Borgareståndet.
DISKUSSIONEN ÖFVER REPRESENTATIÖNS
FRÅGAN.
(Slut från gårdagsbl.)
Hr Grape: — —Att sanning ligger till grund f
den sak, som i så hög grad påkallat den allmänr
uppmärksamheten, är otvifvelaktigt, likasom det:
säkert, att den förr eller sednare skall göra sig gä
lande; ty det är sanningen som väger: motsatsen vi
ger intet.
Man har klandrat det närvarande förslagets bristei
denna anmärkning kan beklagligen äga rum, så läng
som det utgöres af menniskoverk. Att fullkomlige
kunna tillfredsställa alla intressen ligger icke isor
den menskliga förmågans gräns. Man har likalede
sagt att Borgareståndet skulle förlora mest vid des
antagande; men man inser icke attdet är likgiltigt hva
ett eller annat stånd förlorar då det allmänna vinner
De vådor, man förespeglat, delar jag cj, emedan ja
anser den nya lagen byggd på rättsgrund. Vådo
uppkomma, der motsatsen äger rum. Hvar och ei
zättskaffens medborgare bör äga rätt att deltaga ut
öfverläggningar, som röra det enskildas väl och de
älskade fäderneslandets bästa. Så var det fordom, d
folket, företrädt af sin lagman, samlades kring si!
konung på ticg. På anor sätta vi ej bögt värde
men Sverges anor skatta vi högt. Ständerförsamlin
gen bör förvandlas från en församling för fyra, ofte
splittrade, Stånd, till en församling af ombud för et
helt, enigt och kraftfullt folk. Förrän detta mål upp
hinnes, skall Sverge aldrig intaga den plats, det kar
och bör äga bland fria och sjelfständiga nationer.
Med varmaste känsla för ett ä!skadt fosterlands väl
förenar jag mig med do medborgare, som rösta för
representationens ombildning, och hoppas att, om
detta höga mål nu ej vinnes, Försynen snart måtte
gifva bättre framgång åt fäderneslandets sanna vänner.,
Hr Sundler förenade sig med Hrr Wern och
Kock.
Hr Schartau ansåg icke behöfligt, att till besva-
rande upptaga de framställda anmärkningarne, eme-
dan enhvar förmodligen fattat sitt beslut, men ville
endast förklara de skäl, hvarpå han biföll förslaget,
så mycket hellre, som man af Talarens yttrande i
frågan under förra riksdagen möjligen kunde bafva
någon förmodan, det Tul. icke vore förslaget bevå-
gen. — Då (1840) talada jag emot vissa hufvudsak-
liga delar dera, yttrade Talaren, så länge jag ännu
ägde hopp att vid samma riksdag ett mera antagligt
förslag skulle kunna tillvägabringas; jag talade likväl
icke emot det derföre, att jag ansåg det bygdt på
oriktiga principer, utan derföre att jag var öfvertygad,
hvad äfven denna dagen troligen skall ådagalägga,
att åldrig alla fyra Stånden skulle gå in derpå. Af
denna, och nästan er.dast denna, anledning önskade
jag modifikationer och en omarbetning till något, som
lemnat hopp om enhälligt antagande. Sedan denna
åsigt imedlertid icke blef gällande, inträdde ett olika
sakernas förhållande, och jag är glad att inom För-
stärkta KonstitutionsUtskottet hafva med min röst bi-
dragit dertill, att detta förslag nu kan af Ständerna
pröfvas och antagas. Jag ber att få antyda sakernas
förändrade skick, sedan 4840, och att få återföra i
minnet de omständigheter, som karakteriserade slutet
af riksdagen år 4841, samt de ställningar och förhål-
anden, som redan gifvit färg åt den uuvarande.
Dessa förhållanden äro af egenskap, att i hög grad
påskynda representationsreformens införande, och då
ingen tid varit eller kanske någonsin kommer, som
mera än den närvarande gynnar genomgripande för-
bättringar i sambällsinrättningarne, eller som å andra
sidan lemnar mindre utsigt för tillvägebringando hos
Rikets Ständer af ett nytt bättre uppstäldt förslag till
representationens ombildning, så anser jag för min
pligt att icke försumma tillfället till uttalande af mitt
Ja för det ifrågavarande förslaget.
Hr Foenander, Sjöstedt och Billström yttrade sig
kort till bifall för förslagot.
Hr Fristede hade trott en diskussion öfverflödig,
lå man haft så tillräcklig tid på sig att stadga sitt
omdöme; men då de flesto af ledamöterne nu yttrat
ig, ville Tal. äfven tillsännags sin tanka. Fri och
bunden af hemmavarande kommitteaters föreskriftar,
Warken ledd eller missledd af tidningspressens opini-
Nsyttringar, endast ledd af egen känsla för det rätta
ch sanna samt egen öfvertygelse, yttrade sig Tal. i
lenza sak, Han hade aldrig varit någon särdeles