ger, Gotelins-fabril en kan, genom vattnet i Bievre-
ån, åstadkomma på sitt garn. Vid:re funnos en
St. Stefasus i dödsstunders bänryckning samt mas
sackren i Constantinopel på janitscharerne. Visst
tillhör hufvudförtjensten målarne, hvilkas taflo:
väfvaren kopierat; men beundran förtjenar äfven
dennes arbete, som med så grofva trådar kan å-
tergifva så fint nyanserade teckningar. Vid der
fullkomlighet, tapeterna ega, måste de endast be-
dömas såsom målning, och ega, så väl utförda
framför denna det företräde, att de icke bländ:
genom sin fernissa. Om St. Stefanus förmår at!
ingifva en exalterad känsla, så försätles man a
den turkiska scenen i en skakande verklighet
icke biott af blod och lik, ty dessa synas som bi-
saker och på afstånd, utan af sultanens och Hus
sein-pascbas figurer, som utgöra det egentliga a
hela taflan; dessa ansigten bära det sannaste och
mest genomtänkta uttryck af deras sinnesförfatt-
ning, vildhet — icke grymhet — jemte själslidande.
en sublim förklaring af den blodiga bandlingen
som stridde mot begge de handlardes böjelse kan-
ske, men utfördes af politisk nödvändighet. 1
jelfva sultanens krampaktigt knutna hand, äfven
som i blicken på hans lejon, ligger något som mar
nästan tycker vara nödvändigt hörande till scenen
Beauvaiska väfaaderna bestodo i mindre tapeter
för andliga ceremonier och kyrkskruder. Dera:
trådar voro finare och bidrogo således till bättre
effekt på nära Håll. Färgerna voro förmodligen a!
mineral, ljusa, men mycket rena, och teckningen nä-
stan lika fin som på Gobelins-arbetena. Af Stvres-
postlinet anmärker jag isynnerhet en antik was,
ljusblå botten med hvita basrelie!s, som företedde
all den fishet på figurerna, den en bildhuggare
kuanat gifva. Vidare ett echatul af porslin med
en märgd pjeser af samma matiere, ornerade med
franska vyer och med porträtter. För öfrigt va-
ser och allehanda pjeser i mängd, af hvilka jag
blott vill ännu nämna ett bord med skifva, bä-
rande, i stora medaljonger franska landskapsstyc-
ken. Ty värr äro alla dessa sköna saker så dyra, at!
ingen köper dem; och således får man aldrig se
dem eljest, utom hos de få personer, som erhålla
dem som presenter. Glasmåleriet hade en myc-
kenhet sköna teflor att förete; men deras värde
ligger förnämligast i den egenskap, som man nu
kommit under fund med att gifva dem, nemligen
att göra målningen oförgänglig. Om det är den :
medeltiden kända och sedam förlorade methoden.
är tvifvelaktigt; men det kan vara likgiltigt, när
man ser goda arbeten i sköna färger, som icke
förgås. Expositionen var rik på alla stilar; men,
för min enskilda del, förekomma mig scener ur
bibeln, ur medeltiden och, på sin höjd, från re
naissance-perioden, att vara de enda, för hvilka
zlasmålning är lämplig. Den meddelar något hem-
lighetsfullt åt föremålen, det jag icke kan förena
med biider, som tillhöra en oss närmare liggande
tid. I en stor allegorisk glasmålning, som tillika
innefattar inskriptioner, fann jag å nyo uppgifter.
att första uppfinningen af ångfartygen är af år 1544
och tillhör B. Degaray. Den blef sedermera aldrig
använd ända till vår tid, ehuru, såsom kändt a!
Barcellonas stads-d:arium, försöket gjordes och lyc-
kades i bamnen derstädes, samt i kejsar Carl V:s
närvaro. (85 (Forts följer.)