bofvet af reformen? Och om allting visar, at
detta behof långt för detta funnits, och då det n
framträder större än någonsin, skulle då icke be
hofvets stnnd äfven vara den rätta för bjelper
Dessa betraktelser är det som gjort, att v
ännu alltid föreställt oss, att ett betydande anta
af Riddarhusets medlemmar skall, när det afgö
rande ögonblicket kommer, utan afseende på e
ensidig och för dem sjelfva föga fruktbärand
ståndsfördom, bandla för den sköna och höga be
stiämmelsen att lemna en föresyn af medborgerli
uppoffring, som för öfrigt i det hela är mera in
billad än verklig, och derigenem förvärfva sig e
rältvis gärd af erkänsla och tacksambet, heldr
ån att begagna sina röster till ett motstånd, son
de visserligen nu kunna utöfva, men som i all
H i en icke aflägsen framtid måste gifva vik
ör en inre nödvändighet, då reformens sak i all
fall kommit så långt, att alla inbillningar om mij
ligheten af ståndselementets fortfarande såsom re
presentalionens grundval äro fåfänga. Detta ä
också troligen orsaken, hvarföre hoppet i det yt
tersta fäster sig vid den förväntan, stt den ring
eftergiften hellre skall göras nu, då den kan sk
ata all oro, och ett nytt tidskifte af enig oci
kraftfoll utveckling för landet begynnas med Ko
aung Öscars första regeringsår, än att sätta Rege
ringen i nödvändighet att öppet framträda för at!
göra slut på oredan. Om dessa förhoppningar ät
ven af de sednare händelserna något försvagats
å skall åtminstone ingen klandra, att vi ej ännu
vergifva dem,
Hvad åter högvördige Presteståndet beträffar,
så torde det väl kanske förundra en och annan,
att vi hi synes hafva alldeles bortglömt detsam-
ma i rökningen, fastän det låtit så ila från den
stolte erkebiskopen. Orsaken härtill är helt en-
sel, nemligen att om reformen skule gå fram
103 Adeln, så har det ingen fara, att icke det
nögvördiga ståndet tar steden i vackra handen och
ozar sig. Dess rike är ju icke af denna verlden.