e konsistorium, p. b. som åhörare, och ej vore
a mantals- och skattskrifven i Heimskringlas pan-
na, vilja vara Grönländare, och framför allt An-
ngekoks i Grönland. Det finnes nemligen ingen-
-Iting lättare, än att moralisera andra och att få
t uppenbarelser; hvem kan ej tugga fradga, om man
-Itar en bit kalmusrot i munnen? och hvarföre
kan man ej säga, att man har uppenbarelser of-
vanifrån? Med ett ord, det skulle vara skönt
om jag vore en Angekoks Men då ödet har
- hindrat mig derifrån, är ej annan utväg, än att
t) söka nedtrycka den verldsliga fördomen, det syn-
-Idiga begäret efter snöda kunskaper, som bemäk-
-) tigat sig folket, och på detta sätt, utan att sjelf
behöfva stiga i kunskep, likväl komma på en re-
I latift högre ståndpunkt genom att nedsänka alla
J andra.
I För detta ändamål har jag stiftat en klubb, ett
I kotteri, en liten opposition mot tiden; liten måste
Iden bli, ty många ville ej gå in på saken; men
I den är naggande god,.
Milt sätt att gå till väga är så enkelt, alt det
förundrar mig att det ej begagnas alltid.
Jag uppfinner nemligen för hvarje person ser-
skildt någon öm punkt, något enskildt intresse,
och hur jag sedan vrider och vänder, så inbillar
jag den utsedda offerbocken, att tiden, den nya
tiden, precist skall anfalla den der svaga punkten
och förstöra det der enskilda intresset.
Ea bland mina vänner, en gammal beskedlig
man, som tagit sig en ung hustru och som har
åtskilligt att fundera om en löjtnant som helsar
på i huset, var förbålt liberal al sig; han verkli-
gen förskräckte mig; men hvad gjorde jag? Jo,
en vacker dag, då han utgöt sin galla öfver kon-
servatismen, passade jag på och sade: Bror måt-
te sympatisera öfvermåttan väl med löjtnanten;
brors tankar äro precist hans, kanske till och med
bror är ännu liberalare än han. — Jag?I utro-
pade mannen; pär jag af samma tanka som den
slyngeln; tror han att jag är liberal! nej, bror,
jag kan ej tåla de der Liberala idgerna; jag är af
brors tanka. Sålunda blef han en af mina.
Till en rik godsegare, som ver känd att gå illa
åt siaa bönder, sade j-g: den nya tiden vill ha
ett bondregimente, det skulle bli högst glädjande
f3r herrn att få riksdagsmän och Jlagstiftare från
Teklösa byn, — Skola de stifta lag, ropade
karlen, jag skall lära packet annat än att stiftal.
lagar... Han var min.
Till en bonde, som blifvit pliktfälld för otillå-)
ten bränvinsbränning, sade jag: Pass på, det blir ;
en bra förändring då det blir allmänna val, —)
Ja visst,, yttrade den goda mannen. pJa, det
blir det,, sade jag; y säkert är att man då får))
bondeståndet rep-esenteradt af dem som ega me-
sta inflytandet, nemligen länsmännen,. — Läns-
männen — hva sx? nej f-n heller, det bör intelt
bli allmänna val, för si vår kanalje tog min pan-))
na i fjon. Boaden var således min. G
Isom ett dussin familjer, der frun regerade f
mannen, vände jag mig åt kjortelsidan och be-t
rättade frun i huset, att den nya tiden med den J
der kättaren Almqvist i spetsen ville införa mång-X
sifte. Till all lycka hade ingen läst den der det-
;år-an-litteraturenn, så att jag kunde ljuga en smula. !
pUånggiftel utropade fruarne; nej, Gud bevarak
ossl Några dagar derefter kommo samtlige män-
nen, den ene efter den andre, tryckte mia hand
berättat allt; den nya tiden vill ålägga oss att ha
våra svärmödrar i huset — och det är någonting
asligt,. Således hade äfven det lyckats.
Till alla, med ett ord, sade jag att deras en-
skilda förmåner skulle gå under, och öfver allt
har jog lyckats på enskild väg; men har jag nå-
sonsång velat narra hela nationep, så har det gått k
på tok. Nationen har nemiigen ett allmänt ia-
:resse som ej kan tillfredsställas med endast ord,
och det är just detta intresse jag will motarbeta,
smedan det ej är mitt enskilda; när jag således ej ?
ir i stånd att väcka enskilda intressen mot det
limänna, så är också min verksamhet slut.
Imedlertid hade jag en vacker samling, och ls
kallade dem till sammanträde. i
Der bor i min gata en liten kamrerare, somjF
tid förefallit mig som konservatismens mandoms
naamelse. Han är liten, hopkrupen, skrynklig ti
ch snål om sitt. Hans byxor äro utslitne på st
ramsidan; men huru det är på de öfrige vet jaglu!
cke, emedan jag, som stiftare af ett konservatiftsk
örbund, t:git som princip att ej se någon sak !fö
ån mer än en sida; han nyttjar stålknappar i
icken och benknapp på sitt spansktrör samt bär!m
fickan ett gammelt silfverur med romerska
ffror, en så kallad rofva, på minnen och på
ra rikp.
Jag inkallade bonom i sällskapet, utan att vid-
öra något enskildt intresse; ty jag tänkte: dea
m så konserverar sina byxor, sin frack, span:kt-
iret och rofvan, måtte väl äfven vilja konser-
era allt annat utslitet och tillbuckladt.
Sällskspet samlades i en sal, konstituerade signä
;h erhöll namnet af ,Fosterlandets sansade vän-Jlut:
;r. Jag uppsteg på en stol och började ettsk!
l, som dock många gånger blef afbrutet af min Rå
le kamrer. 1
Jag började: Tiden har rubbat sina stöd! En mi
0 går genom tiden.
Kamreraren. Jal det är rätt, en oro går ge-
om tiden.
Jag. Det regelband till lydnad för Guds och
enniskors ordning...
Kamreraren. Jal rigtigt; menniskors ordning,s
I exempel stängsellörordningen; fortfar bror! -
Taa. Dat rasalhand ill lvdnad fn Crda Aaah I lö