åt oadlige, så kunde inga sådane utmärka sig så
som fältherrar, ehuru de utän tvifvel skulle hafv
gjort det i Sverige på denna tid, lika väl som annor
städes och på andra tider, om de dertill blifvit ka!
lade. Det bevisar följaktligen ej det ringaste fö
bördsadens förträfflighet, att personer inom de:
stånd vunno segrar, hvilka det icke tilläts personer a
andra stånd att försöka tillkämpa föderneslandet
Om det hände en oadlig af underordnaåt befäl at
utmärka sig, så adlades han vanligen, och adelska
pet bemäktigade sig dymedelst en- heder, som
blott uppkommit genom personligheten, och mec
rätta endast tillkom den. Om detta stadnat al-
lenast vid den utmärkte individens adlande, så
skulle deri hafva legat ett personligt erkännande
af karakterens upphöjdhet, som varit både rätt-
vist och nyttigt för samhället. Men då genom
börds-institutionen adelskapet öfvergick till barn
och efterkommande, uppstod äfven här samma
orimlighet, som för all förutvarande ståndsadel
att egenskaper (såsom: tapperhet, ädelhet, upp-
höjd karakter) skulle anses kunna gå i arf, lika-
som penningar och annan egendom. Också hade
denna förvillelse redan på sednare hälften af sex-
tonhundratalet betydligt nedsatt adeln; ty näs
menniskor veta sig få gå och gälla för hederlige.
förträfflige och uppböjde, blott derföre att de
blifvit födde af vissa föräldrar, utan att behöfva
besitta sjelfva egenskaperna såsom vilkor för an-
seendet, så ligger det i sakens natur, alt de snart
sjunka utföre. Återtagandet till kronan af en
mängd egendomar, som adlige vetat att förskaffa
sig under svaga regeringar, fulländade adelskapets
vanmakt under Carl XI. När, efter Carl XI:s
olyckliga krig, vid hans dödstillfålle konungamak-
ten i Sverige de facto var så godt som ingen,
samt å andra sidan folkmakten var bruten, nästan
utödd genom de långvariga uppoffringarne för
kriget, då (1719—20—9241) var det, som adeln
(och äfven presterskapet såsom stånd,, passadr
på alt förskaffa sig Privilegiern. Af hvem? Al
en Ulrika Eleonora och en Fredrik, som tackade
Gud, att de jemte konunganamnet fingo bibehålla
hvad som helst, och till betalniog härför gerna
bortskänkte af folkets rättigheter och på dess
område sådant, som visserligen ur ingen rätts-
grund tillkom dem att bortgifva åt enskilda kor-
porationer, men som dock kostade dem sjelfve
ingenting att förläna.
Ingen annan, och icke heller äldre är grunden
för dessa ståndsprivilegier. Man vet också, att
redan Gustaf III vid regementsförändringen 1772
endast af konsideration (eller för den enskilda
vinsten att ej hafva adels- och prestkoterierna
litför mycket emot sig), men icke föranledd af
öfvertygelse om Privileziernes grund istatsrätten,
ät dem qvarstå (se t. ex. de al Geijer utgifna
;Gustavianska papperen). I regeringsformen af
1809 äro privilegierna likaledes qvar. Ingen ne-
sar följaktligen, att de ej för närvarande intaga
ummet af en yttre politisk rättighet. Men man
äger blott, att deras innehafvare, såvida de ön-
ka göra sig inför nationen kända för ädelhet och
lokhet, borde afkläda sig sådant, som till sin
atur är orimligt och osant, för att i stället in-
räda i hvad billigen tillkommer dem i staten;
medan det eljest förr eller sednare miste in-
räffa, att alldeles samma slags tillfällighet,
om skapade privilegierna , äfven skall förinta dem.
jatta blir då en paritet, hvaröfver ingen med
käl har att klaga.
a MSIE SE TED