Borgareståndet. DISKUSSIONEN ÖFVER REPRESENTATIÖNS FRÅGAN. (Slut från gårdagsbl.) Hr Grape: — —Att sanning ligger till grund f den sak, som i så hög grad påkallat den allmänr uppmärksamheten, är otvifvelaktigt, likasom det: säkert, att den förr eller sednare skall göra sig gä lande; ty det är sanningen som väger: motsatsen vi ger intet. Man har klandrat det närvarande förslagets bristei denna anmärkning kan beklagligen äga rum, så läng som det utgöres af menniskoverk. Att fullkomlige kunna tillfredsställa alla intressen ligger icke isor den menskliga förmågans gräns. Man har likalede sagt att Borgareståndet skulle förlora mest vid des antagande; men man inser icke attdet är likgiltigt hva ett eller annat stånd förlorar då det allmänna vinner De vådor, man förespeglat, delar jag cj, emedan ja anser den nya lagen byggd på rättsgrund. Vådo uppkomma, der motsatsen äger rum. Hvar och ei zättskaffens medborgare bör äga rätt att deltaga ut öfverläggningar, som röra det enskildas väl och de älskade fäderneslandets bästa. Så var det fordom, d folket, företrädt af sin lagman, samlades kring si! konung på ticg. På anor sätta vi ej bögt värde men Sverges anor skatta vi högt. Ständerförsamlin gen bör förvandlas från en församling för fyra, ofte splittrade, Stånd, till en församling af ombud för et helt, enigt och kraftfullt folk. Förrän detta mål upp hinnes, skall Sverge aldrig intaga den plats, det kar och bör äga bland fria och sjelfständiga nationer. Med varmaste känsla för ett ä!skadt fosterlands väl förenar jag mig med do medborgare, som rösta för representationens ombildning, och hoppas att, om detta höga mål nu ej vinnes, Försynen snart måtte gifva bättre framgång åt fäderneslandets sanna vänner., Hr Sundler förenade sig med Hrr Wern och Kock. Hr Schartau ansåg icke behöfligt, att till besvarande upptaga de framställda anmärkningarne, emedan enhvar förmodligen fattat sitt beslut, men ville endast förklara de skäl, hvarpå han biföll förslaget, så mycket hellre, som man af Talarens yttrande i frågan under förra riksdagen möjligen kunde bafva någon förmodan, det Tul. icke vore förslaget bevågen. — Då (1840) talada jag emot vissa hufvudsakliga delar dera, yttrade Talaren, så länge jag ännu ägde hopp att vid samma riksdag ett mera antagligt förslag skulle kunna tillvägabringas; jag talade likväl icke emot det derföre, att jag ansåg det bygdt på oriktiga principer, utan derföre att jag var öfvertygad, hvad äfven denna dagen troligen skall ådagalägga, att åldrig alla fyra Stånden skulle gå in derpå. Af denna, och nästan er.dast denna, anledning önskade jag modifikationer och en omarbetning till något, som lemnat hopp om enhälligt antagande. Sedan denna åsigt imedlertid icke blef gällande, inträdde ett olika sakernas förhållande, och jag är glad att inom Förstärkta KonstitutionsUtskottet hafva med min röst bidragit dertill, att detta förslag nu kan af Ständerna pröfvas och antagas. Jag ber att få antyda sakernas förändrade skick, sedan 4840, och att få återföra i minnet de omständigheter, som karakteriserade slutet af riksdagen år 4841, samt de ställningar och förhålanden, som redan gifvit färg åt den uuvarande. Dessa förhållanden äro af egenskap, att i hög grad påskynda representationsreformens införande, och då ingen tid varit eller kanske någonsin kommer, som mera än den närvarande gynnar genomgripande förbättringar i sambällsinrättningarne, eller som å andra sidan lemnar mindre utsigt för tillvägebringando hos Rikets Ständer af ett nytt bättre uppstäldt förslag till representationens ombildning, så anser jag för min pligt att icke försumma tillfället till uttalande af mitt Ja för det ifrågavarande förslaget. Hr Foenander, Sjöstedt och Billström yttrade sig kort till bifall för förslagot. Hr Fristede hade trott en diskussion öfverflödig, lå man haft så tillräcklig tid på sig att stadga sitt omdöme; men då de flesto af ledamöterne nu yttrat ig, ville Tal. äfven tillsännags sin tanka. Fri och bunden af hemmavarande kommitteaters föreskriftar, Warken ledd eller missledd af tidningspressens opiniNsyttringar, endast ledd af egen känsla för det rätta ch sanna samt egen öfvertygelse, yttrade sig Tal. i lenza sak, Han hade aldrig varit någon särdeles