egendomsegåres förtryck, bat fred dennå klägån inte kan uträtta. Detta är egentliga äfsigten som, aristokratisk till sin princip, kraftigt understödes af läsarefanatismen och hierarkien. Huru bedröfligt detiflera afseenden står till med oss fattiga Smålänningar, kan knappast skildras och torde i hufvudstaden änru mindre tros. Ovedersägligt är, att läseriet och alla dermed förknippade religiösa förvillelser, (som isynnerhet har presterskapet att tacka för sin uppkomst) räckt aristokratien och prestväldet en bjelpsam hand, för att söka bibehålla deras myndighet öfver menigheten, såväl i kyrkligt, som politiskt afseende. Du känner väl presten Nyman, som aflågsnad från hulfvudstaden, der han höll på att förvrida huftudena, sedermera fick sig på Wanäs anvisadt ett passande fält för sin verksamhet, och nu ändtligen slagit ned sina bopålar i min trakt? I fanatisk ifver far han fram mot representationsreformen, som han kallar ett helvetets foster, mot tryckpressen och riksfursten Aftonbladet, mot H., den han otvctydigt till och med på predikstolen ej mindre än i enskilta församlingar, utpekat som en bof och öfverhopat med otidigheter, som öppet ådagalägga huru litet mannen ännu är höjd öfver råheten och smutsen, eller också ge anledning att frukta, det samhället måste förs:kra sig om hans person såsom dårhusmässig, Det är lätt att föreställa sig, hvilken inflytelse detta har på enfaldig allmoge, som i sin fromma fördom anser presten som ett orakel och icke upptäcker, huru ulfhuden sticker igenom skrymteriets, sjelfrättärdigbetens och det andliga högmodets e!jest merendels temligt glesa täckemantel. Huru godtroget densamma ofta lyssnar tiil de orimligaste föregifvanden och hörsagor, bör du kunna ichemta fullkomligt deraf, att den H. avoge fraktionen, samfäldt med de presterliga bearbetningarne, just användt det ärligaste jag tror han uträttat som riksdagsman och som åt framtiden säkert bevarar hans namn i ett aktningsfullt minne, jag menar hans bemödanden för en ändamålsenligare folkundervisning och hans frisinnade yttranden i denna, som andra öfverliggningsämnen, för att göra honom misstänkt och förhatlig hos kommittenterne. Så har man sökt förespegla dem, att antsgandet af den nya lagen för folkskolorna icke allenast skulle kringskära föräldramakten öfver barnen, de sjelfve utarmas genom betydliga bidrag till förhöjda lönearslag åt lärare. anskaffande af böcker i läroämnen, som för bondebarn voro öfverflödiga att inhämta, om ej rent af förderfliga, och att således, när skolan väl vore inrättad, oupphörliga och obilliga fordringar skulla snart visa, huru obetäsksamt de handlat, då de öfvergifvit den gamla undervisningsmethoden. När en så påtaglig lögn kan förvilla omdömet, kan antagas för god åtminstone af en del bland menigheten, då vet man omisskänneligt på hvilken bildningsgrad den befinner sig, huru högeligen den tarfvar att komma i besittRing af de upplysningens fördelar, dem denna lag afsett att bereda densamma, och derifrån ljusets fiender, för att ännu längre kunna bibehålla sin förfärliga tvängsmakt, anstränger sig att undantränga den. Imedlertid är det för fosterlandsvännen glädjande, att den konservativa princigens bemödanden, allt detta oaktadt, hos oss rönte föga framgång, hvarpå den tilldragelse, som egde rum straxt efter valförrättningens slut på tingsstället Jäth vid Blekingska gränsen, dit densamma blef förlagd, ehuzru den alltid förut vanligen hölls i Wexjö eller Alfvestad, är ett bevis. Någre af de elektorer nemligep, som icke afgåfvo sina röster på H., beklagade sig att de icke vågat rösta likstämmigt smed de öfriga, emedan herrarne ej vilja hafva brodren Heurlin, och sjelf har jag hört en af klaganderne yttra, att ihan blifvit lockad andersskrifva besvärsskriften öfver valet. Den man egentligen arbetade för att !å vald till representant, var en viss M—n, fordom betjent hos landshböfdingen, hvars redbarhet i öfrigt jag visst icke vill sätta i fråga, men hvars duglighet till riksdagsfullmäktig jag eger temligen grundade skäl att betvifla, och till genomdrifvande af denna afsigt begagnade man som bearbetare personer, hvilka troddes ega ett öfvervägande inflytande inom orten. Så utskickades t. ex, till elektern, kyrkovärden P. S—n i Ö. församling, en viss grefve P. . . ., som då hans väl beräknade föreställningar, icke förmådde vända den ärlige bonden til M—ns fördel förtrytsamt yttrade: Ni må välja, min kära kyrkovärd, på hvilken annan Di vill, men H. är en farlig karl. Det svar herr grefven erhöll är karakteristiskt: År Heurlin sädan att icke grefven och :herrarne tycka om honom, då tror jag att han är en bra karl och då får han min röst. Sådant svar borde hvarje systemets hyrlakej undfå, hvar han icfioner sig, för att genom fint anlagda tumningsförsök förvilla omdömet och förhindra rätten. Mycket hade jag att berätta om tjenstemännens härstädes förhållande i anseende till-allmogen, men jag uppskjuter det till en annan gång, likasom om det bedröfliga inflytande läseriet, eller 1 :tta:e, förvända andeliga nitet här yttrat på sinnena. Det beter i de fanatiske väktarnes -mun renlärighet. O, ve! skall detta vara försonipgens evangelium, huru lyder då afgrundeps? Besynnerligt är att gubbarne derinne i Wexiö låta dessa villomeningar ohejdedt grassera, de växa dem över hufvudet medan de sofva, och den tid torde ej vara aflägsen, då staten ej mindre än kyrkan skakas i sina innersta grundvalar af de jordskalf, ock altid beledsaga utbro:ten if volkanerne inom tankens rike, lika säkert som i naturverlden. JO RIESDA GEN.