sentatlonstrågan skall företagas nästa Unsdag sar opinionsnämnd väljas nästpåföljande Lördag. —EDERO— — Redaktionen har på begäran lofvat medde -) nedanstående i Bondeståndet väckta motion, r rande vapenöfningarne för beväringen, såsom u visande huru tungt allmogen i en del orter f vidkännas kostnaderaa för försvarsverket, ehui det synes tydligt, att motionen i sitt nu varan skick icke är så affattad, att den kan direkt lec till någon påföljd. Uti 31 år har beväringsskyldigheten fortfarit, oc med få undantag har beväringsmanskapet varit ur derkastadt vapenöfning. Staten har derpå uppoffr minst tre millioner och en lika summa har de hu fäder, som haft söner och drängar vid 20 års ålde fått bekosta. Ty, när man tar i beräkning 3:ne ve kors förlust af dagsverken för hvarje person, und Iden angelägnaste årstiden, och härtill lägger den u Jredning som huset får utgöra, för att utrusta ynglir Igen, torde det kunna antagas att kronan och folk drar halfva lasset hvardera. Således har redan nt tionen fått uppoffra 6,000,000 rdr, icke till den rir gaste nytta. Om man antager att boväringsstyrkan för året til vexer med 15,000 man, så har på 31 år, som denn konskription fortfarit, varit exercerade 465,000, oc om man härifrån afdrager 3 klasser, såsom tjenstgö rande, med 753,000, har staten och den ezskilto reda förgäfves bekostat vapenöfning å 390,000 man. Be gripligt blir således den utomordentliga tyngd, son hvilat på folkets ekuldror, under en längd af år, emo de förra tider; ehuru vi icke varit hemsökta me krig. Ty, att hålla gamla stammen på stående fot snarare ökad än minskad, och tillika en dubbel styrk: af hjelptrupper, utan utsigt till sysselsättning i krig är altdeles för illa hushållat. S:dan riket förlorat alla sina utländska besittningar som, då desse innehades, tarfyade moderlandets be skydd och försvar mot lystna inakräktare; och, då gamla krigsstyrkan härtill var tillräcklig under flers århundraden och hade varit det för alltid, om den sednare tider hade blifvit bättre använd; hvad båtar 055 att hafva den tredubbel under ett fortfarande fredslugn? Ty icke hade Finland gått förloradt 1808, om Svenska armåa, i stället för att marchera till Norske gränsen, der ingenting var att vinna, hade genast infunnit sig till möte med Ryssen; och, om Sveaborg icka bade blifvit förrädiskt uppgifvet med sin 6000 mans garnison, hade nära nog den lilla Finska armåa utehållit sin gamla ärkefiende. Den tidens beväring gjorde ingen tjenst —; dog under marcher och på sjukbusen. Således, och sedan Skandinaviska halfön är innesluten af hafvet och sina otillgängliga fjellar, måtte icke behölvas, att en stor del af nationen står under vapen, när man icke fruktar att Norge skall falla oss i ryggen, utan tvertom håller den fri, hvarföre skali folket göra så stora uppoffringar, att ingexsting blir att försvara? Jag får derföre till Rikets Högloflige Ständer framföra den önskan, att en underdånig skrifvelse till H. M. Kozungen måtte afgå, med anhållan, att beväringens vapenöfning måtte för alltid inställas, intilldess ett fredsbrott vore att frukta; men att beväringsmönstringarne, på samma sätt som hittills skett, måtte fortfara på det att landets Konung måtte åskådligt kunna påräkna hvad styrka han har att använda när det gäller, och dena beväringsskyldige visste med sig, att han vore engagerad till landets försvar. Om Konungen funne nödvändigt göra anfall på en rämmande kust, eller en fierne vågade sig hit öfver rafvet, icke skedda dessa tilidragelser så oförmodad:, itan att man hade en och annan månads rådrum till tt i vapen inöfva de då varande beväriogsskyldige. Mera nytta och mera allvar skulle en vapenöfnivg afva med sig, när fera vore å färde, än som nu sker, å konsten utöfvas, snart sagdt för ro skull. Vinsten f denna förändring blefve oberäkvelig. 300,000 dagserken, som i stället godtgjordes jordbruket, j:rnhanderingen och öfrige päriogar bvarj2 år, utom 100,000 idrs besparing i statskassan och en lika summa å folots sida, äro saker, som tala om förändring. Då krig skall föras, är ej en stor armåe det enda om gäller. Fines icka medel till dess underhåll, blir ien oanvändber. Har man under fredslugcet utnattat landet, förstört cller icke samlat någon krigs3;å — medelst ea orödig vapanöfniog, en öfversrilven lyx, utsträckt till sjelfva soldaten — hvarmed kail ett framtida krig föra:? Den stora ö boppning svenska folket eger, att vår uvarande alsrnådigste Konucg skall gå nationens oskningar till mötes, medelst införande af ena bättre ushållsanda — låta landet återhemta andan efter o-hörda uppoffringar, eburu under ett långvarigt freds180, gör, alt jag vågat väcka fråga om en af folkets ngelägnasto önskniogar, förvissad att Rikets Sänder Bderstödj:r den goda saken. Om remiss till vederbörligt utskott arbålles vördumiigen. Stockholm den 4 Aug. 4844, Beng! Erilkson från Wermland. ! Härmed förena sig J. Kylander, Jöns Ersson från Vermland.