dotter. Han omtalade att Per Trulsson begär henne till maka, och att han, för den hederlig mannens skull, lofvat honom de vackra skäckar ne (hästar) i hemgift m. m.; men fick till sva att Märtha ej ville gifta sig. Du vill itke,, skrek den uppretade fadren Du vill visst gå här å gräde år ud och år ing men tro mej, du skall itko ha en go da i mit hus mere. Betäntk dej te Sönde.n Märtha föll på knä, och bad gråtande om för barmande; men den: hårde fadren gick leend sin väg. i Fadrens hotelser förskräckte ej Mårtha, uta skulle fast mer stadfästat, hennes trohet mot der älskade, om hon icke fallit på den tanken at han öfvergifvit henne. Men fåfängan, denna mäktiga passion hos qvinnan, var sårad; den nedtystade all klagan öfver ett glädjelöst lif, och förjagade de vidrigheter som Märtha anade vid tanken på en förening med-en person, som med henne åldrig skulle sympatisera. — Hon uppreste sig med triumferande mine, och bestämde sig sålunda: Jag har knäfallit för en grym far för at! blifva den trogen som öfvergifvit mig. Jag hal tillstått min kärlek för en som hbånar den; men jag skall visa herr doktorn att han också kunde blifva mig likgiltig, — så, att jag kunde gifta mig med en enkeman, en bonde. — Ja, grymme far, du skall aldrig mer bele mina tårar, håna min suckan. Du skall få den der lilla ängen, för hvilken du ville bortsälja ditt barn., Vi låta några veckor passera, och vilja endast nämna att Märtha ofta vacklade i detta hennes sista beslut, och förbannade sin tillvaro under en mor, som tillåtit henne bruka tiden till att uppodla sitt förstånd till ljulva förvillelserpå en väg, som förde henne till ett så olyckligt mål — och en far, girig och ärelysten, hvilken för sitt barns välfärd ville samla skatter. — Det är andre dag Jul, i V:s kyrka brinna mår52 vaxljus. Ett ekipage håller utanför kyrkoporten, tillhörigt den i kyrkan redan ingångne