EBES
(Insändt.)
SAMTAL MELLAN FAR OCH SON.
Fadren.
Min kära son, du hemma går
Och tjenar ännu krappast maten;
Det duger ej vid dina år:
Statt upp och biif en man i staten! —
Sonen.
Ni talar sannt, min hulda far,
Och kan jag på min heder svara:
Jeg derpå tänker alla dar,
Men vitx genus fattas bara.
Fadren.
Åh, intet annat? nå vä!an,
Gå, skynda dig att lagen lära,
Processa sedan bäst du kan;
Och — pengar skördar du och ... ära!
Sonen.
För detta kall jag fruktan bär,
Om mitt och ditt man lätt tar miste,
Och sådant missteg vådligt är;
Nej, om Ri något annat visste! —
Fadren.
Så lyssna då till mina ord:
Läs blott och tag dia Grad med heder
Och vet, att Visheten på jord
Trifs bäst i en förgylld katheder! —
Sonen.
Men om jag, af en slump förstås,
En vacker morgon skulle vakna
— Och som Professor, då gu nås
All maklighet jag måste sakna.
Ea timma då hvarenda deg
Jag skulle vishet högt predika;
Men jag har svaga lungor jag,
Och mina krafter kunde svike,
Fadren.
Nå väl, min son, jag känner nu
Det kall, hvartill du skapad blifvit:
Blif pre t — och säkert är att du
Ej ångra skal det råd jag gifvit.
Först svepes svarta kappan kring,
Vid halsen fästes hvita kragen,
Sex dagar göres — ingenting;
Men sedan kommer — hyilodagen!
Sonen.
Ert råd är godt, min håg är varm;
Snart skal min kappa marken röra,
En bibel tar jag under arm
Och vrider hatten på mitt öra.
Så vill med dristigt mod jag gå
Att knouffas i den heta striden,
Och blir jag icke biskop då
— Nog blir jag Stats:åd dock med tiden.
Heraud.