2 lansprakT
i Jag. Det är som jag sagt många. (fortfarande
J En kraftfull konung gaf nyligen kungligheten si!
tillbörliga anseende.
;) Kamreraren. Jaha, det är ganska bra; men ha
tej kungligheten ännu sitt tillbörliga snseende, el
a I ler är kärlek ej något för mer än rätt och slät
- anseende. En borgmästare i en småstad behö
-I ver uppehålla sitt tillbörliga anseende; men ko
.Jnungen, fosterlandet och min hustru måste ja
I jälska, eller också söka boskillnad. När man äl
s skar fäderneslandet, älskar man äfven konungen
lemedan deras ära och lycka är densamme. Bro
- Ibör derföre u:esluta det der tillbörliga anseende
-Idet låter så dumt.
Jag (stött). Mina biste farbror, jag måste änn:
Jen gång upprepa, att jag ej besvarar inkast, jag ä
I här blott för att tala.
I Kamreraren. Jaså, nu mins jag; bara för at
-Itala. Bror talar blott för att tala.
) Jag. Hvarje fosterlandets sansade vän (alla när
I varande stego upp, för att taga åt sig piken) gör
Isin skyldighet (alla nedsätta sig vid dessa ord oci
lägga armarna i kors). Vi böre göra som vår:
prester, desse vetenskapsmän, våra lärare och
I vårdare.
Kamreraren. Apropos, har bror läst en liter
lärorik bok, författad af en sådan vetenskapsman
S. M. adjunkten Åkerlund?
Jag. Låt mig tala.
Kamreraren. Nej, bror, blott några ord: Boker
är tryckt 18414 i Fablun, hos Huldberg. Jag näm-
ner detta, på det att bror ej skall tro att det är
någon typografisk märkvärdighet från 4Z00:talet
Bakens titel är: Annu ett af tidens många tec-
ken. En sann nyligen timad händelse, alla väckts
till allvarlig påminnelse, alla troende till upp-
muntran och otrores barn till varning, med för-
beredande inledning och upplysande anmärkningar
af P. A. Akerlund.n
Den nyligen timade händelsen är, att en bonde
från Delsbo, som supit och lefvat ogudaktigt, på
en gång låtit bli att supa och blifvit lisore. Ma-
gen kom i oordning på karlen och han fick så
kallad fyllkoller. Men P. A. Akerlund påstår, alt
denna sjukdom är en gudomlig uppenbarelse, och
berättar, under grymma hotelser mot de otrogne,
huru den försupne boaden fick fara ned tll helf-
vetet och se åtskilligt otyg, som det vanligen
händer fyllhundar, som blifva sjuka af en plötslig
nykterhet.
Jag. Nåb, hvad hör det till saken?
Kamreraren. Jo, ser bror, jag ville endast be-
rätta bror, hvar bror får reda på en af desse and-
lige veteaskapsmär, som bror nimnde pvåra
lärare och vårdaren. Det är en upptäckt, att Fyll-
koller är en himmel:k gåfva, kommen ofvanefter
från ljusets fader. Vi enfaldige, som ej äro ve-
tenskapsmän, hafva förut trott, att den kom ur
bränvinsflaskan, och det är också troligt. Bor
vet, att man bör förlika opinionerna så mycket
zom möjligt, och det skulle således ej vara oskä-
ligt att påstå, att en menniska ej kan bli riktigt
pväckt, utan att först supa sig full några dussin
gånger. Det är förunderligt, hvad det der brän-
vinet förmår uppväcka den andliga krafter.
J:g. Men hvad hör det hit? Jag menade med
pvetenskapsmän icke adjunkterne och det lägre
presterskapet.
Kamreraren. Jaså, då gjorde jag ett misstag;
ty då bror talade om vetenskapsmän, som voro
lärare och vårdaren, trodde jag att bror menade
de som märde och vårdaden folkets religiösa upp-
fostran, och som detta sker i nio pastorater af
0 genom det ligre presterskapet, nemlgen ad-
uckter och komministrar, trodde jag att bror
nenade dem. Bror menade således endast pasto-
erne. Men bror skall veta, att Fyllkolleruppen-
varelseboken är på sätt och vis dedicerad till er-
iebiskopen, ör att visan, säger författaren, pi
vad punkt han har honomw Etter vår enlal-
liga mening borde den punkten snart bli dårhu-
et, om ej erkebiskopen gripes af sanningens ord.
Jag (ond). Fir jag fortfara?
Kamrerarcn. Ja, kära bror, tala bror.
Jag. Partierna sleto: för ett århundrade sedan
mm makten.
Kamreraren. Ja, så hinder det ja nu också.
Partierna vilja slita till sig makten och lemna
.onung och folk utan all makt.
Jag. Förlåt mig, farbror; nationen är icke nu
om förr en nation, utan ett parti — förstår far-
ror, nationen är ett parti och de fordna partier-
a hafva åtagit sig alt vara nation.
Kamreraren. Jaså, nu förstår jag. Nationen är
tt parti och partiet en nation. Åh, det är klart
om dagen. Bror har en egen gåfva att göra all-
ng klart; det der har jag aldrig tänkt på förut.
ortfar. -
Jag. Nej, farbror, jag inser, att jag ej får tela
II punkt. Jag får således fråga sällskapet Fo-
erlandets sansade vänner, om ej kamreraren bör
teslutas. Han har sin egen åsigt af allting, han
uiljer sig från oss, som tänka en för alla och alla
r en. Jag påstår, att kamreraren bör afligenas.
Min framställning mottogs med acklamation och
an ropade: ut med kemreraren! ban tänker sjelf.
Sedan kamreraren gått, började jag ånyo: Tiden
r rubbat sina stöds, och nu motsade mig ingen.
P. P.
TLANDSORTE-NYHETIOR.
Mariestad den 47 Auzusti. Under loppet at
stlidet år hafva hos Koaungens befallningshafvande
tä lminnnnA 2: I kiifvit afoiarda öl föllamda ansatt oa fas