Gust. Faick, elektor från Försshem; Johannes Johans-
son från K. Klifva; And. Pettersson för Kjellby församl.;
Math. Junggren för Synnerby församling; Magn. An-
dersson ;. Jonas Elieson ; L. Kihlberg, elektor; O. Seh-
lander, elektor; Anders Eriksson från Lidsjö och Vätte-
lösa; Jacob Pehrsson; Petter Pettersson från Hende-
ned; Herman Johansson från Huseby; J. Warolin från
Härlunda; J. Moberg från Lungnäs, elektor; A. Ek-
holm, hemmansögare från Kjälby; J. Andersson, elek-
tor från Åsaka; J. Frisk, Larfs församlings elektor;
Thorsten Andersson i Medelplana; M. Jonsson; Ol.
Nyman, elektor för Göthened och Halmestads socknar;
Anders Jonsson; And. Jonsson. eltktor; Job. Broberg
från Härnede. — H. Lindqvist, Gust. Jonsson, Sven
Jonsson, Jan Andersson, Anders Johansson, Sven Sven-
son, Oiof Jönsson, Pehr Pettersson, Pehr Pehrsson,
— De förberedande valen för tillsättande af
Utskottsledämöter äro nu fullbordade i alla riks-
stånd, på sätt allmänheten finner af de i detta
och gårdagens Aftonblad meddelade elektorsli-
storne; och dessa val lemma rum för ganska all-
varliga betraktelser. A ena sidan var det icke
obekant, att inom Bondeståndet redan ifrån bör-
jan rådde en fullkomlig enighet, hvarföre dess
lista äfven, utan någon egentlig skiljaktighet upp-
gjordes i Fredags. Men Borgarceståndets för-
teckning, hvarvid vi bifogat rösteautalet, visar en
nästan lika allmän öfverensstämmelse, och det
kan bland annat icke undgå uppmärksamheten,
att en till sina åsigter så öppet prononcerad le-
damot, som brukspatron Petre, erhållit högsta
röstantalet, eller samtlige ledamöternes röster, blott
med undantag af sin egen. i
Å den andra sidan var det visserligen icke
heller oväntadt, att resultatet af Riddarhusets
omröstning, efter de bemödanden, som der gjor-
des, skulle utfalla till de ultrakonservativas seger.
När man betänker att denna kammare inneslu-
ter hofvet, de fleste landshöfdingar och rege-
mentschefer, en mängd af det öfriga högre mi-
litärbefälet, jemte presidenter i kollegierna och
innehafvare af andra förtroendeembeten, samt be-
sinnar allt hvad ett ämabelt förmansinflytande, bud-
skickningar och öfvertalningsförmåga kunna verka på
yngre medlemmar och tjenstemän inom den civila
och militära hierarkien, så var det snarare att un-
dra, att den liberala och s.k. liberalt-konservativa
fraktionen kunde hinna öfverbufvud till en tred-
jedel i röstantal inom de flesta bänkmansafdel-
ningarne. Hofvet samt de högre embetsmännen
stå på en så afskiljd punkt i samhället och hafva
så liten beröring med det allmänna tänkesättet,
att de till och med oftast bestrida tillvaron af
ett sådant, hvarje gång det skiljer sig från deras
eget. Man kan då mindre undra öfver, om en
ton af trots emot celler förakt för de öfriga sam-
källsklassernas fordringar der bilda sig.
Den sista glanspunkten i Svenska Adelns hi-
storia var 4789 års riksdag, och det sista,
döende återskenet deraf det beslut som vid
förra riksmötet fattades, att Adelns sjelfskrifven-
het skulle upphöra. Att man redan synes bort-
glömt detta beslut, var något som med känne-
dom om ofvan uppräknade omständigheter nästan
kunde förutsägas.
Mera förvånande är deremot Preste-Ståndets
förfarande med silt elektorsval. Icke en skymt
af koncession finnes deruti, ty ell namn ibland
18 kan väl icke anses innefatta en sådan. Det
ir nästan en öppen krigsförklaring mot Borgare-
och Bonde-Stånden, som de högvördige faderne
här algifvit; det ser i sanning ut som om den!
biskopliga majoriteten hade förgätit, att icke
prelater, landshböfdingar och regementsbefäl ute-
slutande äro det svenska folkets målsmän; att
den värande majoriteten af detta folk, öfver hvars)
välfärd det skall beslutas, äfven har andra re-
presentanter än de löntagande dignitärerne, och
tt det nu mer än någonsin vore skäl, att äfven
aga vara på ställningen ibland desse repre-
enlanter.
Men de slutsatser hvartill man kommer i an-
edning af de högvördiges förfarande, blifva än
nera alvarsamma, när man läser Herr Erkebisko-
ens helsningstal till ståndet, som jemväl med-
lelas i dagens blad. Den stolte prelaten upp-
räder här genast ifrån riksdagens början såsom
n afgjord och häftig partisan; han vill låtali
eta hvad en primus inter pares har alt betyda;
a! det är icke mer en Luthersk Erkebiskop som
alar, det är — så tycker man verkligen vid läsnin-.
sen af detta dokument — någon Romersk nuntius,
om slungar sin bannbulla mot de kätterska re-
ormerna. Att Hr Erkebiskopen dervid råkat c
ipplaga samma valspråk, som salig hofjunkaren :
Rosenschötz, medelst begagnande af Horatii be-!r
anta vers : non civium ardor prava jubentium
tc., är blott en lycklig händelse mera, att illu-:;
trera det sätt, på hvilket- han behandlar ett
wilande grundlagsförslag, och vi hemställa der -
emte, om det icke är af pur blygsamhet som
Ir of Wingård kallar Biskop Spegel för den
örnämste af sina företrädare, och om icke Gustaf
rolle, som bjöd spetsen åt sin konung, ärlångt
örmer uti hans ögon. E
Det är emedlertid icke mera än en rättvisa all
lägga, det en ej obetydlig minoritet finnes i
rvesteståndet, och alt resultatet måhända till. en
TR ES
--
a Re RA
rer