j:g känner den så ofta några vigtigare affirer afgö-
ras i min närvaro. Derefter vände hon sig med
vänlig förtrolighet till notsrien Bernard och de
öfrige, och baronen aflägsnade sig, tveksam i af-
seende på sina känslor, i fall han bordt välja mel-
lan Constance och Aurora.
Han gick genast till sångerskan, icke blott för
att ölverlemna henne gåfvobrefvet, utan fastmer
för att stärka sin böjelse för henne. Constance
väntade honom och hennes emottagande utplånade
hvarje intryck Aurora qvarlemnat i hans hjerta.
Constance var i dag belt annorlunda än eljest.
Hennes ömhet hade något vekt och melankoliskt,
som tycktes vara en qvarlemning efter den smärta
hon hände sedan gårdagens afsked. Först eter
hand återbemtade hon sig och hennes känsla an-
tog ett gladare uttryck. Hon liknade en menni-
ska, som bestått en hård kamp, och blott med
möda kommit till ett fast beslut. Då Hektor öf-
verlemnade handlingarne, var hon blyg och nästan
bestört. Hon sköt dem tillbaka och kunde endast
med tvång af Merehoult förmås emottaga gåfvo
brefvet, som bon inlade i sin portfölj.
— Jag ser att du är ensam, Constance, sad
Hektor, och jag tillstår att det är mig ganska an
genämt att tala med dig utan vittnen. Fru Jesi
så mycket jag också skattar herines uppmärksam:
bet och vänskap för dig, besvärar mig alltid mec
sin närvaro.
— Hon besvärar också mia känsla, och dennz
morgon har jag haft en häftig strid med henne.
Men jag är för alltid fängslad vid henne af tack-
samhetens band. Hon är den förkroppsligade
klokheten, s m Aid I4;lsledde och bevakade