VN 9 PED MS Dy 5 AR UMAS TARAS AMS, ARTREREA IRÄRTE Me Ita Utskott att, sin pligt likmätigt, i vissa maktpålig Igande riksdagsärender med Rikets Ständers rätt be Isluta. Denna märkliga, förut oerhörda, tilldragelse ha de nästan utseende af en statshvalfninog. Den liknad upplösning och anarki. Den var en statskupp, hvara såret blöder än i dag. Fruktansvärdt hads den med fört oroligheter af eftertänkligare art, derest icke Ko nungen hastigt fattat sitt beslut att ofördröj!igen låta afolåsa riksdagen. Huru Konungen uppskattade dei vågsamma i företaget, urski!jes lätt af högstdensamme: afskedstal till friherre Palmstjerna och doktor a! Win. gård. Landtmarskalken upphöjdes genast derefter till Nordstjerneordens kommendör, och nästan i samme ögonblick till riddare af Serafimerorden, hvars värdighet äfven blef erkebiskopens belöning. Huvudfrågan, hvarom tornerades, var väckt, icke af herrsklystaa undersåter, syftande på obehörig inskränkning i konuagamsktens prerogativer, utan af redligt sinnade representanter, hvilka, kännande det allmännas behof, sökte att på loflig väg vinna redbara statsekonomiska fördelar. Striden, ehuru på deras sida förlorad, hade dock äfven för dem en omätlig inflytelse. Till sina fö!jder tecknades den i det djupa skötet af medborgares hjertan. Den skingrade alla irriga föreställningar hos dem, som i det längsta trott på de båda privilegierade Ståndens rättskänsla och vaggat sig i hoppet att i deras samtliga medlemmar få helsa vänDer af ett gemensamt fädernes!land, vänner af dess framsteg och lycka! Den var afgörande inför allmänna opinionens domstol, ty dena representation, hvars halfva beståndsdelar låtit en öfverträdelse af förberörde beskaffonhet falla sig till last, — som derigenom åsidosatt den lagbuadna ordningen, vikit från sin praktiska betydelse och förtryckt den makt, hvilkens utöfning blifvit densamma förelagd, — — — den har gifvit ett så faktiskt bevis på sin bristfälliga sammansättning, att ett uppskof vid ombildningen nära nog kan anses innebära en våda. Den allmänna viljans organer hafva derföre ett så mycket dyrbarare åliggande att fordra skyndsam förbättring i den felaktiga institutionen, och ju mer den sednare besitter kraft att motstå ombildbningen, desto ifrigare måste den bekämpas. I en ordnad trädgård må ej osunda vexter utbreda sig, till dess trädet helt och hållet förruttnat. Samwaledes ock i staten. Den politiska visheten förbjuder reformens fördröjande till dess representationen af sig sjelf sönderfaller. Lugnet och säkerheten i landet, upplysningen, kulturen, sederna, statshushållningen, allt hvad sambället har angelägnast att vårda och befordra, påkallar derna, nu från ala landsändar påyrkade reform. Den naturliga rättens fordringar, billigheten, humaniteten och, tilläggom äfven, politiken, gifva här icke allenast befogenhet,utan ock skyldighet att reformera. Visser!igen är det öfverallt ett kraf af klokheten, att förändringar i konstitutionen äro förknippade med former af svårare beskaffenhet än de, som fordras för allmänna lagförbättringar. Visserligen är det endast långsamt, som ideer och intressen ernå den utbildning, hvilken omfattandet af ett nytt statssystem förutsätter. Men äfven de ifrigaste motståndare till demokratiska sträfvanden skola icke kunna förneka, att den allmänna önskan för representationens ombildning hvilar på en rättmätig grund, samt att det är först efter oändliga stadier af split, söndring, olyckor, administrativa villfarelser och politiska meningsstrider, som den vunnit sin mnärvarande utveckling. Dess lugna och lagliga fortgång är frukten, icke af sväfvande politiska bilder och lockelser, utan af en egen inneboende nödvändighet, insedd och erkänd af alla samhällets näredwbande klasser, — af alla dem, som stå obesmittade af ståndsprivilegiernes molnhöljda dunstkrets. En djup känsla afstatsförbundets brister, en stadgad öfvertygelse, en iareförborgad verkande kraft har uppmanat många tusende medborgare att högt fordra bifall till förevarande förslag. Det klandras bittert af många — det är sannt — men till sina hufvudgrunder gillas det af nationens kärna och af Sverges störste tänkare och rättslärde. Det ionebär ett erkännande af menniskorätt och menniskovärde. Det syftar att fästa äfven de obemedlade vid ett fädernes!and, som de förut känna föga gerom annat än nyckerna -af andras vilja — — — att skingra tviflen och villfarelserne om samhällets ändamål — — — att lifva sinnet för allmänna angelägenheter — — — att väcka foster!andskänslan till bekämpande af denna dödande egoism, som isolerar sig och med kall likgiltighet åser folkets betryck och förslappning — — att tillbakatränga chevsalleriet och prestväldet — dessa båda makter. hvilka i de flesta fall satt folkets rätt sido och företrädesvis verkat för enskilda syftemål — — — att gynna bildningens framsteg — — — att skänka utmärkelse icke åt ärfda eller inbillade företräden men åt det oförvitliga bjertat och den rena förtjensten — — att undvika de olyckor, som fastsystemet enligt historiens vittnesbörd öfver allt nedfört, och ställa Sveriges adel i fredlig föreniog med Rikets öfrige medborgare — — att verka jemnvigt emellan kyrkans rättsanspråk och statens allnänna förhållanden — — att sätta religionen i säerhet för statslifvsts stormar — — att förekomma öndring emellan skriftlärde och åhörare — — att! kydda presterskapet från fåfångans retelser och vinna let på folkets sida — — att stärka och förenkla hala tatsskicket — — att med brödrafolkets statsörfattling bereda all den öfverensstämmelse som möjlig är — — att gifva konungamakten stödet af en sannt kontitutionell församling — — med ett ord att, så myc.et ske kan, verkliggöra idan af en sann nationalrepreentation och befrämja samhällets trefnad och lycka! — — 583 der således de förädlada frukter, som det vilande ombildningsförslaget är ämnadt att frambrina! se der de varaktiga fördelar, som deraf äro att örvänta! Brister. som tillhöra det, äro lyckligtvis af n underordnad beskaffenhet, — oskiljaktige för öfrigt rån alla mensklige företag. Sannolikt ärv också dessa rullkomligheter mera inbillade än verklige. Bättre, äger en vidtfrejdad verldshistorisk författare, är det i alla händelser, att man bestämmer en för låg än en för hög valcensus, ty i sednare fal:et kan mana lätt få. likasom i Frankrike, erfara det nedslående exemplet, att penningearistokratien antingen alldeles upphäfver den demokratiska folkrepresentationens vackra grundidt, eller ock på det mest tröstlösa sätt förfalskar densamma. Vi äro kallade i dag till de ädlaste yttringar af årt statsborgerliga uppdrag. Naturlig och billig är en spända uppmärksamhet, som fäster sig dervid, ty ögt öfver alla verkliga eller förmenta enskildta in