eger fem söner och det skall blitva mitt oallatliga Demödande, att, jemte kärleken för Kung och fosterland, hos dem inplanta samma öfvertygelse, som jsg nu haft äran uttrycka. Må då de en dag medverka att söka genomdrifva detta representationsförslag och biifva vittnen till den lycka detsamma otvilvelaktigt skall medföra för fäderneslandet! Och för deras skull är dot hufvudsakligen, som jag för dessa få ord önskar ett rum i högtärade Ståndets protokoll.n Hr Colln erkände behofvet af förändringen i närvarande representationssätt, äfvensom att det hvilande förslaget var utmärkt af många och stora företräden; medgaf att sjolfskrifvenhetens cch fyrakammardelningens upphörande vore rältsenligt och till förenkling i göromålen ledande, men påstod deremot, att vallagen åcke vore lika rättsenligt uppgjord personer och in4ressen emellan. Till bevis derpå anfördes huru borgerskapets i talarens hemort valrätt skulle till en obetydlighet reduceras, samt hurusom Stora Kopparbergs bergslag, tillförene vid riksdagarne representeradt, skulle, såsom utgörande ett bolag, efter nya förslaget uteslutas iråa representationsrätten. 1 sammanhang dermed och för att ytterligare bevisa denna orättvisa emot bergslaget anförde talaren, att bergslagets arbetare, för ett stort antal små och usla gårdar inom Fahlu stad, erhölle den icke obetydliga valrätten af nemligen 64??,,, röster, då deras principaler eller fjerdepartsegarne för denna deras egendom ingen rösträtt egzde. Vidare anförde talaren, alt embetsoch tjonstemän i städerna erbölle ett alltför stort och måhända äfventyrligt inflytande i varätten och anförde såsom exempel derpå, att då borgerskapet i Fahlun för sin rörelse endast eger 43 röster, hade tjenstemännen deremot 57 röster; i Säther borgerskapet 3 röster och tjenstemännen 16. Att borgerskapet i provinsen Dalarnes städer såsom fastighetsegare äfven egde ett 1ingare röstetal än städernas öfrige invånare visades äfven genom zifferuppställning. Slutligen anmärktes, att städernas borgerskap, soni hitintills uteslutande haft valrätten till riksdogsmän sig förbehållen, efter det nya förslaget endast skulle få en ringa andel deri. Hr Meochel hade icke blifvi fattad af den förtjusningsfeber, som här och der förmärkts för förslaget, men kunde icke heller, liksom en och annan, betrakta det som ett sfpöie, hviiket med eld och svafvel borde förgöras; tal. hade efter förmåga granskat det och funnit att det väl inneburo åtskilliga ofullkomligheter, men också mårga goda och nyttiga bestämmelser. Då man icko borda lemna ur sigte de!s rödvändigketen att skiljes från den närvarande sjelfskrifvenheten och det fyrkamriga represontationssättet innan oviljan deremot eggas att utbryta i vidtsgande af någon obehaglig och oroande art, dels den derbredvid stående svårigheten att under en så beskaffad sinnesstämning, som hittills visat sig hos flere bland riksståndens inflytelserikaste medlemmar kunna tillvägabringa ett annat godt och i sitt hela sammanhänrgande förslag, och dels vådan af awt bereda tillfälle för åtskilliga pyligen i tal och tryck framställda origtiga meningar, — slutligen t. ex. den om andra kammarens bildande genom ledanöters utsämnandg af konungep, — att göra sig gällande vid upprättandet af ett nytt försleg: så fuine Tal. betänkligt att förkasta det hvilande förslaget, hvarföre han röstade för detsamma, derigenom äfven ådagaläggande att nationen har mindre att befara af en lagbunden om också något för vidt utsträckt demokrati, än af ett envälde, höljdt af en konstitutione!l mantel, hvilket sednaro de ofvannömnde yttrade moningarne synas kunna förantede. Hr ÅAkeson: Då det hvilande representationsförslaget skall snart underkastas en votering, för att antagas eller förkastas, anser jag det för en helig pligt, att i denna högst vigtiga angelägenhet uttala Min öfvertygelse för de grunder, enligt hvilka jag gilver Mitt bifall till representationsförslagets antagande. De fyra Stården kunna, enligt sitt inre sammanhang, ej vara svenska folkets representanter, och de hafva före 1809 egentligen aldrig varit såsom sådane ensecda. Vi känna af historien, huru de tvenne första ståhden uppstodo i Sverge och uppstego till en stor makt i staten; det skedde på konungamaktens bekostnad och tvertemot rikets lagar; det ver således styrkans rätt, som gjorde dem inför thronen och folket gällande och ansedda. De andra folkklasserna, som sedan uppkallades till riksmötena, uppträdde såsom motpartier emot de tvenne första. Med ett sådant ursprung, huru är det väl möjligt att i vår tid, som vill enighet och förtroende, men ej partier och kastintressen, de fyra Stånden med något skäl kunna antagas vera svenska folkets representanter? Jag bar derföre stadgat min öfvertygelse om ståndsrepresentationens omöjlighet, hvarföre jag hvarken kan godkänna ståndens närvarande representation, ej heller något förslag, i hvilket några modifikationer med bibehållande af stånd ingå; ty med modifikationer vandrar man i mörkret, när man utgår från dem, och ej från en rationel princip. Jag önskar förslagets antagande, ty derigesom sätter man medborgare i tillfälle att: bevaka sina statsrättsenliga rättigheter. Jag önskar förslagets avtagande af kärlek till Skandiraviens fortfarande enhet; ty till detta storverks befästande fordras en författniog i Sverge, som närmar oss Norge, för att göra brödrafolken mindre misstrogne och mera uppriktiga och välsinnade emot hvarandra, utan åsyftande af annan amalgamering än en förening i bjerta och själ, till upprätthållande af Nordens urgamla frihet. Jag önskar representationsförändring af kärlek till den konstitutionella monarkien och till Landets Konung. Ståndssplittringen har i ella tider varit lika förderflig för Konung och Fäådernesland. Endast folket har visat en orubblig tillgifvenhet för throzen och landets frihet, Svenska folket är ett kongligt sinnadt; det gifver allt för sin Konung och land, men det älskar att omedelbart få stadga thronen och lefva för fåderneslandet., Hr Wedberg: Då jag sista Riksdag röstade för det nu hvilande förslaget till national-representationens ombildning, kunde det måhända anses öfverflödigt, att jag nu yttrar mig; men då hvar och en, uti en så vigtig fråga, bör uttrycka sin opinion, vill äfven jag gifva min tillkänna. Att man redan år 1340 ansåg ståndsfördelningen skadlig för landet, synes af dåvarande KonstitutionsUtskotts betänkande, der det förekommer: Om, enligt en redan länge känd uppgift, det är en sanning, att, då lagen bör vara ett uttryck af allmän vilja öfver ett gemensamt föremål, är en corps vilja, såsom sådan, lika litet som den enskilda Menniskans, den, som, i ett dylikt fall, bör komma i