län, angående uppbörandet af den finska och å-
ländska fartyg hittills beviljade rättighet, att frakta
trävaror och tjira emellan Norrbottens, Wester-:
bottens och MW esternorrlands län, samt andra sven-
ska orter, synes vara förtjent af den uppmärk-
samhet, att vi i sin helbet intaga den. Man fio-
ner deraf buru ringa skydd kustallmogzen fått på-
räkma under ett system, som i flera 2ndra afce
enden gynnat probibitiva intressen, och som så-
1edes på allmogens bekostnad till stor del utdelat
sina gracer it dessa.
Vördsamt memorial!
Uti en Kong!. skrisvelse till kommerskollegium a!
den 14 Maj 1842 har Kongl. M:j:t förklarat, att fin-
ska och äländska fartyg til och med ionevaranda års
slut, få användas för trapsport af trävaror och tjära
från Norrbottens, Westerbottens och Westarnorrlands
lin till axdra inrikes orter, under iakttagande åfena-
handa vilkor och föreskrifter, som innefattas i Kongl.
brefvet den 24 April 1839 och kommerskollegii på
än deraf den 23 M2j samma år utfärdade iungö-
relse.
Genom denna prolongation af en åt utländska far-
tyg, till stor skada för den ialändska kustfarten för-
uunsd fördel, som eljest aldrig ansetts böra utlännin-
gar förunnes: och hvilken, om den ock af några po-
litiska skäl kunde vara förklarvlig i de första åren ef-
ter Finlands och Ålands förlust, likväl alltsedan varit
en orättvisa emot egna landsmäp, som reda i fartyg
och idka fraktfart: har icke endast en ganska svår
täflan blifvit underhållen af fiaska fartyg med svenska
alimogens, som isynnerhet användas til: frakter af plan-
kor, bräder och tjära, emellan svenska orterna, utan
hvad ännu värre är: sedan kustallmogeni öjd af 4839
års kuogörelse, som ovillkorligen bestämde upphöran-
dat af fiaska och åländska fartygens frakträttighet till
1841 års slut, ansåg sig kunna boppas att se ett slutt.
på denna täflin, och derföre betydligt ansträngde sina
krafter, för att bygga och utreda dels ett större antal
till kustfart brukbara fartyg, dels göra dessa al större
dimensioner än eljest, för att kunna uppylla frakthan-
delns fordringar, så blefvo dessa bemödanden utan all
nytta; och då Finnarne, af flera skäl, kunna drifve
sjöfarten i Norrbotten för bättre pris än vi sjofve, så
icke endast nedtvingades derigenom de billiga frakter
som varit vanliga, utan frakter kunde icke en gång
för det ökade antalet inhemska fartyg erhållas.
Det är väl sonnot, att 4842 å-s Konungabref icke
gifvit svenska allmogen någon sådan anlednicg, som
det af 1339, att motsa ett slut på utlänningarnes rät-
tigheter. Tvärtom har Korg! Mej:t förordnat, ett
Jandshöfdingarne i de ofvannämnde trenne länen, ef-
ter att i ämnet hört såväl vederbörande magistrater
och skeppsrederier, som sågverksegare och allmogen i
de orter, der tjärutillverkning utgör en hufvudsaklig
näringsgren, i Oktober månad detta år skola till kol-
legium inkomma med yttranden, huruvida den ovan-
nämnde rättigheten kan anses vara af behofvet fortfa-
rande påkallad; och med den erfarenheten kustallmo-
gen vunnit, att handelsintresset eger en öfvervägande
vigt öfver näringsiotresset, har ock ingen hyst hopp,
att få se ett slut på det lidande, som derigenom den-
na allmoge tillskyndas, Besynnerligt nog lärer isyn-
nerhet denna falska statsekonomiska åtgärd hafva sin
grund i den fördel hufvudstadens köpmän trott sig vin-
na, derigenom att finska fartygen kunde frakta för
bättre köp än de svenska, och detta lärer förledt de
embetsmän, som trott sig böra ifra för kufvudstadens
fördel, att tillstyrka densamma. Men oriktigheten el-
er kortsyntheten i denna förutsättning har på det tyd-
ligsste visat sig; ty det är just huvudstadensträvaru-
och tjäruhande, som härpå förlorat mest. Handeln
med dessa artiklar har nemligen, till följd ar denna
Finnarnes seglationsfribet, direkte ifråa Norrbotten och
Westerboiten till Norrköpiog, Calmar, 0. s. Vv. gålt
till betydlig del ifrån Stockholm, och skall säkert fort-
farsnda göra det ärnu mera. Hvad man sålunda å-
syftat, har alldeles förfelats och svenska kustallmogens
lidande har icke ens gagnat dem, som för en obetyd-
ligt liten egen fördel beredt detsamma.
Men då nu en utsigt vunnits genom Rikets Stänr-
ders dessförinnan skedda sammanträde, vågar j:g vörd-
samt fästa uppmärksamheten på ämnet och anhåller,
att Rikets Ständer måtte behj:rta saken, samt hos Kongl.
Moj:t yrka upphörandet af denna fioska och åländska
fartyg medgifna rätt, att idka fraktfart emellan sven-
ska orter.
I alla tider och bes alla af kust omgira nationer
har man sökt att skydda o.h upplifva dea så kaliad.
tustfarten. Då en stor del af befolkningen vid ku-
sterna lefva af att idka fiske, och derigenom vinna
vana vid sjöfart och båtbyggnad, har man alltid äfver
uppmuntrat den, och sökt att till allmän fördel och
inrikes handelns lättnad, dermed förena kustfart, och
transporter af inrikes produkter. Man ser derföre vid
kusterna vanligen en stor verksamhet i fartygs bygg-
nad och utredniog; och kustallmogen i vårt lard kan,
uan skryt, anses såsom ibland de mest flitige och om-
tänksamme folkklassser här finnas. Den som skådar
dess oab:utsa verksamhet under ständiga mödor och
faror, och besinnar alla de hinder den har att öfver-
vinna genom ombytligheten i Regeringens ekozomiska
system, samt ständiga förändringar i tull- och segla-
tionsstadgarne, äfvensom i handelas nu merän fordom
omvexlande konjunkturer, kan icke annät än erkänna,
att dessa sträfvanden förtjena uppmuntran, snarare
än likgiltighet eller förakt. Och likväl synes man belt
och hållet förbise kustfartens nytta. For ett vinna
några, i sina resultater ändamålslösa, kontroller för
tullverket, för att framtvinga några, på annat vis, ge-
nom en klokare anordniog, lätt vunna fördeler för
Lots- och båkinkomsterna, stadgas en hop iakttogelser och
afgi ter, som så örhindra och fördyra vår inre handel och
inhemsza sjöfart, att denna icie på långt när gör lar-
det den nytta, som den kunde göra. Man syces icke
göra sig ens begrepp om den betydlighet, hvartill den
suade hiana, om den fick fritt och obehindradt och
utan medtäflan af gynnade utlänningar, utveckla sig:
j ag säger gynnade, emedan det är en känd sak att
oo An
6
l
j