ra de skal Jag här olvan nat aran antiora ar DU förmeningz den, att vi gilla och antaga det nu före varande förslaget till representationsförändring, äfver med de brister och ofullkomligheter det kan inne hålle, hvilka framdeles kunna rättas och jemkas G 20 (Forts. följer.) Diskussion i Bondeståndet i anledning a Sven Heurlins från Eronobergs län motior om biskopslönernas indragning. Till en början ingåfvos och upplästesföjande skrift: liga anförsuden: 2 4:0 Af Johan Persson fråa Upsala lin: Ville med några ord fästa uppmärksamhet på biskopsembetenas ovyttighet, skadlighet, ja, vådlighet för kyrka och samhälle. Di motioner om dessa embeters afskaffande först väcktes, fästo man sig isynnerhet vid biskoparnes stora löner, för hviika de göra kyrkan ingen eller föga an nan nytts, än att da vid högtidliga tillfällen bära båpan, kräcktlan och biskopsmössan, och samhället ingen annan, än att de, när de så för godt finna, på egen bekostnad bevistade riksmötena. Man förbisåg den skada dessa embeten tillskyndade kyrka och stat, och man var ej nog föruts2eade att tänka sig til! hvilken grad af förmätenhet innehafvare af dossa embeten ännu i våra tider låta hänföra sig, eller huruledes, Jiksom i katolicismens tider, det högvördiga ståndets che kunde framträda med ett helsningstal, sådant, att det skulle hedrat en Jöns Bengtsson Oaxenstjernas herrsklystnad eller en Kettil Carlsson Wases öfrermod. Då biskopsembeteza inrättades, tillhörde statsregeriogarne vanligen en annan religion än den kristna. Då voro dessa eimbeten rödvändiga och oskadliga. Saert förändrades förhålarderne. Biskoparne fingo verdslig makt och politiskt inflytande, desto farligare, som de äfven innehade den andliga makter. Muru den påfliga makten blef b:uten, känna vi, och historien berättar oss huru och af hvilka orsaker, i vårt fosterland, regenten blef kyrkans öfverhufvud. I flera protestantiska lånder fianes icke något annat öfverhu vud för ky:kan, än regenten, understödd af ett konsistorium, och kyrkans angelägenheter skötas likval ganska ordentligt Telarena trodde, att man kunde våga ett försök dermed, så mycket hellre, som man ofta sett biskopsembeoten, isynnerhet före riksdagar, stå flera år obesatte och biskopsstolarne under långvariga riksdagar toma. allt utan minsta men för kyrkoärenderna. Skadligheten af dessa embeten var dels politisk, dels kyrklig, dels på en gåvg bådadera. De skadade kyrka och stat gemessamt, emedaa de voro på en gång verldsliga och andliga och innehafvarne derföre, af fruktan att förlora sitt politiska inflytande, dels sökt förhindra nödvändiga ändringar i statsskicket, dels uppoffrat presteståndets sjolfständighet för befordrande af sina verldsliga afsigter, hvadan ock kyrkans mäns förfarande vid riksmötena ingifvit hvarje rättänkande giltiga anledningar att betvifla deras samvetsgrannhet. Dessa embeten skada kyrkan och dess hufvudändamål derigenom, att de, ej ansedde för kyrkliga, ö!verlemnats till personer med helt andra tänkesätt, än de för kyrka och upplysniag nyttiga: åt vetenskapsmän med ingenting mindre än religion och religiositet: åt riksdagsförtjenster med ingenting mindre än vilja att befria folket från mörker och att befordra dess väl: åt skalder med ivgenting mindre än kyrkligt väsen och kyrklig förtjenst: åt politiska lismare med sväll tunga och pröfvad list: åt personer, som gifva allt till spillo utom den matt, som sjelfva embeteza lägga i deras händer: stundom bortskänkas do afregeringarne åt farliga politiska molståndare, och man har genast funnit, att maten tystat munnen,, Talaren ville ej trötta med vidare uppräknande, men blott anmärka, att sjol!va H. H. erkebiskopen under hela sia embetstid visat vådligheten af dessa embeten, dock aldrig så öppet som i sitt helsningstal, och talaren fruktade, att H. H., i stället att taga sia stora föregångare, Spegel, till mönster, snarare söker att klifva i den ännu större föregångaren, Gustaf Trolles fotspår. Telaren yrkade biskopsembetenas afskaffande, och att de stora fonderna till dessa embetsmäns aflörande måtte anslås till folkundervisningens befrämjande, så mycket hellre, som talaren allt för väl insett, att orsaken tiil dena stora bristen på den nödtorftigaste bild ning hos menige man hufvudsakligen bör sökas uti det sätt, hvarpå herrar biskopar, i egenskap af föreståndare för den allmänna undavisningen, förrättat sine kall. — 9:o0 Af Gustaf Pettersson från Östergötblands län: Frågan om biskopsembetenas indragning hade, såsom han trodde, nästan vid hvarje riksdag efter det nya statsskickets införande varit å bane. Detta bevisar bäst af allt huru länge behofvet af en reform i detta afszende varit insedt, och att man äfven på sednare tider med mera allvar lyssmat till detta behof; att opinionen om nyttan och rättmätigheten af reformen hunnit stadga sigoch vinna mera allmänt bifall, finner man deraf, att, till exempel, vid sista riksdsgen Statsutskottet, uti dess betänkande JM 21 för den 44 Augusti 1840, tillstyrkte en indragning af biskopstmbetena. Det lider nu mera intet tvifvel att dassa höga och med snart sagdt ofantliga lönevilkor för