hafva visat en fasthet, som naturligtvis berätti-
gar wvederbörarde på det hållet, att om honom
hysa de största förhoppningar; han tituleras med
idel hedersnamn, han är nu, — han dessamme
som förrn, etc. — en ,erfaren och gammal pu-
blicist, snart sagdt en Nestor, hars argumentern
förmälas vara af en ,vigt,, j2, en vigt, — mot
hvilken de der ,opinionsyttringarne från Per och
Pål, Kajsa och Marit, platt intet förmåp, det är
på ett bildadt språk, utan vad till andliga miss-
foster han söker vinna anhängare för de läror han
anser vara bildningens och framskridandetsn, korte-
ligen, Biet ger honom utan förbehåll sin prester-
liga välsignelse och full sflat för alla föregående
politiska synder. Vi afundas icke herr L. denna
utmärkelse, lika litet som vi deröfver på något
sätt blifvit förvånade, efter de omisskänliga symp-
tomer af tilltagande själafrändskap med det sta-
Aionära partiet, som på sednaste tider röjt sig uti
herr L:s blad. Fastmera är det att anse såsom
en för oss rätt lycklig sak, att det en gång här-
utinnan kommit till öppet och rent spel, så att
vi numera bestämdt veta hvar vi hafva vår gatale
bekante, och i hvilket läger han numera exploite-
rar sina strategiska anordningar till reformernas
befordrande.
Den artikel i riksdagsbladet, som för herr L.
öppnat portarna, för att så!unda med flygande fa-
nor och klingande spel tåga rakt in i bikupan, är
för öfrigt ett af dessa oefterrältliga specimina utaf
logiska saltorsortaler och syllogistiska cirkelgångar,
hvari herr L. någon gång, när han sjelf riktigt
sår spekulera ut sakerna, visat sig oupphinnelig.
Bland annat, som han deaona gång tager till skäl
för ett afslag på den under rikslagsmannavalen så
allmänt uttalade önskan om det hvilande repre-
sentationsförslagets antagande, finner man den lu-
minösa satsen, att aristokratien, såsom kast, måste
bibehållas, derföre att man icke skulle ha någon-
ting färdigt att sätta i dess ställe, när den ofrälse
skickligheten i sekler varit utestängd från stats-
machinens drifvande. I sammanhang härmed frå-
gar herr L. om det skulle vara någon verklig
vinst för det hela, i fall denna adel så sjönke
i allmänna aktningen, att den af sig sjelf föll till
intet På detta sista kan man otvunget svara,
att det visserligen vore för samhället önskvärdt,
om alla dess medlemmar voro så aktningsvärdar
som raöjligt, men att det icke just synes vara all-
deles sundt förnuft i att längre söka bibehålla en
institution eller en kast, om den ru en gång
verkligen redan kommit att sjunka i allmänna
aktningen, hvertili den svenska aristokratien och
byråkratien är på god väg, genom herrar Hart-
mansdorffs och konsorters åtgöranden vid denna
riksdag. På samma sätt vill herr L. hafva pre-
sterskapet bibehållet vid dess privilegium såsom
astånd,, emedan om men ,undergräfver dess an-
seende, det skulle kunna hända att menigheten
slutligen 5fverflyttade sin missaktniog för religio-
nens tjenara till religionen sjel, Enligt herr L:s
logik skulle således äfven hvarje försök attstäcka
det prelatensiska öfvermodet vara riksförderfligt,
emedan en deraf hörflytande missaktning för kräk-
lan och biskopsmösssn kunde leda till sjelfva re-
ligionens förfall. Gustaf den Förste rösonnerade
på annat sätt, men också hade denne furste för-
modligen i våra dagar blifvit af Svenska Biet och
dess nya farbror stämplad såsom en hisklig rabu-
list, en upphäfvare af all både verldslig och andlig
ordning.
Herr L. gör sig mycket besvär att med Gustaf
dena Tredjes exempel söka liksom skrämma ko-
rung Oscar för hvarje aldrig så I.tet decideradt
steg mot den högre aristokratiens planer och in-
flytande. Det är odiöst att röra vid detta ämne,
och vi anse herr L. i sjelfva verket bafva gjort
den kast, hvars nödvändighet för etatens lycka
och lugn han pyss velat bevisa, men som åtmin-
stone ännu äger ett stort antal redliga och akt-
ningsvärda medlemmar, en ringa tjenst med att
uppröra minnen af Anjaa-förbundet och Anckar-
ström, hvarigenom han låter samma aristokrati
stämplas såsom önnmördare,. Ett böre vi dock
i alla fall i förbigående påminna om, att vi nem-
ligen lefva i en någon annor!unda tid nu emot
då, och att en konung, som i våra dagar har foi-
ket på sin sida, kan i dess intresse göra till och
med mycket, som under fordna sekler skulle hatt
sina betänkligheter, samt för öfrigt den opposition,
som herr L. förutsätter från vår aristokratis sida,
säkerligen numera är för en konung långt ifrån
så omedgörlig, som fordom.
Herr L. har till slut en på sitt eget sätt rätt
putslustig jemförelse mellan de fyra stånden och
en tomtegare, som skall sälja sin tomt, dervid det
bland annat heter, alt man skall bygga så, alt
man. ej skadar grannarne, och att man ej bygger
öfver sina tillgångar.,
Hela denna afbandling om mtomten förefaller
oss särdeles lärorik, isynnerhet om man dermed
jemför hvad herr L. i en föregående rummer af
sin tidning yttrar om konsten att på en trång
och obeqväm grund uppföra en byggnad, motsva-
rande ändamålet: afhje!pandet af ortens behof,
fast till gru.:den och åtminstone icke vanprydande
sin plats, samt icke dyrare än att den kan med
sambällets tillsånzar bestridas. Man kommer här-
vid otvunget att tänka på Herr L:s eget vackra
byggnadsföretag, huru han här velat undervisa l!
icke blott med läran, utan äfven med exempet.
Läsaren torde imedlertid lätt finna förklarligt
och gilla den grannlagenhet, som förbjuder oss att
begagna det tillfälle som gifves, att tvista med:
honom i detta ämne.
S—— TROR