kande af de barnsliga farhågor, vissa kotterier bär i Stockholm nu vilja uppskrika om Bonderegementet m. m., och hvarvid de gå till väga med en häftighet, nästan såsom ansågo de den Svenska bonden för ett slags skadedjur i samhället. — SPÖKEN FRÅN NORGE. Den Konstitutionelle och i dess fotspår Svenska Biet hafva mer än en gång sökt skrämma bort representationsförändringen med hvarjehanda spöken, utklädda med norska materialier, förmodligen emedan dessa tros göra mer effekt än andra. Ett sådant är följande, som blifvit hopgjordt i D. K. och efter honom kringburet af Svenska Biet. Antalet af representanter vid 4842 års Storthing utgjorde 400; deribland funnos 32 embetsmän, hvaraf städerna valt 27 och landtdistrikterna 25. Städerna lära välja så många embetsmän, för att genom de pstörsta förmågorna och den öfverlägsna talangen blifva bönrderne öfvermäktiga, men deri ligger också orsaken att de industriella intressena blifvit så vanvårdade. Bönderna åter välja så många embetsmän, emedan ett stadgande i Grundlagen bjuder, att utskottens utlåtande och betänkande skola uppsättas af utskottets egna ledamöter; dertill måste bönderne således hafva embetsmän, men se, de äro derjemte så sluga, att de icke välja andra embetsmän än sådane, ,som dela de väljandes åsigter och sträfvandeny. Här äro nu spöken för mer än ett af våra Stånd. Till en början måste Bondeståndet taga vederbörligen illa vid sig, vid åsynen af 52 embetsmän i norska Storthinget, och icke mindre för orsaken till detta stora antal eller att bönderne nödgas begagna embetsmän i utskotten. Vid denna orsak torde väl en och annan anmärka, att det der stadgandet, att utskottsledamöterne skola sjelfva uppsätta sina betänkanden, icke finnes i svenska grundlagen, och vi kunna tillägga, att det ej heller finnes i den norska, emedan det hör till arbetsordningen för Storthinget, hvilken ej är Grundlag. Det svåraste är ändock att begripa, hur den der fördelningen mellan distrikter, som skola välja embetsmän, och distrikter, som skola välja bönder, går till, och synnerligast huru det icke förthy kan falla sig så, att de distrikter, som välja embetsmän, alltid råka sådane, som dela böndernes åsigter och sträfvanden. Dernäst måtte väl vårt vackra Borgareståndp, som Minerva på spe benämner detta Stånds nu församlade representanter, slås med häpnad, när det får höra, att de norska städerna välja så många embetsmän, och det bara för att äga de största förmågorna och den öfverlagsna talangen Vi lemna nu derhän, om de norska städerna verkligen sätta en ära uti att representeras af sådane öfverlägsna förmågor, hvilket nog vittnar om ett slags högmod, som skulle förarga mången här i landet; men det är en besynnerlig effekt af de öfverlägsna förmågorna och talangerna, att de intressen, som legat dessa om hjertat, just skulle blifva vanvårdade. Deraf framkommer nemligen den slutsats, att underlägsna förmågor och oskicklighet med största framgång skulle bevaka sin sak. Slutsatsen är nog riktig, men icke så det faktum, som ligger i premisserna... Norska städernas intresse har nemligen inom norska representationen blifvit med mycken stränghet handhafd efter de åsigter om dessa intressom,; som gällt i bemälde städer, så vält som i allmänhet i Norge, båda hos Regeringen och folket. . Dessa åsigter hafva, åtminstone inom städerna, fordrat att skråen bibehållas och att privilegier för nya städers anläggning, så mycket möjligt är, hindras, och i dessa punkter har norska representationen visst icke varit släpphändt. (Vi lemne för öfrigt derhän, om det möjligen kan vara just härigenom, som industriens intresse blifvit så vanvårdadt.) Detta hafva vi en gång tillförene förehållit D. K., men det tillhör den argusiska oförskämdheten att han behandlar äfven representationen, och deribland det Stånd, som förmenas utgöra hans klientel, såsom barn, till hvilka han säger: så är det; men bevisen att så är, angå er ickey. Slutligen hafva äfven Presteståndet och Adeln sitt spöke i denna godbit, nemligen i den uppgiften, att norska landtdistrikterna väl välja embetsmän, men icke andra än sådane, som dela de väljandes åsigter och sträfvanden,. Det är nu visserligen också en egenhet att de väljande i Norge icke välja ombud, som dela andras åsigter och sträfvanden, och lärer man väl häri igenfinna orsaken, hvårföre representationen i Norge, under alla förhållanden, varit och förblifvit helt och hållet norsk, och hvarken fransk, engelsk eller rysk, icke ens företrädesvis adelig eller presterlig; men så är det ock, å andra sidan, en sanning, att man bland embetsmännen inom norska representationen funnit och finner landets förnämsta utmärktheter, hvilka satt norska Storthinget i tillfälle att ådagalägga en kraft och en kunskapsrikhet, som, i förhållande till frågornas art, fullkomligt kunna mäta sig med det bästa Englands parlament och Nordamerikas kongress har att uppvisa Det är således blott odågorna bland våra embetsmannaklasser och embetsmannastånd, som hafva skäl att förskräckas för arten af embetsmansvalen inom norska representationen. Men det är så mycket annat odågorna befinnas dugliga till, att de väl kunna trösta sig, om man just icke skulle finna dem dugliga till representanter. Ms