ERKEBISKOPENS HELSNINGSTAL TILL PRESTE.
Sar STÅNDET.
7 Älskade bröder och vänner!
Vi hafve, såsom GCuristna börves, börjat vårt
sammanträde med bön till Gud om nåd och hjelp
till våra riksdegsförrättningar. Visdomens och råds,
kärlekeas och kraftess ande lede oss i all sacning!
Kalelsen är icke längre den åldrige, vördnads-
bjudande Kozungens. Det milda, äfven mot de
trotsiga af Hans barn, försouliga tilltal, hvarmed
den ädle så storsinnadt slöt den sistl. Riksdagen,
var Hans svansång till Rikets Stinder. Ovanskliy
ära åt snilet, dygderna oeh välgerningarne! Pre-
stes:åndet serskilt hyllar tacksamheten för den
aktning, i hvilken den vise höll vår bestämmelse,
och för den landsfaderliga vården om våra ange:
lägenheter.
Arfvingen till: den ärorikes kronor har tidigt
velat samla Svenska folkets ombud kring sin tron.
Vi hafve svurit Konungen vår trohet; vi skole
ock visa denna trohet i det biträde och den rå-
dighet vid riksdagsärenderna Konungen eger att a:
oss vänta.
Vi böre från början betänka vår ställning. En
oro går genom tiden, sedan denna:rubbat sina stöd.
Ju mindre mängden :gör sig reda för gina önsk-
ningar, desto mera sväfva dessa omkring politiska
ämnen, de mest obestämda och ombytliga af alla.
Det regelband till Jydnad för Guds och menni-
skörs ordning, Christendomen ilägger, hafva mån-
ga aftastat, och derföre irra de, hänförde af sjelf-
viskhet och obindiga anspråk. laför dem gälla
icke andras rättigheter, nen endast deras egna, of-
ta öfverspända. Samhället är för dem icke läng-
re ett dyrt anförtrodt arfvegods att vårda, till-
godogöra och efterband förbättra, men ett upp-
gifvet gärde till försök, helst efter fremmanade mön-
ster. Likväl har hvart och ett folk sin egenhet
utpreglad i dess historia. Men det folk, som ic-
ke aktar denna, afkunnar sin egen dom till för-
gängelse. Ett statsskick, lösrykt från rötter-
na i fosterjorden och i går på fri band tillver-
kadt, har ingen morgondag, än mindre någon fram-
tid. Erfarenheten borde, såsom samvetet, döl-
ja intet, borde lära att icke sky åtankan på förra
felsteg och ångern öfver förut begångna synder.
Sveriges häfder äro ock rika på varningar, och
dagens händelser ställa sig för ögat, slående i sin
bikhet med det oss vederfors för icke fullt ett år-
hundrade sedan. Partierna sletos då om makten
och gåfvo fäderneslandet till spillo. Frihet var
ropet, men förnedring verkligheten.
En kraftull Konung gaf nyligen kungligheten sitt
illbörkga anseende: och!Hins styrelse har fått sin
illande bekräftelse af dem allmänna åajupa sorgen
ver hans bortgång, : Sorgen är helig och fridly-
rv. från lättsinne och obetänksanmthet; Vår Ko-
ng har erbållit ett rikt arf af ära atlt- upprätt-
hålla, ochs-vi ett lysande minne. af kraft. och
vishet. att efterfölja. Det borde således vira möj-
igt att dämpa. folkyrans ifver. Hvrarje foster-
andets sansade vän görs sin skyldighet, Vi bö-
3 göra vår, såsom prester och vetensk
skapsmän,
annincens lärare, och vårdare, ieke leklon för
tuaden: ombytliga vindkast. ;
Den byggnad, vid hvilten vi ära anställde ar-
pelare, höjer sig oafbrutet geaom åldrarna. Afven