eger fem söner och det skall blitva mitt oallatliga De-
mödande, att, jemte kärleken för Kung och foster-
land, hos dem inplanta samma öfvertygelse, som jsg
nu haft äran uttrycka. Må då de en dag medverka
att söka genomdrifva detta representationsförslag och
biifva vittnen till den lycka detsamma otvilvelaktigt
skall medföra för fäderneslandet! Och för deras skull
är dot hufvudsakligen, som jag för dessa få ord ön-
skar ett rum i högtärade Ståndets protokoll.n
Hr Colln erkände behofvet af förändringen i när-
varande representationssätt, äfvensom att det hvilande
förslaget var utmärkt af många och stora företräden;
medgaf att sjolfskrifvenhetens cch fyrakammardelnin-
gens upphörande vore rältsenligt och till förenkling i
göromålen ledande, men påstod deremot, att vallagen
åcke vore lika rättsenligt uppgjord personer och in-
4ressen emellan. Till bevis derpå anfördes huru bor-
gerskapets i talarens hemort valrätt skulle till en o-
betydlighet reduceras, samt hurusom Stora Koppar-
bergs bergslag, tillförene vid riksdagarne represente-
radt, skulle, såsom utgörande ett bolag, efter nya för-
slaget uteslutas iråa representationsrätten. 1 sam-
manhang dermed och för att ytterligare bevisa denna
orättvisa emot bergslaget anförde talaren, att bergs-
lagets arbetare, för ett stort antal små och usla går-
dar inom Fahlu stad, erhölle den icke obetydliga val-
rätten af nemligen 64??,,, röster, då deras principa-
ler eller fjerdepartsegarne för denna deras egendom
ingen rösträtt egzde.
Vidare anförde talaren, alt embets- och tjonstemän
i städerna erbölle ett alltför stort och måhända äfven-
tyrligt inflytande i varätten och anförde såsom exem-
pel derpå, att då borgerskapet i Fahlun för sin rö-
relse endast eger 43 röster, hade tjenstemännen der-
emot 57 röster; i Säther borgerskapet 3 röster och
tjenstemännen 16.
Att borgerskapet i provinsen Dalarnes städer såsom
fastighetsegare äfven egde ett 1ingare röstetal än stä-
dernas öfrige invånare visades äfven genom ziffer-
uppställning.
Slutligen anmärktes, att städernas borgerskap, soni
hitintills uteslutande haft valrätten till riksdogsmän
sig förbehållen, efter det nya förslaget endast skulle
få en ringa andel deri.
Hr Meochel hade icke blifvi fattad af den förtjus-
ningsfeber, som här och der förmärkts för förslaget,
men kunde icke heller, liksom en och annan, betrak-
ta det som ett sfpöie, hviiket med eld och svafvel
borde förgöras; tal. hade efter förmåga granskat det
och funnit att det väl inneburo åtskilliga ofullkomlig-
heter, men också mårga goda och nyttiga bestämmel-
ser. Då man icko borda lemna ur sigte de!s rödvän-
digketen att skiljes från den närvarande sjelfskrifven-
heten och det fyrkamriga represontationssättet innan
oviljan deremot eggas att utbryta i vidtsgande af nå-
gon obehaglig och oroande art, dels den derbredvid
stående svårigheten att under en så beskaffad sinnes-
stämning, som hittills visat sig hos flere bland riks-
ståndens inflytelserikaste medlemmar kunna tillväga-
bringa ett annat godt och i sitt hela sammanhänrgan-
de förslag, och dels vådan af awt bereda tillfälle för
åtskilliga pyligen i tal och tryck framställda origtiga
meningar, — slutligen t. ex. den om andra kamma-
rens bildande genom ledanöters utsämnandg af ko-
nungep, — att göra sig gällande vid upprättandet af
ett nytt försleg: så fuine Tal. betänkligt att förkasta
det hvilande förslaget, hvarföre han röstade för det-
samma, derigenom äfven ådagaläggande att nationen
har mindre att befara af en lagbunden om också
något för vidt utsträckt demokrati, än af ett envälde,
höljdt af en konstitutione!l mantel, hvilket sednaro de
ofvannömnde yttrade moningarne synas kunna förantede.
Hr ÅAkeson: Då det hvilande representationsförsla-
get skall snart underkastas en votering, för att anta-
gas eller förkastas, anser jag det för en helig pligt,
att i denna högst vigtiga angelägenhet uttala Min öf-
vertygelse för de grunder, enligt hvilka jag gilver Mitt
bifall till representationsförslagets antagande.
De fyra Stården kunna, enligt sitt inre samman-
hang, ej vara svenska folkets representanter, och de
hafva före 1809 egentligen aldrig varit såsom sådane
ensecda. Vi känna af historien, huru de tvenne
första ståhden uppstodo i Sverge och uppstego till
en stor makt i staten; det skedde på konungamak-
tens bekostnad och tvertemot rikets lagar; det ver
således styrkans rätt, som gjorde dem inför thronen
och folket gällande och ansedda. De andra folkklas-
serna, som sedan uppkallades till riksmötena, uppträd-
de såsom motpartier emot de tvenne första. Med ett
sådant ursprung, huru är det väl möjligt att i vår
tid, som vill enighet och förtroende, men ej partier
och kastintressen, de fyra Stånden med något skäl
kunna antagas vera svenska folkets representanter?
Jag bar derföre stadgat min öfvertygelse om stånds-
representationens omöjlighet, hvarföre jag hvarken kan
godkänna ståndens närvarande representation, ej hel-
ler något förslag, i hvilket några modifikationer med
bibehållande af stånd ingå; ty med modifikationer
vandrar man i mörkret, när man utgår från dem,
och ej från en rationel princip. Jag önskar förslagets
antagande, ty derigesom sätter man medborgare i
tillfälle att: bevaka sina statsrättsenliga rättigheter.
Jag önskar förslagets avtagande af kärlek till Skan-
diraviens fortfarande enhet; ty till detta storverks
befästande fordras en författniog i Sverge, som när-
mar oss Norge, för att göra brödrafolken mindre miss-
trogne och mera uppriktiga och välsinnade emot
hvarandra, utan åsyftande af annan amalgamering än
en förening i bjerta och själ, till upprätthållande af
Nordens urgamla frihet. Jag önskar representations-
förändring af kärlek till den konstitutionella monar-
kien och till Landets Konung. Ståndssplittringen har
i ella tider varit lika förderflig för Konung och Fäå-
dernesland. Endast folket har visat en orubblig
tillgifvenhet för throzen och landets frihet, Svenska
folket är ett kongligt sinnadt; det gifver allt för sin
Konung och land, men det älskar att omedelbart få
stadga thronen och lefva för fåderneslandet.,
Hr Wedberg: Då jag sista Riksdag röstade för det
nu hvilande förslaget till national-representationens
ombildning, kunde det måhända anses öfverflödigt, att
jag nu yttrar mig; men då hvar och en, uti en så
vigtig fråga, bör uttrycka sin opinion, vill äfven jag
gifva min tillkänna. Att man redan år 1340 ansåg
ståndsfördelningen skadlig för landet, synes af dåva-
rande KonstitutionsUtskotts betänkande, der det före-
kommer: Om, enligt en redan länge känd uppgift,
det är en sanning, att, då lagen bör vara ett uttryck
af allmän vilja öfver ett gemensamt föremål, är en
corps vilja, såsom sådan, lika litet som den enskilda
Menniskans, den, som, i ett dylikt fall, bör komma i