ra de skal Jag här olvan nat aran antiora ar DU
förmeningz den, att vi gilla och antaga det nu före
varande förslaget till representationsförändring, äfver
med de brister och ofullkomligheter det kan inne
hålle, hvilka framdeles kunna rättas och jemkas
G 20 (Forts. följer.)
Diskussion i Bondeståndet i anledning a
Sven Heurlins från Eronobergs län motior
om biskopslönernas indragning.
Till en början ingåfvos och upplästesföjande skrift:
liga anförsuden: 2
4:0 Af Johan Persson fråa Upsala lin: Ville med
några ord fästa uppmärksamhet på biskopsembetenas
ovyttighet, skadlighet, ja, vådlighet för kyrka och sam-
hälle.
Di motioner om dessa embeters afskaffande först
väcktes, fästo man sig isynnerhet vid biskoparnes stora
löner, för hviika de göra kyrkan ingen eller föga an
nan nytts, än att da vid högtidliga tillfällen bära bå-
pan, kräcktlan och biskopsmössan, och samhället ingen
annan, än att de, när de så för godt finna, på egen
bekostnad bevistade riksmötena. Man förbisåg den
skada dessa embeten tillskyndade kyrka och stat, och
man var ej nog föruts2eade att tänka sig til! hvilken
grad af förmätenhet innehafvare af dossa embeten än-
nu i våra tider låta hänföra sig, eller huruledes, Jik-
som i katolicismens tider, det högvördiga ståndets che
kunde framträda med ett helsningstal, sådant, att det
skulle hedrat en Jöns Bengtsson Oaxenstjernas herrsk-
lystnad eller en Kettil Carlsson Wases öfrermod.
Då biskopsembeteza inrättades, tillhörde statsrege-
riogarne vanligen en annan religion än den kristna.
Då voro dessa eimbeten rödvändiga och oskadliga.
Saert förändrades förhålarderne. Biskoparne fingo
verdslig makt och politiskt inflytande, desto farligare,
som de äfven innehade den andliga makter. Muru
den påfliga makten blef b:uten, känna vi, och histo-
rien berättar oss huru och af hvilka orsaker, i vårt
fosterland, regenten blef kyrkans öfverhufvud.
I flera protestantiska lånder fianes icke något an-
nat öfverhu vud för ky:kan, än regenten, understödd
af ett konsistorium, och kyrkans angelägenheter skö-
tas likval ganska ordentligt Telarena trodde, att man
kunde våga ett försök dermed, så mycket hellre, som
man ofta sett biskopsembeoten, isynnerhet före riksda-
gar, stå flera år obesatte och biskopsstolarne under
långvariga riksdagar toma. allt utan minsta men för
kyrkoärenderna.
Skadligheten af dessa embeten var dels politisk,
dels kyrklig, dels på en gåvg bådadera. De skadade
kyrka och stat gemessamt, emedaa de voro på en
gång verldsliga och andliga och innehafvarne derföre,
af fruktan att förlora sitt politiska inflytande, dels sökt
förhindra nödvändiga ändringar i statsskicket, dels upp-
offrat presteståndets sjolfständighet för befordrande af
sina verldsliga afsigter, hvadan ock kyrkans mäns för-
farande vid riksmötena ingifvit hvarje rättänkande gil-
tiga anledningar att betvifla deras samvetsgrannhet.
Dessa embeten skada kyrkan och dess hufvudända-
mål derigenom, att de, ej ansedde för kyrkliga, ö!ver-
lemnats till personer med helt andra tänkesätt, än de
för kyrka och upplysniag nyttiga: åt vetenskapsmän
med ingenting mindre än religion och religiositet: åt
riksdagsförtjenster med ingenting mindre än vilja att
befria folket från mörker och att befordra dess väl:
åt skalder med ivgenting mindre än kyrkligt väsen
och kyrklig förtjenst: åt politiska lismare med sväll
tunga och pröfvad list: åt personer, som gifva allt till
spillo utom den matt, som sjelfva embeteza lägga i
deras händer: stundom bortskänkas do afregeringarne
åt farliga politiska molståndare, och man har genast
funnit, att maten tystat munnen,,
Talaren ville ej trötta med vidare uppräknande, men
blott anmärka, att sjol!va H. H. erkebiskopen under
hela sia embetstid visat vådligheten af dessa embeten,
dock aldrig så öppet som i sitt helsningstal, och tala-
ren fruktade, att H. H., i stället att taga sia stora
föregångare, Spegel, till mönster, snarare söker att
klifva i den ännu större föregångaren, Gustaf Trolles
fotspår.
Telaren yrkade biskopsembetenas afskaffande, och
att de stora fonderna till dessa embetsmäns aflörande
måtte anslås till folkundervisningens befrämjande, så
mycket hellre, som talaren allt för väl insett, att or-
saken tiil dena stora bristen på den nödtorftigaste bild
ning hos menige man hufvudsakligen bör sökas uti
det sätt, hvarpå herrar biskopar, i egenskap af före-
ståndare för den allmänna undavisningen, förrättat
sine kall.
— 9:o0 Af Gustaf Pettersson från Östergötblands län:
Frågan om biskopsembetenas indragning hade, såsom
han trodde, nästan vid hvarje riksdag efter det nya
statsskickets införande varit å bane. Detta bevisar
bäst af allt huru länge behofvet af en reform i detta
afszende varit insedt, och att man äfven på sednare
tider med mera allvar lyssmat till detta behof; att
opinionen om nyttan och rättmätigheten af reformen
hunnit stadga sig- och vinna mera allmänt bifall, fin-
ner man deraf, att, till exempel, vid sista riksdsgen
Statsutskottet, uti dess betänkande JM 21 för den 44
Augusti 1840, tillstyrkte en indragning af biskopstm-
betena. Det lider nu mera intet tvifvel att dassa
höga och med snart sagdt ofantliga lönevilkor för-