sidenten von Earlmansaorjj Och era CcylskUpen Uf Wingård. — De båda utmärkta artisterne vid teatern i Köpenbamn, M:l Fjeldsted och Hr Hoppe, hafva blifvit 2nnodada och erhållit tillåtelse att begifva siz till Stockholm, för att med sina talanger illustrera baletten vid det förestående galarpektaklet. RIESDAGEN. Bargareståndet. DISKUSSIONEN ÖFVER REPRESENTATIONSFRAGAN. (Forts. fr. gårdagsbl.) Hr Anders Pers: Af all den rörelse i sinnena, af alla de förhoppningar. som det hvilande representationsförslaget alstrat, kommer kanske ingenting annat att såsom resultat stå qvar. än våra yttranden ; och må de också för den stull inför efterverlden vittna om, hväd en del af svenska folkets ombud — ombuden för svenska folkets ofantliga plurelitet — ville år 4840, men icke kunde år 1844. Ingen fråga bar vid svensk riksdag blifvit behandlad, som väckt ett sådant echo utom Siånden och så delat nationen; ingen, som födt så mycken enthusiasm för och så mycken bitterhet emot. Men i allmänbet har synts mig under hela tiden, att bemödanderne å ena sidan gått något bredvid frågan, men att de gjort det mycket, ja nästan helt och hållet på den andra; om med flit eller af missförstånd, det vill jag icke döma. Vanstäl!ning är ett mäktigt vapen. som ofta användes, isynnerhet när ett parti bvill skaffa med fruktan och bätvann,, att någon stor rörelse i sinnena skall qväfvas, utan att tecken till våldsam behandling skall synas vid obduktionen. Att uttala ett naket och skärande nej, äfven då man har formell rätt dertill, är hvad man gerna undviker. Jag vill icke, är en vida obehagligare och miodre trygg form än jag kan icken, och detta kan, söker man ge en anstrykning af allmänlighet och oegennytta. För min egen del, he:ter det, har jag visst ingenting emot saken. men samhället och dess väl och lugn tillåta mig icke. Det är skrymteriet, som gjort det obehagligaste intrycket i denna sak; men det har tillika föranledt en iakttagelse, som svenska folket behöfde, och som öppnat dess ögon: det starka och verkliga skrymter icke; svaghet måste således här ligga i botten på motståndet. I Enaogland hafva i de sednare tiderna genom drifvits vigtiga reformfrågor, som motarbetades af verk liga kompskta intressen med ofantlig inre makt, och ändock gingo de frågorne igenom, emedan en ännu större makt stod upp för dem — folkets vilja och sakens nödvändighet. Huru kan man då hoppas ett i längden lyckadt motstånd här, hvarest motståndskrafterne äro så svaga, att de nödgas stödja sig på skrymteri och skuggspel? Bland dessa fantasmagorier är en, som från första stund gjort ett vidrigt intryck på mig och ingifvit mig den misstankan, att fråga icke var om rent spel; man har högt ropat om ett nytt samhällsskickn, bvarmed den pu föreslagna representationsförändringen skulle hota landet; om ett nytt Sverige, som skulle uppstå derutur. För att bedöma halten af detta påstående, måste man framtvinga ett bestämdt svar på den frågan: hvad menen j med ett nytt samhällsskick, är det den understa, vigtigaste grunden för folkets Nf och verksamhet och för dess känsla af sin tillvaro såsom folk, är det dess föreställningssätt och lika mycket i lefnadsvanor, som i positiv lagstiftning uttryckta sambällslif? Eller är det blo:t denna positiva och yttre lagstiftning? Jag har mycket hört talas om en omöjlighet, att gifva ett folk nya organiska lagar, innan det mognat för dem, hvilket förmodligen vill säga innan det insett nödvändigheten af dem ooh gjort sig teda för hurudana det önskar sig desamma. Men just denna öfvertygelse och önskan är kanaske det vigtiga steget; deras uttryckande i formella och positiva lagar är ett moment af underordnad vigt. Jag tror att det slora steget är taget och att det, som återstår, är det lilla. Om en representationsförändring nu göres, så är den icke det nja Sverige, hvarmed man vill skräma allt. Detta nya Sverige, detta nya samhällsskick. finnes redan; det skall icke tillskapas, det är redan tillskapadt genom ett sekels erfarevhet, som lärt svenpska folket, att dess nuvararde representation icke är ett uttryck, icke, om jag så får såga, ett sammandrag, en trogen miniaturbild af folkets tankar och lif och behof. Mingenstädes händer, att representationen går bredvid folket; men nästan på intet ställe har detta varit eller är till den grad fallet, som här i Sverige Aldrig, allt sedan forntiden, har svenska folket haft fullt förtroende för dem, som skulle hetas innehafva dess förtroende; aldrig har det med trygghet och tillförsigt emotsett deras sammankomst, såsom botemedel mot sina olägenheter — såsom en organ för sina örskningar, och detta har kommit just deraf, att alla velat enskildt vara allt för trygga; att hvar och en fö! sig velat hafva sina tankar och bebof utan all modi: fikation uttalade. Någon gemensam tanka, några ge. mensamma intressen har man icke sett, utan blot! enskilda, emellav hvilka en strid och på sin höjd er dagtiogan framstått, såsom det enda resultat man en: vågat begära af representationens sammanträden. Detta har varit Sveriges yttre samhällsskick,, så vidt det offentligen uttryckes af representationen; mer ett inre har utbildat sig och skulle visserligen ick blifva nyskopadt af den föreslagna reformen. Frågar synes mig nu således vara, huruvida det yttre oci inre skola längre gå bredvid hvarandra på paralell linier (som aldrig kunna råkas). eller om de skol sammansmälta. I Eagland äro ännu inre statsskicl och representation alldeles af samma stycke; — ännu säger jag, ty äfven der hafva tecken visat sig till ny elementers utbildvirg; men ännu är engelska repre sentationen aristokratisk, emedan hela England i si nedersta grund är aristokratiskt, och det egentlige igenom sina arfslagar. Denna aristokrati har blan sig upptagit det demokratiska elementet, icke stäl sig bredvid det. Här är deremot frågan att-det de mokratiska elementet, som är det öfvervägande, skull bland sig upptaga de få spillror, vi hafva qvar af et aristokratiskt. Spillrorna synas icke vilja detta, uta drömma on möjligheten för spillror att föreställa et helt, för ett skal att genom positiva lagar ersätta e a adal utan ariatnlkbaas?!.dl av 3 In att fann