mot sin fångesman ansåg sig böra undvika, och in skränkte sig till några påminnelser emot de beräkningsgrunder, efter hvilka köpesumman blifvit uppgjord: Yttrande bland annat, att när Drätselkommissioner bestämt 20 Rdr bko såsom årlig byra för meranämnde tomtplats, torde detta belopp följaktligen kunna anse: motsvara ränta å det kapital Drätselkommissionen då funnit platsen vara värd, eller 333 Rdr 46 sk., efter sex procent beräknad ). Arrendet står eljest i et ovanligt förhållande till egendomsvärdet — något min. dre än en procent på föreslagna köpeskillingen 2,07 Rdr banko. Stadsingeniören Christiernin, till hvars utlåtande Byssnämnde skrift blef remitterad, afgaf i anledning deraf följande memorial: Vid uppgörandet af förra förslaget till blifvande köpeskilling, ansåg jag min pligt såsom Stadens tjensteman fordra att yrka på maximibeloppet. Vid sedan förehafd fråga inför Magistraten och Stadens herrar äldste om försäljning af ifrågavarande tomt, hafva de förklarat, att densamma äfven mot nedsatt löseskilling, fioge till Hr Marino öfverlåtas, och hvarom Drätselkommissionen egde vidare bestämma. Meningen lärer nu vara att erhålla mitt yttrande och förslag om minimibeloppet af merberörde löseskilling. Friköpstariffen i detta qvarter upptager tomtören från två till fyra runstycken per qvadratalo, och har jag vid uppgörande af förra fö:slaget beräknat högsta afgiften, men enär nu är fråga om lägre värdering, torde jag ödmjukast få fästa Drätselkommissionens uppmärksamhet derå, att ifrågavarande plats, efter all anledning, blifvit småningom danad afföregående innehafvare och på deras bekostnad; att de sedan i och för utvidgande af sin borgerliga rörelse, samt måhända äfven under förutsättving att platsen verkligen varit deras tillhörighet, till en del derå uppfört ganska betydliga stenhusbyggnader; att enär pu förhållandet blifvit närmare utredt, det tilläfventyrs ej skulle anses vara autoriteterna värdigt att begagna sig al tillfället, att stegra till maximivärdet den tomt, af hvilken de förut icke haft rivgaste afgäld, eller ens vetat sig ega; hvarföre ock, under så beskaffade omständigheter, jag anser den förut föreslagna lösesumman tvåtusendesjuttioen R:dr 8 sk. 6 r:st böra nedsättas till hälften, eller till etttusendetrettiofem R:dr 28 sk. 3 r:st banko.n Drätselkommissionen ansåg, på de skäl, hvilka grundlagt dess den 7 December 1842 uti förevarande ämne fattade beslut, sig icke kunna deruti göra någon någon ändrivg, utan borde detsamma lända färgaren Marino till efterrättelse. Vid Drätselkommissionens sammanträde den 13 November sistl. år föredrogs och upplästes en så lydande skrift: Till högvälborne Herr grefven och öfverståthållaren samt Stockholms stads Drätselkommission. Dels såsom hemulsman, och dels enligt åtagen särskild förbindelse, åligger det mig, såsom säljare af fasta egondomen MM Ak i St Clara föroaustling och qvarteret Uggleskans, att till köparen deraf hr fabrikören Joseph Marino, gifva ersättning för hvad han kunde pröfvas lagligen böra betala för inköpet till fri och egen, af en genom utfyllning af Clara sjö tillkommen, och med öfriga egendomen oskiljaktigt sammanfogad tomtplats, som skall vara staden tillhörig. Till fullgörsnde häraf är jag än vidare förpligtad genom stadens kämnersrätts, den 26 sistlidne September utfärdade, i transumt bilagde dom, emot hvilken jag dock erlagt vad, hufvudsakligen derföre att kämnersrätten, såsom norm för, min utbetalningsskyldighet, antagit en summa af 2,074 R:dr 8 sk. 6 r:st bko, som högädle Drätselkommissionen skall för friköpet hafva bestämt. Då det således på det närmaste rörer min rätt att vinna sådan jemkninog i det fordrade beloppet, som med rättvisa och billighet må vara öfverensstämmande, helt å ena sidan det för herr Marino kan vara mera likgiltigt, hvad honom -varder affordradt eller ålagdt, enär han derföre af mig väntar ersättning, men å andra sidan jag, för att ega regress öppen till min fångesman, icke bör vid hr Marinos ensidiga förfoganden låta bero; har jag sett mig föranlåten att söka underrättelse om förhållandet. Och som dervid inhemtats, att högädle kommissionen ge nom beslut den 7 December förlidet, och 44 Januari innevarande år, fastställt friköpssumman för tomtplat-. sen till ofvanberörde höga belopp, hvarmed jag iogalunda kan finna mig nöjd, så får jag bärmedelst i ödmjukhet anhålla ora föresktift, hvarest och i hvad ordning det må vara mig tillåtit att uti dessa beslut söka rättelse. Under förbehåll af den sålunda förvarade rättigheten till ändringssökande, och utan att misskänna det af högädle Drätselkommissionen genom förutnämnde beslut, ådacgalagda nit för befordran afstaden: ickomster, vågar jag likväl heimställa, om ej någon jemkning öfverenskommelsevis kunde ske, då nedannämnde omständigheter, å hvilka herr Marinotroligen ej förstått att fösta all förtjent uppmärksamhet, tagas under ett närmare öfvervägande. Den tomt, hvyarom här är fråga, är tillkommen genom en, af Ionehbafvaren utaf den egendom hvartill stranden hört, i fordna tider verkställd utfyllning af derintill liggande Cara sjö, till hvilken väl aldrig kunnat nekas egaren obehindradt tillträde. Staden kan icke sägas hafva områdt annat, än en viss arcal af sjöbottnen med vattnet deröfver. Sjelfva den genom fyliningen beredda tomt eller jorden är obestridligt ea tillhörighet till egendomen. Författningarna om friköp af stadens verkliga tomter och platser, som naturligtvis måste ega ett ojemföriigt högre värde än ett för staden onyttigt och umbärligt stycke i sjön, kunna således ej här vinna någon direkt tillämpning. Tänkbart är det visst icko att stadens representanter skulle kunna säga, hvad väl af ingen enskild rättägande kunde väntas: Tag bort en fyllning, rif ned edra dyrbara hus; betalar ni ej oss hvad vi fordra, så skaffa oss den lilla sjörymden tillbaka, eller lem-: na 083 den af er på er bekostnad beredda tomten för intel. I ett sådant visserligen omöjligt fall skulle likväl hinder möta, som torde förtjena att tänka på. Dessa består deri, att stadens egando rätt till den utfyllda delen af sjön alldeles icke är, mig vetteriigen, constaterad, Väl vet jag att staden altid ansett sig, och även handlat, såsom egar2 af vattnet invid stranderna af Clara sjö, men hvarifrån denna egande rätt sig härleder och huru långt egoväldet kunde sig sträcka, är ett ännu oupplöst problem. tminstone finner den j stöd i allmän !ag och serskilta författningar, som stadga att strandegarne hafva del i dertid grän