hufvudstaden visar sig redan den största täflan at! erhålla platser till Riksståndens läktare på de: vigstiga dagen, och ju närmare den nalkas, desto mer hör man den utgöra föremål för samtal oct anmärkningar ibland folket, hvilkas beskaffenhe mången af Afionbladets läsare nogsamt varit i till fälle att erfara, utsn att vi behölve upprepa nå got af deras innehåll. Hvaraf härleda sig då dessa fenomener, hvilka sanning tusentals personer kunna bevittna? Jo de komma deraf, att det hos majoriteten af na tionen finnes något, som man plögar kalla le gro bon sens, eller på svenska det enkla, sunda för nutet, som säger hvar och en, att den npärvaran de representationsreformen med sin fyrdelning oct sin ståndssplittring är en länge erkänd olycka hvarifrån hvarje redlig medborgare måste önsk: att se fåderneslandet befriadt. Det kommer deraf alt i det hvilande-representationsförslaget, om de än kan ega en eller annan mindre brist i detal jerna, ligger ett medel att vinna deana befrielse det kommer deraf, att rättvisan utgör den hel gaste af alla pligter, och alt det icke kan var: rättvist att tvenne stånd, som, ora de än innesluta ett stort antal aktningsvärda medlemmar, likväl ej utgöra mer än Yj,y:del af folkmängden och hvarken hafva någön ötvervigt i förmögenhet el ler bildning framför öfriga medborgare, likväl skol: iamehafva hölften af representationen, samt at detta missförhållande genom det hvilande förslaget afbjelpes på ett sätt, som sammangjuter dem till ett folk och till lika rättigheter inför lagen med de öfriga klasserna; det kommer deraf, att den stora mängden af folket tänker och känner, att det skulle vara en välgerning för landet, om det förusnades en Konung, hvilken framför allt nitälskar för fo!kets bista, att redan under den första epoken af sin regering få se ett sut på det oenighetsfrö, som reden 4809 års lagstiftare erkände ligga i ståndsbildningen, och att i sina vilvilliga afsigter för undersåtarne mötas al en kraftfull samverkan ifrån en riksförsamling, som icke representerade korporationers enskilda, utan nationens allmänna intresse. Dt kommer slutligen deraf, att, oaktadt allt det nit, bvarmed man sökt uppskräma de lättrördes inbillnipgar med de förespeglade följderna af den öfvervigt, som mejcritetsn skulle erhålla vid valen — usan att besinna, att meningen med all representation bhuvudsakligen måste vara alt det är folkets, d. v. se. majoritetens röst, som dervid skall få blifva hörd, att, oaktadt alla dessa förespeglingar, säga vi, har i alla de tryckta brochyrer, hvilka nu på en tid uppväxt såsom svamper, för att förqväfva det hvilande förslaget, ännu ingen af dessa författare kunnat i något enda fall visa, hvaruti de för. skräckliga vådor skulle bestå, hvilka man blott i dunkla ordalag antyder, men icke kunnat närmare framlägga, emedan de ej finnas. Alla dessa sanningar äro så enkla och, inför den som vill taga skäl, så obestridliga, !att vi till och med tro, att en stor del afsj-lfva motståndskotterierna — uadantag af några få ärlige fanatici fimas visserligen — skall inom sig erkänna dem och i tystbet medgifva, att det icke är firhågan för några vådiiga fö jder af förslaget, och af bondeståndets övervigt vid valen, utan den ezna inbillade fördelen som dikterar deras beslut. Men skulle någon tvifla på riktigheten af hvad vi här yttrat om Svenska folkets känsla i allmänhet, må han lägga handen på sitt hjerta och svara ärligt inför sig sjelf, ifall han icke vill göra det inför andra, på den frågan: Förutsätt för ett ögonblick, att det hvilande förslaget skulle blifva i nästa vecka bifallet äfven hos Ridderskapet och Adein samt i Presteståndet: finnes väl någon, som inför sig sjolf kan neka, att en allmän tillfredsställelse i hela landet då skulle yttra sig deröfver, att 4844 års Ständer genom en äde! oezennytta ändtligen hade bragt till ett lycklist slut en angelägenhet, som i flere mansåldrar utzjort ett af fosterlandsvännens kärasta önskningsmål, och som hittills kostat så många fruktlösa ansträngningar; är det väl någon tvifvel derom alt nyheter om en sådan sakens utgång skulle firas med glädjefester i stad och land, samt att hela Europa skulle skänka sin beundran åt den skönaste ef. civilisetionens triumfer, fenomenet af ett folk, som utan ringaste oordn ng, på den fredliga öfverlägsningens väg och i samverkan med en älskad Konung hade förbättrat den vigtigaste delen af sin politiska författnipz. Vi tillstå, att vi icke kunna begripa, huru nåson med ädla och fosterlindska tänkesätt kan, vid föreställningen af det höga och sköna, som detta stora mål innebär, undgå att blifva varmare om hjertat eller tveka att dertill medverka. Vi vete visserligen, att det finaes några få naturer, hvilka tll den grad hårdnat i egoism, att sjelfva erdet fådernesland, såsom uttryckande något annat, än att geografiskt begrepp eller ett fält för deras harriklycstnad fär dom andact är an tam ahstrakTN