åt oadlige, så kunde inga sådane utmärka sig så som fältherrar, ehuru de utän tvifvel skulle hafv gjort det i Sverige på denna tid, lika väl som annor städes och på andra tider, om de dertill blifvit ka! lade. Det bevisar följaktligen ej det ringaste fö bördsadens förträfflighet, att personer inom de: stånd vunno segrar, hvilka det icke tilläts personer a andra stånd att försöka tillkämpa föderneslandet Om det hände en oadlig af underordnaåt befäl at utmärka sig, så adlades han vanligen, och adelska pet bemäktigade sig dymedelst enheder, som blott uppkommit genom personligheten, och mec rätta endast tillkom den. Om detta stadnat allenast vid den utmärkte individens adlande, så skulle deri hafva legat ett personligt erkännande af karakterens upphöjdhet, som varit både rättvist och nyttigt för samhället. Men då genom börds-institutionen adelskapet öfvergick till barn och efterkommande, uppstod äfven här samma orimlighet, som för all förutvarande ståndsadel att egenskaper (såsom: tapperhet, ädelhet, upphöjd karakter) skulle anses kunna gå i arf, likasom penningar och annan egendom. Också hade denna förvillelse redan på sednare hälften af sextonhundratalet betydligt nedsatt adeln; ty näs menniskor veta sig få gå och gälla för hederlige. förträfflige och uppböjde, blott derföre att de blifvit födde af vissa föräldrar, utan att behöfva besitta sjelfva egenskaperna såsom vilkor för anseendet, så ligger det i sakens natur, alt de snart sjunka utföre. Återtagandet till kronan af en mängd egendomar, som adlige vetat att förskaffa sig under svaga regeringar, fulländade adelskapets vanmakt under Carl XI. När, efter Carl XI:s olyckliga krig, vid hans dödstillfålle konungamakten i Sverige de facto var så godt som ingen, samt å andra sidan folkmakten var bruten, nästan utödd genom de långvariga uppoffringarne för kriget, då (1719—20—9241) var det, som adeln (och äfven presterskapet såsom stånd,, passadr på alt förskaffa sig Privilegiern. Af hvem? Al en Ulrika Eleonora och en Fredrik, som tackade Gud, att de jemte konunganamnet fingo bibehålla hvad som helst, och till betalniog härför gerna bortskänkte af folkets rättigheter och på dess område sådant, som visserligen ur ingen rättsgrund tillkom dem att bortgifva åt enskilda korporationer, men som dock kostade dem sjelfve ingenting att förläna. Ingen annan, och icke heller äldre är grunden för dessa ståndsprivilegier. Man vet också, att redan Gustaf III vid regementsförändringen 1772 endast af konsideration (eller för den enskilda vinsten att ej hafva adelsoch prestkoterierna litför mycket emot sig), men icke föranledd af öfvertygelse om Privileziernes grund istatsrätten, ät dem qvarstå (se t. ex. de al Geijer utgifna ;Gustavianska papperen). I regeringsformen af 1809 äro privilegierna likaledes qvar. Ingen nesar följaktligen, att de ej för närvarande intaga ummet af en yttre politisk rättighet. Men man äger blott, att deras innehafvare, såvida de önka göra sig inför nationen kända för ädelhet och lokhet, borde afkläda sig sådant, som till sin atur är orimligt och osant, för att i stället inräda i hvad billigen tillkommer dem i staten; medan det eljest förr eller sednare miste inräffa, att alldeles samma slags tillfällighet, om skapade privilegierna , äfven skall förinta dem. jatta blir då en paritet, hvaröfver ingen med käl har att klaga. a MSIE SE TED