bofvet af reformen? Och om allting visar, at detta behof långt för detta funnits, och då det n framträder större än någonsin, skulle då icke be hofvets stnnd äfven vara den rätta för bjelper Dessa betraktelser är det som gjort, att v ännu alltid föreställt oss, att ett betydande anta af Riddarhusets medlemmar skall, när det afgö rande ögonblicket kommer, utan afseende på e ensidig och för dem sjelfva föga fruktbärand ståndsfördom, bandla för den sköna och höga be stiämmelsen att lemna en föresyn af medborgerli uppoffring, som för öfrigt i det hela är mera in billad än verklig, och derigenem förvärfva sig e rältvis gärd af erkänsla och tacksambet, heldr ån att begagna sina röster till ett motstånd, son de visserligen nu kunna utöfva, men som i all H i en icke aflägsen framtid måste gifva vik ör en inre nödvändighet, då reformens sak i all fall kommit så långt, att alla inbillningar om mij ligheten af ståndselementets fortfarande såsom re presentalionens grundval äro fåfänga. Detta ä också troligen orsaken, hvarföre hoppet i det yt tersta fäster sig vid den förväntan, stt den ring eftergiften hellre skall göras nu, då den kan sk ata all oro, och ett nytt tidskifte af enig oci kraftfoll utveckling för landet begynnas med Ko aung Öscars första regeringsår, än att sätta Rege ringen i nödvändighet att öppet framträda för at! göra slut på oredan. Om dessa förhoppningar ät ven af de sednare händelserna något försvagats å skall åtminstone ingen klandra, att vi ej ännu vergifva dem, Hvad åter högvördige Presteståndet beträffar, så torde det väl kanske förundra en och annan, att vi hi synes hafva alldeles bortglömt detsamma i rökningen, fastän det låtit så ila från den stolte erkebiskopen. Orsaken härtill är helt ensel, nemligen att om reformen skule gå fram 103 Adeln, så har det ingen fara, att icke det nögvördiga ståndet tar steden i vackra handen och ozar sig. Dess rike är ju icke af denna verlden.