hafva visat en fasthet, som naturligtvis berättigar wvederbörarde på det hållet, att om honom hysa de största förhoppningar; han tituleras med idel hedersnamn, han är nu, — han dessamme som förrn, etc. — en ,erfaren och gammal publicist, snart sagdt en Nestor, hars argumentern förmälas vara af en ,vigt,, j2, en vigt, — mot hvilken de der ,opinionsyttringarne från Per och Pål, Kajsa och Marit, platt intet förmåp, det är på ett bildadt språk, utan vad till andliga missfoster han söker vinna anhängare för de läror han anser vara bildningens och framskridandetsn, korteligen, Biet ger honom utan förbehåll sin presterliga välsignelse och full sflat för alla föregående politiska synder. Vi afundas icke herr L. denna utmärkelse, lika litet som vi deröfver på något sätt blifvit förvånade, efter de omisskänliga symptomer af tilltagande själafrändskap med det staAionära partiet, som på sednaste tider röjt sig uti herr L:s blad. Fastmera är det att anse såsom en för oss rätt lycklig sak, att det en gång härutinnan kommit till öppet och rent spel, så att vi numera bestämdt veta hvar vi hafva vår gatale bekante, och i hvilket läger han numera exploiterar sina strategiska anordningar till reformernas befordrande. Den artikel i riksdagsbladet, som för herr L. öppnat portarna, för att så!unda med flygande fanor och klingande spel tåga rakt in i bikupan, är för öfrigt ett af dessa oefterrältliga specimina utaf logiska saltorsortaler och syllogistiska cirkelgångar, hvari herr L. någon gång, när han sjelf riktigt sår spekulera ut sakerna, visat sig oupphinnelig. Bland annat, som han deaona gång tager till skäl för ett afslag på den under rikslagsmannavalen så allmänt uttalade önskan om det hvilande representationsförslagets antagande, finner man den luminösa satsen, att aristokratien, såsom kast, måste bibehållas, derföre att man icke skulle ha någonting färdigt att sätta i dess ställe, när den ofrälse skickligheten i sekler varit utestängd från statsmachinens drifvande. I sammanhang härmed frågar herr L. om det skulle vara någon verklig vinst för det hela, i fall denna adel så sjönke i allmänna aktningen, att den af sig sjelf föll till intet På detta sista kan man otvunget svara, att det visserligen vore för samhället önskvärdt, om alla dess medlemmar voro så aktningsvärdar som raöjligt, men att det icke just synes vara alldeles sundt förnuft i att längre söka bibehålla en institution eller en kast, om den ru en gång verkligen redan kommit att sjunka i allmänna aktningen, hvertili den svenska aristokratien och byråkratien är på god väg, genom herrar Hartmansdorffs och konsorters åtgöranden vid denna riksdag. På samma sätt vill herr L. hafva presterskapet bibehållet vid dess privilegium såsom astånd,, emedan om men ,undergräfver dess anseende, det skulle kunna hända att menigheten slutligen 5fverflyttade sin missaktniog för religionens tjenara till religionen sjel, Enligt herr L:s logik skulle således äfven hvarje försök attstäcka det prelatensiska öfvermodet vara riksförderfligt, emedan en deraf hörflytande missaktning för kräklan och biskopsmösssn kunde leda till sjelfva religionens förfall. Gustaf den Förste rösonnerade på annat sätt, men också hade denne furste förmodligen i våra dagar blifvit af Svenska Biet och dess nya farbror stämplad såsom en hisklig rabulist, en upphäfvare af all både verldslig och andlig ordning. Herr L. gör sig mycket besvär att med Gustaf dena Tredjes exempel söka liksom skrämma korung Oscar för hvarje aldrig så I.tet decideradt steg mot den högre aristokratiens planer och inflytande. Det är odiöst att röra vid detta ämne, och vi anse herr L. i sjelfva verket bafva gjort den kast, hvars nödvändighet för etatens lycka och lugn han pyss velat bevisa, men som åtminstone ännu äger ett stort antal redliga och aktningsvärda medlemmar, en ringa tjenst med att uppröra minnen af Anjaa-förbundet och Anckarström, hvarigenom han låter samma aristokrati stämplas såsom önnmördare,. Ett böre vi dock i alla fall i förbigående påminna om, att vi nemligen lefva i en någon annor!unda tid nu emot då, och att en konung, som i våra dagar har foiket på sin sida, kan i dess intresse göra till och med mycket, som under fordna sekler skulle hatt sina betänkligheter, samt för öfrigt den opposition, som herr L. förutsätter från vår aristokratis sida, säkerligen numera är för en konung långt ifrån så omedgörlig, som fordom. Herr L. har till slut en på sitt eget sätt rätt putslustig jemförelse mellan de fyra stånden och en tomtegare, som skall sälja sin tomt, dervid det bland annat heter, alt man skall bygga så, alt man. ej skadar grannarne, och att man ej bygger öfver sina tillgångar., Hela denna afbandling om mtomten förefaller oss särdeles lärorik, isynnerhet om man dermed jemför hvad herr L. i en föregående rummer af sin tidning yttrar om konsten att på en trång och obeqväm grund uppföra en byggnad, motsvarande ändamålet: afhje!pandet af ortens behof, fast till gru.:den och åtminstone icke vanprydande sin plats, samt icke dyrare än att den kan med sambällets tillsånzar bestridas. Man kommer härvid otvunget att tänka på Herr L:s eget vackra byggnadsföretag, huru han här velat undervisa l! icke blott med läran, utan äfven med exempet. Läsaren torde imedlertid lätt finna förklarligt och gilla den grannlagenhet, som förbjuder oss att begagna det tillfälle som gifves, att tvista med: honom i detta ämne. S—— TROR