län, angående uppbörandet af den finska och åländska fartyg hittills beviljade rättighet, att frakta trävaror och tjira emellan Norrbottens, Wester-: bottens och MW esternorrlands län, samt andra svenska orter, synes vara förtjent af den uppmärksamhet, att vi i sin helbet intaga den. Man fioner deraf buru ringa skydd kustallmogzen fått påräkma under ett system, som i flera 2ndra afce enden gynnat probibitiva intressen, och som så1edes på allmogens bekostnad till stor del utdelat sina gracer it dessa. Vördsamt memorial! Uti en Kong!. skrisvelse till kommerskollegium a! den 14 Maj 1842 har Kongl. M:j:t förklarat, att finska och äländska fartyg til och med ionevaranda års slut, få användas för trapsport af trävaror och tjära från Norrbottens, Westerbottens och Westarnorrlands lin till axdra inrikes orter, under iakttagande åfenahanda vilkor och föreskrifter, som innefattas i Kongl. brefvet den 24 April 1839 och kommerskollegii på än deraf den 23 M2j samma år utfärdade iungörelse. Genom denna prolongation af en åt utländska fartyg, till stor skada för den ialändska kustfarten föruunsd fördel, som eljest aldrig ansetts böra utlänningar förunnes: och hvilken, om den ock af några politiska skäl kunde vara förklarvlig i de första åren efter Finlands och Ålands förlust, likväl alltsedan varit en orättvisa emot egna landsmäp, som reda i fartyg och idka fraktfart: har icke endast en ganska svår täflan blifvit underhållen af fiaska fartyg med svenska alimogens, som isynnerhet användas til: frakter af plankor, bräder och tjära, emellan svenska orterna, utan hvad ännu värre är: sedan kustallmogeni öjd af 4839 års kuogörelse, som ovillkorligen bestämde upphörandat af fiaska och åländska fartygens frakträttighet till 1841 års slut, ansåg sig kunna boppas att se ett slutt. på denna täflin, och derföre betydligt ansträngde sina krafter, för att bygga och utreda dels ett större antal till kustfart brukbara fartyg, dels göra dessa al större dimensioner än eljest, för att kunna uppylla frakthandelns fordringar, så blefvo dessa bemödanden utan all nytta; och då Finnarne, af flera skäl, kunna drifve sjöfarten i Norrbotten för bättre pris än vi sjofve, så icke endast nedtvingades derigenom de billiga frakter som varit vanliga, utan frakter kunde icke en gång för det ökade antalet inhemska fartyg erhållas. Det är väl sonnot, att 4842 å-s Konungabref icke gifvit svenska allmogen någon sådan anlednicg, som det af 1339, att motsa ett slut på utlänningarnes rättigheter. Tvärtom har Korg! Mej:t förordnat, ett Jandshöfdingarne i de ofvannämnde trenne länen, efter att i ämnet hört såväl vederbörande magistrater och skeppsrederier, som sågverksegare och allmogen i de orter, der tjärutillverkning utgör en hufvudsaklig näringsgren, i Oktober månad detta år skola till kollegium inkomma med yttranden, huruvida den ovannämnde rättigheten kan anses vara af behofvet fortfarande påkallad; och med den erfarenheten kustallmogen vunnit, att handelsintresset eger en öfvervägande vigt öfver näringsiotresset, har ock ingen hyst hopp, att få se ett slut på det lidande, som derigenom denna allmoge tillskyndas, Besynnerligt nog lärer isynnerhet denna falska statsekonomiska åtgärd hafva sin grund i den fördel hufvudstadens köpmän trott sig vinna, derigenom att finska fartygen kunde frakta för bättre köp än de svenska, och detta lärer förledt de embetsmän, som trott sig böra ifra för kufvudstadens fördel, att tillstyrka densamma. Men oriktigheten eler kortsyntheten i denna förutsättning har på det tydligsste visat sig; ty det är just huvudstadensträvaruoch tjäruhande, som härpå förlorat mest. Handeln med dessa artiklar har nemligen, till följd ar denna Finnarnes seglationsfribet, direkte ifråa Norrbotten och Westerboiten till Norrköpiog, Calmar, 0. s. Vv. gålt till betydlig del ifrån Stockholm, och skall säkert fortfarsnda göra det ärnu mera. Hvad man sålunda åsyftat, har alldeles förfelats och svenska kustallmogens lidande har icke ens gagnat dem, som för en obetydligt liten egen fördel beredt detsamma. Men då nu en utsigt vunnits genom Rikets Stänrders dessförinnan skedda sammanträde, vågar j:g vördsamt fästa uppmärksamheten på ämnet och anhåller, att Rikets Ständer måtte behj:rta saken, samt hos Kongl. Moj:t yrka upphörandet af denna fioska och åländska fartyg medgifna rätt, att idka fraktfart emellan svenska orter. I alla tider och bes alla af kust omgira nationer har man sökt att skydda o.h upplifva dea så kaliad. tustfarten. Då en stor del af befolkningen vid kusterna lefva af att idka fiske, och derigenom vinna vana vid sjöfart och båtbyggnad, har man alltid äfver uppmuntrat den, och sökt att till allmän fördel och inrikes handelns lättnad, dermed förena kustfart, och transporter af inrikes produkter. Man ser derföre vid kusterna vanligen en stor verksamhet i fartygs byggnad och utredniog; och kustallmogen i vårt lard kan, uan skryt, anses såsom ibland de mest flitige och omtänksamme folkklassser här finnas. Den som skådar dess oab:utsa verksamhet under ständiga mödor och faror, och besinnar alla de hinder den har att öfvervinna genom ombytligheten i Regeringens ekozomiska system, samt ständiga förändringar i tulloch seglationsstadgarne, äfvensom i handelas nu merän fordom omvexlande konjunkturer, kan icke annät än erkänna, att dessa sträfvanden förtjena uppmuntran, snarare än likgiltighet eller förakt. Och likväl synes man belt och hållet förbise kustfartens nytta. For ett vinna några, i sina resultater ändamålslösa, kontroller för tullverket, för att framtvinga några, på annat vis, genom en klokare anordniog, lätt vunna fördeler för Lotsoch båkinkomsterna, stadgas en hop iakttogelser och afgi ter, som så örhindra och fördyra vår inre handel och inhemsza sjöfart, att denna icie på långt när gör lardet den nytta, som den kunde göra. Man syces icke göra sig ens begrepp om den betydlighet, hvartill den suade hiana, om den fick fritt och obehindradt och utan medtäflan af gynnade utlänningar, utveckla sig: j ag säger gynnade, emedan det är en känd sak att oo An 6 l j