derföre att tiden gifver det sin irdigenatsrätt och at
san.hället behöfver tillegra sig det, för stt icke d
bort af tvinsot och förslappning . . . . Moderniserad
önskar jag icke det gam!a, allvarliga Sverge, och der
före röstar jsg icke för ett förslag, som upprifver all
det gamla, hvilket sekler gifvit häfd och tiden ickeka
utmönstra; men att jsg röstar för en förbättriog me
tillhjep af hvad tiden gifrver, det hvarken förnuft el
Jer sarshällslära kan underkänna såsom oriktigt elle
förkasta såsom skadligt, det är lika visst som att ja;
icke kan antaga ett system, som i sig är ledande til
Orättvise, och som en gång, med alla sina brister an
taget, genast vid första tillämpningen skulie väck
missnöje och obelåtenhet, jag förbigår att nämna d
strider, som, för att rätta det felaktiga och jemn
alla missförhållanden, oelbart skulle blifva frukten a
det frö till Dertisöndriogar, som obehindradt skull
framspira. Det är på dessa grunder, jag anser mi
böra med mitt nej bestrida antegandet af det sedai
sista riksdag hvilanda försleget till nationalrepresente
tioness ombildning. J g önskar ett pytt, som gifve
suum cuique, Men om ock jag funnit mig tvuoge:
alt träda på den sidan, som ru lägger den nekand
Vvoteringssedeln, i bändelse omröstvicg kommer at
ske, har jag, med det i dag ofutläomligt sagda vela
antyda, ait jag icke strider emot en i nationell ande
sig utvecklarde reorm, hjertligzen lyckönskande mit
fädernesland till den dag, di målet varder upphun
net, då landets fader och landets folk med gemensan
öfvertygelsa om ett allmärneligen godt verk, bygdt på
sanning och rätt, kunna fira grundlagarnas pånyttfö
de!safest, glade i den tron, att de åt efterkommande
lemnat en alla intressen fast sammanbindande, för a!
las väl betryggande lag.
Prosten Hallbäsk anförde åtskilliga anmärkninga
e.not försleget, såsom motiver för det votum, han an
såg sig böra afgifva, och åberopade för öfrigt hvad har
sistlidne riksdag i ämnet yttrat. Härmed ville pro
sten ingalunda hafva bestridt all förändring i vårt nu
varande statsskick, men han önskade en förändring
icke till försåmring utan till förbättriog, och för dett:
ändamål vore det knappt rådligt att på en gång bort
taga det gamla i dess belhet och insätta något allde
les nytt. Man borde gå steg för ster, så att blot
brister 3fsj:lptes och det nyttiga bibehölles. Det on
da, hvaröfver man i afseende på våra riksdagar för
nämligast klegar, vore deras längd. Denna olägephe
borde afhjelpas. Sedan finge man nog rådrum at
fortsätta reformerna; man kunde efter hand utsträckt
valrätten, upptaga i representationen dem som ej ar
ses vara representerade, förändra kammarfördelning
och annat mer. — På den fråga, här komme att fram
ställas, måste Hr H. svara nej:
Prosten Ödmann: Då jag icke kan hysa den glade
förhoppnisg, att de Her biskopar, hvilka deltogo i Hög
lofliga Konstitutionsutskottets förhandlingar under sist!
riksmöte, i dag uppt älta till försvar för det nu unde
överläggning varande ämnet eller samma utskotts för.
slag till Nationalrepresentationens ombildning, ölga
jaz, såsom ensam återstående pu närvarands ledamo
af detta olyckliga utskott, åtsga mig detta svåra värf
jinseenda hela obebeget deraf att yttra en från alle
inom detta stånd hittills hållna tal fullkomligt diver.
gerande mening; dock alltid beredd att i vigtiga äm.
nen, öppet och utan fruktan, frambära mia överty
gelse.
Till en början anhåller jag således att få anföra de
skäl, som nu föranleda mig att till någon del frångå
den reservation jag lät åtfölja 1840 års konst.utskott:
memo:ial JM 38. Jag receiverade mig då mot ett
förslag. för hvi!ket jag icke väntade någon framgång
eler allmän sympati, kvarken hos de resp. Riks-
stånden eller inom större delen af svenska folket
alldenstund jag förmodade, att de existerande Riks-
stånden icke frivilligt och obetingadt afsade sig sir
representationsrätt, samt all, om än mot all san.
nolikhet, en majoritet kunde för en så radikal re.
form inom alla Riksstånden vinnas, sanktion åerå
af den andra statsmakten icke erhölles. Tiden har,
såsom det al!tid måste varo, gått framåt. Ått strida
mot den starke jätten är ett fåfargligt försök af ögon-
blickets pygmå:r. Hvad jag 1240 icke hoppades, har
ieträffat. De resp. Riksståoden afsade sig vid sista
riksmöte frivilligt, om icke obetingadt, sin sjelfskrifne
representationsrätt; det örstärkta konstitutionsutskot-
tet gjorde förslaget på grundlagsenligt sitt hvilande
att behandlas vid nästa riksmöte; de inom vårt land
ovanliga, nu från alia landsorter in:ttömmarde opi-
nionsyttringar med tusentas underskriter — man må
bedöma dem huru som helst, så äro de dock ett fac-
tum, ett juridiskt bevis — ådagalägga en stort mängd
medborgares sympati för förslsget; och jag vågar tro
det vara mer än sannolikt, att, i händelse Riksens nu
församlade ständer antaga det till grundlag, den ar-
Ira statsmakten visst icke dertill nekar sin höga sank-
ion. Daortill kommer, hvad i dag inträffit, att två
Riksstånd med en aldeles oväntad majoritet redan
bifallit förslaget. Att frårkänna opinionsyttringarne
alt värde, allt förtroende, att misstänka deras ur-
pruvg och stämpla dem såsom madvetsösa handlin-
sår, innebär en missaktning mot många ansedda med-
Jorgara som dem undortecknat, samt eger ingen an-
an grund för omdömet än gissningan eller på sin
öjd den enskilda öfvertygelsov. Man bör säledes an-
aga, att det omtvistade re presentationsförsisget bar
törre delen af svenska folket för sig, hvilket ger åt
letsamma en icke rivga vigt. För mig är folkets röst
ads röst, när det gällar mitt fäderneslandas fremtida
ast s 204 AN AA od RR BB ERS EE RR RR RR AR RE