j:g känner den så ofta några vigtigare affirer afgöras i min närvaro. Derefter vände hon sig med vänlig förtrolighet till notsrien Bernard och de öfrige, och baronen aflägsnade sig, tveksam i afseende på sina känslor, i fall han bordt välja mellan Constance och Aurora. Han gick genast till sångerskan, icke blott för att ölverlemna henne gåfvobrefvet, utan fastmer för att stärka sin böjelse för henne. Constance väntade honom och hennes emottagande utplånade hvarje intryck Aurora qvarlemnat i hans hjerta. Constance var i dag belt annorlunda än eljest. Hennes ömhet hade något vekt och melankoliskt, som tycktes vara en qvarlemning efter den smärta hon hände sedan gårdagens afsked. Först eter hand återbemtade hon sig och hennes känsla antog ett gladare uttryck. Hon liknade en menniska, som bestått en hård kamp, och blott med möda kommit till ett fast beslut. Då Hektor öfverlemnade handlingarne, var hon blyg och nästan bestört. Hon sköt dem tillbaka och kunde endast med tvång af Merehoult förmås emottaga gåfvo brefvet, som bon inlade i sin portfölj. — Jag ser att du är ensam, Constance, sad Hektor, och jag tillstår att det är mig ganska an genämt att tala med dig utan vittnen. Fru Jesi så mycket jag också skattar herines uppmärksam: bet och vänskap för dig, besvärar mig alltid mec sin närvaro. — Hon besvärar också mia känsla, och dennz morgon har jag haft en häftig strid med henne. Men jag är för alltid fängslad vid henne af tacksamhetens band. Hon är den förkroppsligade klokheten, s m Aid I4;lsledde och bevakade