återvändt till stället och, genom undersöknicg i trä
sket med en afbruten gren, öfvertygat sig, att like
ännu låg på botteer. Efter denna bekännelse lå
domstolen häkta Gilles, som förnekade hela händelsen
i hvilken han, enligt sin slägtings berättelse, skull:
hafva spelat en roll. Rätten lät genomsöka det träsk
hvari den mördades kronp skul!e ligga, men corpu
delicti var försvunnen. Imedlertid förblef D-laland
ståndaktigt vid sin utsago, hvars minsta detaljer har
bekräftade vid hvarje förbör. Så hade sakerna ståt
i flera veckor, och vid assisdomstolens snart börjande
sessioner skulle åtminstone Delalande blifvit dömd
om icke till alla menniskors förvåning Zoe Mabille
hade visat sig lifstefvande. Hon uppgaf såsom an.
ledning till sin flykt fruktan för Delalande, som
förföljt henne med sina kärleksförklaringar och verk:
ligen, den degen, då hon flydde, hade slagit hen
ne, så att hon föll omkul, och hotat att mörde
henne. Men under det Delalande sprungit hem
för att, enligt sitt eget yttrande, bemta en knif
hvarmed han skulle sticka Zoe, steg denna upp oct
gömde sig så väl, att Delalande icke fick rätt på
henne vid sia återkomst. Zoe Mabilie afvaktade qväl
lens inbrott cch begaf sig då till en flera mil afläg-
sen by, hvarest hon genast fick ny tjens, utan at!
uppgifva sitt rätta namn eller sin förra vistelseort,
emedan hon -fruktade ytterligare förö!jelser af Dela-
lande. Först flera veckor derefter underrättade henne
en bekaat, som hon häadelsevis träffade, att man an-
såg henne för mördad. Underrättad om den unga
Zaes återkomst, lät domstalen hemta henne till S:t Lo
der hon blef konfronterad med Delalande, sedan hon
bevisat sin identitet. Er kort stund förut hade De-
Jjalande ordagranat upprepar sina förra bekännelser,
och då den, som ban uppgifvit sig hafva mördat, för-
des framför honom, blef han ej mindre öfverraskad,
än domstolens ledamöter förut blifvit. Det var omöi-
ligt att få ur Detalande ett enda ord till förklaring
af denna besynnerliga lögn, som hade kunnat kosta
borom sjelf bufvudet. Det kan icke betviflas, att
Delalande sjelf var öfvertygad om sin sjelfanklagelses
riktighet, så att gåtan synes nästan oupplöslig. Hvad
Giles beträffar, så hade haa efter sitt häktande, dels
af vrede öfver sin brorsons sanningslösa anklagelse,
dels derför, att man, utan afseende på hans gamla
vanor, urdandragit honom allt bränvin och tobak,
fallit i vansinne, och ehuru ban sedermera kommit
till sina sinnen igen, har han, sannolikt för alltid,
förlorat helsa och krafter i fängelset.