VN 9 PED MS Dy 5 AR UMAS TARAS AMS, ARTREREA IRÄRTE Me
Ita Utskott att, sin pligt likmätigt, i vissa maktpålig
Igande riksdagsärender med Rikets Ständers rätt be
Isluta. Denna märkliga, förut oerhörda, tilldragelse ha
de nästan utseende af en statshvalfninog. Den liknad
upplösning och anarki. Den var en statskupp, hvara
såret blöder än i dag. Fruktansvärdt hads den med
fört oroligheter af eftertänkligare art, derest icke Ko
nungen hastigt fattat sitt beslut att ofördröj!igen låta
afolåsa riksdagen. Huru Konungen uppskattade dei
vågsamma i företaget, urski!jes lätt af högstdensamme:
afskedstal till friherre Palmstjerna och doktor a! Win.
gård. Landtmarskalken upphöjdes genast derefter till
Nordstjerneordens kommendör, och nästan i samme
ögonblick till riddare af Serafimerorden, hvars vär-
dighet äfven blef erkebiskopens belöning. Huvudfrå-
gan, hvarom tornerades, var väckt, icke af herrsk-
lystaa undersåter, syftande på obehörig inskränkning
i konuagamsktens prerogativer, utan af redligt sin-
nade representanter, hvilka, kännande det allmännas
behof, sökte att på loflig väg vinna redbara statseko-
nomiska fördelar. Striden, ehuru på deras sida för-
lorad, hade dock äfven för dem en omätlig inflytelse.
Till sina fö!jder tecknades den i det djupa skötet af
medborgares hjertan. Den skingrade alla irriga före-
ställningar hos dem, som i det längsta trott på de bå-
da privilegierade Ståndens rättskänsla och vaggat sig
i hoppet att i deras samtliga medlemmar få helsa vän-
Der af ett gemensamt fädernes!land, vänner af dess
framsteg och lycka! Den var afgörande inför allmänna
opinionens domstol, ty dena representation, hvars halfva
beståndsdelar låtit en öfverträdelse af förberörde be-
skaffonhet falla sig till last, — som derigenom åsido-
satt den lagbuadna ordningen, vikit från sin prak-
tiska betydelse och förtryckt den makt, hvilkens
utöfning blifvit densamma förelagd, — — — den har
gifvit ett så faktiskt bevis på sin bristfälliga samman-
sättning, att ett uppskof vid ombildningen nära nog
kan anses innebära en våda. Den allmänna viljans
organer hafva derföre ett så mycket dyrbarare ålig-
gande att fordra skyndsam förbättring i den felaktiga
institutionen, och ju mer den sednare besitter kraft
att motstå ombildbningen, desto ifrigare måste den
bekämpas. I en ordnad trädgård må ej osunda vex-
ter utbreda sig, till dess trädet helt och hållet för-
ruttnat. Samwaledes ock i staten. Den politiska vis-
heten förbjuder reformens fördröjande till dess repre-
sentationen af sig sjelf sönderfaller. Lugnet och säker-
heten i landet, upplysningen, kulturen, sederna,
statshushållningen, allt hvad sambället har angelägnast
att vårda och befordra, påkallar derna, nu från ala
landsändar påyrkade reform. Den naturliga rättens
fordringar, billigheten, humaniteten och, tilläggom äf-
ven, politiken, gifva här icke allenast befogenhet,utan ock
skyldighet att reformera. Visser!igen är det öfverallt
ett kraf af klokheten, att förändringar i konstitutio-
nen äro förknippade med former af svårare beskaf-
fenhet än de, som fordras för allmänna lagförbättrin-
gar. Visserligen är det endast långsamt, som ideer
och intressen ernå den utbildning, hvilken omfattan-
det af ett nytt statssystem förutsätter. Men äfven de
ifrigaste motståndare till demokratiska sträfvanden
skola icke kunna förneka, att den allmänna önskan för
representationens ombildning hvilar på en rättmätig
grund, samt att det är först efter oändliga stadier af
split, söndring, olyckor, administrativa villfarelser och
politiska meningsstrider, som den vunnit sin mnärva-
rande utveckling. Dess lugna och lagliga fortgång är
frukten, icke af sväfvande politiska bilder och lockel-
ser, utan af en egen inneboende nödvändighet, insedd
och erkänd af alla samhällets näredwbande klasser, —
af alla dem, som stå obesmittade af ståndsprivilegier-
nes molnhöljda dunstkrets. En djup känsla afstatsförbun-
dets brister, en stadgad öfvertygelse, en iareförborgad ver-
kande kraft har uppmanat många tusende medborgare att
högt fordra bifall till förevarande förslag. Det klandras
bittert af många — det är sannt — men till sina
hufvudgrunder gillas det af nationens kärna och af
Sverges störste tänkare och rättslärde. Det ionebär
ett erkännande af menniskorätt och menniskovärde.
Det syftar att fästa äfven de obemedlade vid ett fä-
dernes!and, som de förut känna föga gerom annat än
nyckerna -af andras vilja — — — att skingra tviflen
och villfarelserne om samhällets ändamål — — — att
lifva sinnet för allmänna angelägenheter — — — att
väcka foster!andskänslan till bekämpande af denna dö-
dande egoism, som isolerar sig och med kall likgil-
tighet åser folkets betryck och förslappning — — att
tillbakatränga chevsalleriet och prestväldet — dessa
båda makter. hvilka i de flesta fall satt folkets rätt
sido och företrädesvis verkat för enskilda syftemål
— — — att gynna bildningens framsteg — — — att
skänka utmärkelse icke åt ärfda eller inbillade fö-
reträden men åt det oförvitliga bjertat och den
rena förtjensten — — att undvika de olyckor, som
fastsystemet enligt historiens vittnesbörd öfver allt
nedfört, och ställa Sveriges adel i fredlig föreniog
med Rikets öfrige medborgare — — att verka jemn-
vigt emellan kyrkans rättsanspråk och statens all-
nänna förhållanden — — att sätta religionen i sä-
erhet för statslifvsts stormar — — att förekomma
öndring emellan skriftlärde och åhörare — — att!
kydda presterskapet från fåfångans retelser och vinna
let på folkets sida — — att stärka och förenkla hala
tatsskicket — — att med brödrafolkets statsörfatt-
ling bereda all den öfverensstämmelse som möjlig är
— — att gifva konungamakten stödet af en sannt kon-
titutionell församling — — med ett ord att, så myc-
.et ske kan, verkliggöra idan af en sann nationalrepre-
entation och befrämja samhällets trefnad och lycka!
— — 583 der således de förädlada frukter, som det
vilande ombildningsförslaget är ämnadt att frambrin-
a! se der de varaktiga fördelar, som deraf äro att
örvänta! Brister. som tillhöra det, äro lyckligtvis af
n underordnad beskaffenhet, — oskiljaktige för öfrigt
rån alla mensklige företag. Sannolikt ärv också dessa
rullkomligheter mera inbillade än verklige. Bättre,
äger en vidtfrejdad verldshistorisk författare, är det
i alla händelser, att man bestämmer en för låg än
en för hög valcensus, ty i sednare fal:et kan mana
lätt få. likasom i Frankrike, erfara det nedslående
exemplet, att penningearistokratien antingen alldeles
upphäfver den demokratiska folkrepresentationens
vackra grundidt, eller ock på det mest tröstlösa sätt
förfalskar densamma.
Vi äro kallade i dag till de ädlaste yttringar af
årt statsborgerliga uppdrag. Naturlig och billig är
en spända uppmärksamhet, som fäster sig dervid, ty
ögt öfver alla verkliga eller förmenta enskildta in-