvuoge: alt träda på den sidan, som ru lägger den nekand Vvoteringssedeln, i bändelse omröstvicg kommer at ske, har jag, med det i dag ofutläomligt sagda vela antyda, ait jag icke strider emot en i nationell ande sig utvecklarde reorm, hjertligzen lyckönskande mit fädernesland till den dag, di målet varder upphun net, då landets fader och landets folk med gemensan öfvertygelsa om ett allmärneligen godt verk, bygdt på sanning och rätt, kunna fira grundlagarnas pånyttfö de!safest, glade i den tron, att de åt efterkommande lemnat en alla intressen fast sammanbindande, för a! las väl betryggande lag. Prosten Hallbäsk anförde åtskilliga anmärkninga e.not försleget, såsom motiver för det votum, han an såg sig böra afgifva, och åberopade för öfrigt hvad har sistlidne riksdag i ämnet yttrat. Härmed ville pro sten ingalunda hafva bestridt all förändring i vårt nu varande statsskick, men han önskade en förändring icke till försåmring utan till förbättriog, och för dett: ändamål vore det knappt rådligt att på en gång bort taga det gamla i dess belhet och insätta något allde les nytt. Man borde gå steg för ster, så att blot brister 3fsj:lptes och det nyttiga bibehölles. Det on da, hvaröfver man i afseende på våra riksdagar för nämligast klegar, vore deras längd. Denna olägephe borde afhjelpas. Sedan finge man nog rådrum at fortsätta reformerna; man kunde efter hand utsträckt valrätten, upptaga i representationen dem som ej ar ses vara representerade, förändra kammarfördelning och annat mer. — På den fråga, här komme att fram ställas, måste Hr H. svara nej: Prosten Ödmann: Då jag icke kan hysa den glade förhoppnisg, att de Her biskopar, hvilka deltogo i Hög lofliga Konstitutionsutskottets förhandlingar under sist! riksmöte, i dag uppt älta till försvar för det nu unde överläggning varande ämnet eller samma utskotts för. slag till Nationalrepresentationens ombildning, ölga jaz, såsom ensam återstående pu närvarands ledamo af detta olyckliga utskott, åtsga mig detta svåra värf jinseenda hela obebeget deraf att yttra en från alle inom detta stånd hittills hållna tal fullkomligt diver. gerande mening; dock alltid beredd att i vigtiga äm. nen, öppet och utan fruktan, frambära mia överty gelse. Till en början anhåller jag således att få anföra de skäl, som nu föranleda mig att till någon del frångå den reservation jag lät åtfölja 1840 års konst.utskott: memo:ial JM 38. Jag receiverade mig då mot ett förslag. för hvi!ket jag icke väntade någon framgång eler allmän sympati, kvarken hos de resp. Riksstånden eller inom större delen af svenska folket alldenstund jag förmodade, att de existerande Riksstånden icke frivilligt och obetingadt afsade sig sir representationsrätt, samt all, om än mot all san. nolikhet, en majoritet kunde för en så radikal re. form inom alla Riksstånden vinnas, sanktion åerå af den andra statsmakten icke erhölles. Tiden har, såsom det al!tid måste varo, gått framåt. Ått strida mot den starke jätten är ett fåfargligt försök af ögonblickets pygmå:r. Hvad jag 1240 icke hoppades, har ieträffat. De resp. Riksståoden afsade sig vid sista riksmöte frivilligt, om icke obetingadt, sin sjelfskrifne representationsrätt; det örstärkta konstitutionsutskottet gjorde förslaget på grundlagsenligt sitt hvilande att behandlas vid nästa riksmöte; de inom vårt land ovanliga, nu från alia landsorter in:ttömmarde opinionsyttringar med tusentas underskriter — man må bedöma dem huru som helst, så äro de dock ett factum, ett juridiskt bevis — ådagalägga en stort mängd medborgares sympati för förslsget; och jag vågar tro det vara mer än sannolikt, att, i händelse Riksens nu församlade ständer antaga det till grundlag, den arIra statsmakten visst icke dertill nekar sin höga sankion. Daortill kommer, hvad i dag inträffit, att två Riksstånd med en aldeles oväntad majoritet redan bifallit förslaget. Att frårkänna opinionsyttringarne alt värde, allt förtroende, att misstänka deras urpruvg och stämpla dem såsom madvetsösa handlinsår, innebär en missaktning mot många ansedda medJorgara som dem undortecknat, samt eger ingen anan grund för omdömet än gissningan eller på sin öjd den enskilda öfvertygelsov. Man bör säledes anaga, att det omtvistade re presentationsförsisget bar törre delen af svenska folket för sig, hvilket ger åt letsamma en icke rivga vigt. För mig är folkets röst ads röst, när det gällar mitt fäderneslandas fremtida ast s 204 AN AA od RR BB ERS EE RR RR RR AR RE