I en korrespondensartikel, meddelad i Augzst Allg. Zeit., förekommer följande yttrande angå ende, dels utsigten för det nya representations förslaget, dels det bekanta Nilsonska religions målet: Af det, som hittills visat sig, ser man a! pluraliteten hos Adeln och Presterna är emoi hos Borgare och Bönder för reformen, d. v.: för de fria va!en, så att hela förslaget torde falls derest det icke skulle lyckas konungen, att ge nom dess modifikation i de häftigast bestridd delarne, nemligen genom en från Regeringen ut gående proposition, besvärja stormen och afled ovädret. Den, som kommer värst i klämma, ä presterskapet. Detta harredan vid förra riksdage: drifvit sakerna till det yttersta, och visat sig såson motståndare till hvarje politiskt framskridande dertill kommer, att det vid den förestående riks dagen blir tvunget att förfåkta sina bekanta, mo: samvetsfriheten ozynnsamma tänkesätt, enär det genom att uteslutande framkalla den mot måla ren Nilson anställda, ännu i Högsta Domstoler anhängiga religionsprocessen, satt Grundlagens 4f S i fråga på ett sätt, som icke kan karakteriser: det annat än såsom högst partiskt och till och med i opposition mot protestantismens grundtatser. Det är all sannolikhet förhanden, att denna rättsfrågas afdömande i högsta instansen kommer att bero af tänkesättet hos pluraliteten af ständerna. Om presterskapet rätt förstode sitt intresse, så skulle det, såväl häri, som i representationsrågan, ställa sig på sunda förnuftets sida och icke äfventyra att utkasta barnet med badvattnet. Men så skall det troligtvis icke göra, utan heldre utsätta sig för beskyllningen att mera se på det timliga, än det eviga goda. Men denna beskyllnipg — och detta är dess onda — kan ej mer öfverskylas med någon mantel! Allas ögon följa derför med uppmärksamhet presterskapets riksdagsmannaval i landet. — Underrättelsen i tyska tidningar, att en ledamot af Stockholms konsistorium, hr Rothlieb, kyrkoherde vid härvarande tyska församling, infunnit sig vid missionsfesten i Berlin och i den andliga församlingen derstädes ullåtit sig, som om han skulle hafva varit enkom förordnad att rädda Stockholms konsistorii ära i den Nilsonska saken, väckte här öfverraskning. Hvarför har han icke här framdragit sina rodomontader öfver den romerska propagandan, 0. s. v.? Stockholm var ändå mera intresseradt deraf, än Berlin.