Vi se framför oss ett litet arbete, som från män
den af en hop andra i samma riktning författa
broschyrer utmärker sig genom en moderat o
ganska förneftig stil. Det är således ur den
synpunkt värdt att läsas Men det är det äfv
ur en annan. Tankarne, som utgöra skriftens i
nehåll, kunna indelas i två slag: 4:0 sådane, hvi
ka i sig sjelfva äro sanna, men här i boken bli
vit begagnade till premisser, hvaraf slutsatser dr
gits, de 4er icke kunna följa af prerissern
2:o sådane, som i sig sjelfva ej äro sanne men f
den ytlige betraktaren framställa sig i ett vacke
Jjus till följe af skrifsättets byfsning, hvilken fö
delaktigt sticker af i ett ämne, der man anna
blifvit van, att ifrån andra sidan ej läsa annat i
det gröfsta ovett och de mest ohöljda sofisme
utkastade emot frihetens försvarare ech vette
vänner. Ehuru vi således i bokens tankar funn
de tvenne nyssnämnde brister vi här i korth
påpekat, så är arbetet likväl det bästa, som blifv
skrifvet emot Representationsförslaget, och förtj
nar derföre att läsas, för att se hvad som i sjel
va verket utgör antireformisternes eculmen. Di
har också fått sin vederbörliga mention ) i Bie
och Den Konstitutionelle. Det mindre sammanhar
get i det inre af framställningen har naturligtv:
för dessa publicistiska -orgamer icke varit någo
stötesten.
Vi bedja nu våra läsare följa oss i efterföljand
öfversigt, för att finna :om vi haft rätt, eller ickt
i vårt omdöme.
Under hela början och ett godt stycke :in ibo
ken träff.r man satser, visst icke nya, eller p
annat sätt frappanta, men dock till en stor de
ganska sanna. Tillika hafva de den egenskaper
att, då man med oförvillad och enkel sklutkons
leder sig till de följder, som de nödvändigt med
föra eller innebära, kommer man till ingentin;
annat än det föreslagna representativa systemet
grundsatser af Allmänna Val, jemte den större öf
vervigt inom representationen, som derigenom skul
le tilldelås de begge stånd, hvarat Svenska folke
egentligen och till så ojemförligt större del består
att den nuvarande fördelningen emot dem uteö
en eförneklig, en himmelskriande orättvisa. Lå
tom oss höra. Redan sid. 1 säger författaren, at
representationens väsende (sådant det bör vara
nemiigen) består deri, att det utgör liksom er
sammandragen bild af hela folket. De elementer
som utgöra det sednare i stort, utgöra i småt
den förra; hvad som der eger vigt och inflytande
bör äfven här ega betydenhet; med ett ord, sam.
hället, sådant det bildas af statens röstegande med.
borgare, bör vara uttryckt af representationen, på
det att felkets verkliga lif må deruti kunna up
penbara sig.n
Då nu i denna tanke skall ligga en menine,
så kan det ingen annan vara, än den, att alla de
enskilda beskaffenheter ett visst folk i massa be-
sitter, måste — såsom för. säger, i sam mandragp,
d. v. s. genom ombud, som föra talan för hela
mängden — få framställa sig på riksdagen eller i
representationen; och det allt efter den vidd,
form och särskilda skaplynne, hvarje af dem eger.
Men just denna oafvisliga fordran är det, som
omöjligen kan tillfredsställas genom den närva-
rande representationen. Våra fyra stånd upptaga
icke alla de enskilda beskaffenheter, som finnas i
svenska folket; och, hvad värre är, upptaga dem
ej efter den olika vidd och betydenhet, hvarje af
dem har. Om man således också, efter det lapp-
ningssystem, som någre föreslagit, skulle i denu-
varande stånden kunna intruga alla de klasser,
arter af folk och enskilda elementer, hvilka ännu
sakna representationsrätt, så återstode dock den
högst vigtiga omständigheten, hvarpå så många
ännu synas hafva föga tänkt, nemligen att, om
rättvisa i representationsväg skall ega rum, en
alldeles olika proportion af röstegande bör finnas,
alla de olika klasserna emellan. Således t. ex., då
presterne i landet hvarken genom personernes an-
tal, ståndets förmögenhet eller bildning kan sägas
itgöra fjerdedelen af hvad inom riket i dessa tre
fseenden finnes, så är det en grof orimlighet, en
ullkomlhg orättvisa, att de skola besitta en så
tor andel af representationen, som en hel fjerde-
lel. Detsamma gäller om Adeln. Att de några
rhundraden haft häfd bärpå, bevisar ingenting
nnat, än den välbekanta sattsen, att ganska myc-
et orätt, ondt och befänet varit till i verlden
ch ännu är; likasom det alldeles icke följer, att
et onda och förvända bör forffara att eza rum,
erföre blott, att det en gång kommit att vara
ill (de s. k. historiskes yrkande). Hvad skullel:
äl theologen säga, om, då han ville omvända
yndaren, :denne skulle svara honom: att emedan
an en längre tid syndat, måste han och dermed
rtfara, enär han eljest skulle bryta emot den
istoriska -kontinuiteten inom sitt väsende; och
nedan syndigheten vore så djupt inrotad i hans
arelse, kunde det nya tillståndet af bättring, som
ligionen af honom fordrade, ej annorlunda an-
;s, än såsom ett ytligt påfund, någonting i luf-
n sväfvande, en utopi, en tom abstraktion. Nej!
in bör vara en syndig och förderfved menniska,
ter han en gång kommit att vara det., Vitro,
t religionsläraren alldeles icke skulle åtnöjas
ed detta svar, utan tvertom förkasta det såsom
idlöst. Och likväl är detta ordagrannt samma
ÖA ÅN MM, -- MH - 0 Ae a
Det ifrån konservativa lägret utspridda ryktet om
de höga auspicier, hvarunder ifrågavarande skrift
skulle hafva blifvit författad, anse vi icke en gång
så mycket värdt, som att vederlägga, då vi påminna
oss en förut, med ren konseqvens och i så förträff.
lig cevftning ckrifvan afhandling Afvar nit annat Ja.