Mverv) Ya v vD 00 RV DA
nägenhet för absolutistiska grundsatser. Sista åter-
stoden af det trogna land, som Westfaliska freden
tillskyndat Sverige, blef nu, utan vederlag och
vinst för statsverket, bortsåld. Så äfven en del
af Rikets flotta. Ständerne voro alltid tillreds
med smickrande bifall eller med blotta skenbara
anmärkningar, ledande till ansvarslöshet. Sedan
norrmännen till sin regent utkorat Sverges Ko-
nung, lemnades derigenom uppkomna unionella
angelägenheter i fullkomlig oordning, till ett län-
ge fortfarande mehn för Sverges och Norges öm-
sesidiga förhållanden. Med Rikets mäktige grann-
stat afslötoa ofördelaktiga traktater. Eftergifven-
heten för denna makt gick slutligen till en för
nationen sårande ytterlighet! Folkrätten för-
närmades. Rikets utländske fordrinvgsägare gingo
miste om den liqvid, som i statsobligationer var
dem tillförsäkrad, och försä!jaingssaumman för fran-
ska ön Guadeloupe förklarades, i likhet med den
s. k. rubelfonden, vara, icke svenska kronan, utan
dess konungahus, tillhörig! Med ett penndrag be-
friades Rikets Ständers bank från skyldigheten,
att sina sedlar med mynt inlösa. På Svenska ön
S:t Bartbelemy tolerades pirater och slafhandlare.
Domaremakten förblef icke oantastad. Dess oaf-
hängighet sattes på spel. Dödsjomar gingo i
verkställighet för några oförsigtiga uttryck om en
missförstådd Kongl. författning, och förlust af lif,
ära och gods blef några förhastade omotiverade
yttrandens, skoningslösa ansvar. Näringslagstiftnin-
gen var vacklande. Hushållsförfattningar utfir-
dades och återtogos. I flere näringslifvets vigtiga
delar uppstod oreda och förvirring. Alla reform-
förslag underkändes och uppskötos. Statshushåll-
ningen var synnerligen beklagarmsvärd. Under dju-
paste fredsluga medtog det aldrig väl beräknade
försvarsverket statens förnämste tillgångar. Ingen
fullständighet deruti stod att vinna, då förändrade
politiska förhållanden aldrig förmådde verka sanna
äsigter öfver landets ställning och behof. Uader-
visningsverket lemnades in statu quo. Folkun-
dervisningen saknade understöd från statens sida.
Statsrevisionens anmärkningar blefvo utan all på-
följd.
Det anförda torde vara tillräckligt för att bilda
en sann föreställning om Rikets Ständers skaplynne
under de första 20 åren från 1809 års statshvälf-
ning. Besinningslöst och utan minsta uppmörk-
samhet på vådan att uttöma statens tillgångar på
onyttiga föremål och obsatänkta företag, hade de
vid 4829 års riksmöte beviljat större anslag ti!l
det planlösa försvarsverket än regeringen sjelf
fordrat. Med en förut sällspord förmätenhet ma-
nades de nu offentligen att, såsom orden lydde,
votera för uniformen. Gränslös var ock deras
efterlåtenbet, deras förgätenbet af det dyrbara
uppdrag, för hvilket de såsom nationalrepresenta-
tion voro -kaliade ett verka. Kanske hade en
lång följd af orsaker och verkningar hos dem al-
strat vanmakt och förslappning, samt döfvat kän-
slan för medborgerlig dygd. Kanske voro de hän-
förde af de tillgifvenhetsbevis regeringen på dem
slösade under det den vägrade deras sanna be-
stämmelser . sin aktning. Teckningen, bristfällig
och ofullständig, är för fosterländska sinnen dy-
ster och nedslående, men ingen oväldig häfdateck-
nare skall kunna jäfva dess sanning.
Aldrig egde Rikets Ständer i rikare mått rege-
ringsmaktens välvilja, än vid inträdet af 1834 års
riksmöte. Förtroendet till dem var då så stort,
att man på samhällets höjder till och med hade
för afsigt att framställa Svenska Riksstånden så-
som mönster, värda att efterföljas vid frågan om
representationers ombildning i andra konstitutio-
nella länder. Omständigheterne förändrade sig in-
om kort. . Grunden lades nu till en intimare
förening emellan Borgare- och Bondestånden. Verk-
ningarne deruti visade sig i Regeringen vägrad del-
aktighet i riksbankens styrelse, i ett allvarligt yr-
kande på vissa förbättringar i samhällsskicket, i
afslag både på en del äskade nya statsbidrag och
på en förnyad Kongl. proposition om utländsk
skuldsättning, i åtal emot Kongl. Maj:ts rådgifvare
nför riksrätt, m. m. Så slutades år 4853 sist-
nämnde riksmöte, under de dystraste auspicier,
ned apostroferande afskedstal både från Regerin-
en och Presteståndet, samt med katastrofer atls
rämnd och förföljelse mot enskilde, i ogunst fallne d
iksdagsmän. Håiruppå följde afslag på de flastaj!
5tändernas önskningsmål. Iadragning af tidningar,
edigerade i liberal syftning, hörde för en tid till
lagordningen. Missbelåtenheten med Ständerne ut-l!k
rycktes temligen oförbehållsamt i åtskillige om ls
jelfförtroende och öfvermod vittnande statshand--
ingar, och en ny ministeriell, vissa riksdagsmän b
wotande och svårt missfirmande, press bildades. 8
3yråkratien frodades och nepotismen florerade.
Jet aristokratiska elementet erhöll ny näring.
favoritstyrelsen, långsamt mognad, stod på höjlen
f sin inflytelse. Statsstyrelsen förföll i ett till-
tånd af oefterrättlighet, kändt under namn afl
illsvidaresystemet.
Vid 1834 års riksmöte hade visserligen Adeln och ?
resteståndet i många vitala frågor på allt sätt mot-
erkat de båda öfriga Riksstånden, men ställningen
nellan de förre och de sednare hade dock ingalundal
ntagit någon vådlig spänning. Dertill bidrogo i vä-
endtlig mån landtmarskalkens, grefve de la Gardies
ch erkebiskopen von Rosensteins humana och för-vi
indliga mantz. tminstone inträdde alldeles nya för-d
ållanden, då vid 4840 års riksdag de sistnämndesh
latser intogos af ordförande, hvilkas högst ovanliga tr
itt att tillvägagå kunde förtjena en serskild afhand-v:
ng. Imedlertid framskred första stadium af riksda-lle
en lugnt och stilla. På första inom talmännens råd-vi
läggande församling väckta fråga am Aanininnsnämn los