Mverv) Ya v vD 00 RV DA nägenhet för absolutistiska grundsatser. Sista återstoden af det trogna land, som Westfaliska freden tillskyndat Sverige, blef nu, utan vederlag och vinst för statsverket, bortsåld. Så äfven en del af Rikets flotta. Ständerne voro alltid tillreds med smickrande bifall eller med blotta skenbara anmärkningar, ledande till ansvarslöshet. Sedan norrmännen till sin regent utkorat Sverges Konung, lemnades derigenom uppkomna unionella angelägenheter i fullkomlig oordning, till ett länge fortfarande mehn för Sverges och Norges ömsesidiga förhållanden. Med Rikets mäktige grannstat afslötoa ofördelaktiga traktater. Eftergifvenheten för denna makt gick slutligen till en för nationen sårande ytterlighet! Folkrätten förnärmades. Rikets utländske fordrinvgsägare gingo miste om den liqvid, som i statsobligationer var dem tillförsäkrad, och försä!jaingssaumman för franska ön Guadeloupe förklarades, i likhet med den s. k. rubelfonden, vara, icke svenska kronan, utan dess konungahus, tillhörig! Med ett penndrag befriades Rikets Ständers bank från skyldigheten, att sina sedlar med mynt inlösa. På Svenska ön S:t Bartbelemy tolerades pirater och slafhandlare. Domaremakten förblef icke oantastad. Dess oafhängighet sattes på spel. Dödsjomar gingo i verkställighet för några oförsigtiga uttryck om en missförstådd Kongl. författning, och förlust af lif, ära och gods blef några förhastade omotiverade yttrandens, skoningslösa ansvar. Näringslagstiftningen var vacklande. Hushållsförfattningar utfirdades och återtogos. I flere näringslifvets vigtiga delar uppstod oreda och förvirring. Alla reformförslag underkändes och uppskötos. Statshushållningen var synnerligen beklagarmsvärd. Under djupaste fredsluga medtog det aldrig väl beräknade försvarsverket statens förnämste tillgångar. Ingen fullständighet deruti stod att vinna, då förändrade politiska förhållanden aldrig förmådde verka sanna äsigter öfver landets ställning och behof. Uadervisningsverket lemnades in statu quo. Folkundervisningen saknade understöd från statens sida. Statsrevisionens anmärkningar blefvo utan all påföljd. Det anförda torde vara tillräckligt för att bilda en sann föreställning om Rikets Ständers skaplynne under de första 20 åren från 1809 års statshvälfning. Besinningslöst och utan minsta uppmörksamhet på vådan att uttöma statens tillgångar på onyttiga föremål och obsatänkta företag, hade de vid 4829 års riksmöte beviljat större anslag ti!l det planlösa försvarsverket än regeringen sjelf fordrat. Med en förut sällspord förmätenhet manades de nu offentligen att, såsom orden lydde, votera för uniformen. Gränslös var ock deras efterlåtenbet, deras förgätenbet af det dyrbara uppdrag, för hvilket de såsom nationalrepresentation voro -kaliade ett verka. Kanske hade en lång följd af orsaker och verkningar hos dem alstrat vanmakt och förslappning, samt döfvat känslan för medborgerlig dygd. Kanske voro de hänförde af de tillgifvenhetsbevis regeringen på dem slösade under det den vägrade deras sanna bestämmelser . sin aktning. Teckningen, bristfällig och ofullständig, är för fosterländska sinnen dyster och nedslående, men ingen oväldig häfdatecknare skall kunna jäfva dess sanning. Aldrig egde Rikets Ständer i rikare mått regeringsmaktens välvilja, än vid inträdet af 1834 års riksmöte. Förtroendet till dem var då så stort, att man på samhällets höjder till och med hade för afsigt att framställa Svenska Riksstånden såsom mönster, värda att efterföljas vid frågan om representationers ombildning i andra konstitutionella länder. Omständigheterne förändrade sig inom kort. . Grunden lades nu till en intimare förening emellan Borgareoch Bondestånden. Verkningarne deruti visade sig i Regeringen vägrad delaktighet i riksbankens styrelse, i ett allvarligt yrkande på vissa förbättringar i samhällsskicket, i afslag både på en del äskade nya statsbidrag och på en förnyad Kongl. proposition om utländsk skuldsättning, i åtal emot Kongl. Maj:ts rådgifvare nför riksrätt, m. m. Så slutades år 4853 sistnämnde riksmöte, under de dystraste auspicier, ned apostroferande afskedstal både från Regerinen och Presteståndet, samt med katastrofer atls rämnd och förföljelse mot enskilde, i ogunst fallne d iksdagsmän. Håiruppå följde afslag på de flastaj! 5tändernas önskningsmål. Iadragning af tidningar, edigerade i liberal syftning, hörde för en tid till lagordningen. Missbelåtenheten med Ständerne ut-l!k rycktes temligen oförbehållsamt i åtskillige om ls jelfförtroende och öfvermod vittnande statshand-ingar, och en ny ministeriell, vissa riksdagsmän b wotande och svårt missfirmande, press bildades. 8 3yråkratien frodades och nepotismen florerade. Jet aristokratiska elementet erhöll ny näring. favoritstyrelsen, långsamt mognad, stod på höjlen f sin inflytelse. Statsstyrelsen förföll i ett tilltånd af oefterrättlighet, kändt under namn afl illsvidaresystemet. Vid 1834 års riksmöte hade visserligen Adeln och ? resteståndet i många vitala frågor på allt sätt moterkat de båda öfriga Riksstånden, men ställningen nellan de förre och de sednare hade dock ingalundal ntagit någon vådlig spänning. Dertill bidrogo i väendtlig mån landtmarskalkens, grefve de la Gardies ch erkebiskopen von Rosensteins humana och för-vi indliga mantz. tminstone inträdde alldeles nya för-d ållanden, då vid 4840 års riksdag de sistnämndesh latser intogos af ordförande, hvilkas högst ovanliga tr itt att tillvägagå kunde förtjena en serskild afhand-v: ng. Imedlertid framskred första stadium af riksda-lle en lugnt och stilla. På första inom talmännens råd-vi läggande församling väckta fråga am Aanininnsnämn los