akademien gått mer och mer nedåt. Mången har
förvärfvat sig -sin. mästares eller förmsans gunst
blott genom bemödandet att underdånigst härma
hans fel. Men dessa sanningar äro både kända och
erkända. Deremot torde man mindre hafva gifvit
akt på den olägenhet af den akademiska formen,
att den stänger konsten inom ett skrå, ett litet
samhälle af invigde och således afsöndrar den från
det samhälle, på hvilket den borde verka. Denna
skadliga form är skarpt utvecklad hos vår sven-
ska akademi. Visserligen skola dess skolor stå
öppna för en hvar; men har väl någon sett eller
hört omtalas, att akademien bemödat sig att inver-
ka på våra fabrikanters eller handtverkares konst-
sinne, eller är någon okunnig om det förakt, hvar-
med t. ex. en gesäll anses af vissa akademiens funk-
tionärer och som fortplantat sig på eleverna, af hvil-
ka äfven den yngsta och minst begåfvade, anser sig
för en helt annan och ädlare natur, än byggmästaren,
ciselörn eller hvilken annan som helst, den der icke
uteslutande är målare, bildhuggare eller arkitekt
i det förnämare bemärkelsen. Detta akademiska
lyte paralyserar så afsigten med dess inrättning,
att man tryggt kan påstå, att mängdens begrepp om
teckning och skulptur blifvit mycket mer väckt och
underhållet af kringresande gipsgjutare, af tryck-
pressens alster och utifrån införda varor af skön
och smakfull art, än af fria konsternas akademi,
alldeles på samma sätt, som det ej heller lider
något tvifvel, att teaterns sångscen, kringresande
musikaliska artister och enskilda föreningar, ver-
kat vida mer för det musikaliska sinnets utveck-
ling hos publiken, än musikaliska akademien, som
på det hela ej är annat än en rekryteringsanstalt
för landets -organistplatser. Skadliga följder har
imedlertid den nu påpekade syftningen till för-
tryck och isolering utölvat. Elever uppammas
inom akademien, och blifva ett slags adepter, som,
en gång intagna i helgedomen, icke mer böra slip-
pa ut bland den profana mängden. För att göra
dem dråpliga och ansedda begåfvas de med jetio-
ner och andra belöningar, en, två, tre, fyra, ett
dussin, två dussin, ja väl inpå det tredje; all-
mänheten gapar, föräldrar och målsmän högmodas
och tänka, ;min Sven och min Anders, se han
är en konstnär af de stora; rättnu får man göra
en kista att förvara alla de jettoner, medaljer och
andra prishan vunnit. Det kan likväl hända och
det. händer mycket ofta, att Sven och Anders icke
äro konstnärer alls. De hafva imedlertid kommit
in på.den s. k. pkonstnärsbanan,, d. v, s. en väg,
som ofelbart leder dem till armod och olöndo,
emedan den akademiska högfärden förbjuder dem
att någonsin öfvergifva samma väg för ett nyttigt
yrke, vid vite ait anses som fallne förrädare af
konsten, till hvilken de svurit trohet. Sällan
kommer ett sådant förräderi i fråga, ty äfven den:
mest misslyckade af sådane konstens kandidater, :
söker en njutning i den tankan, att han icke be-
fryndat sig med något så lågt eller föraktligt, som
ett handtverks- eller fabriksarbeate. Nyligen har
likväl en elev, som erhållit alla akademiens be-
löningar, och således hos allmänheten gällt för en
fulländad artist), sagt upp sitt burskap i konstens
salar och inträdt i den lofliga traktörssocieteten:
en rysning har dervid gått öfver alla älta akade-
mici, men smörgås, med kött och dricka till, är
verkligen mer närande, än alla akademiens pris,
hvilka ändå icke förmå uppehålla ett rykte, som
icke står på egra ben. Dessutom är det väl lätt
begripligt, att prisen och belöningarne stå i direkt
förhållande till den ynnest eleven njuter af sina
förmän och i indirekt till konstnörsskspet. Aka-
demiens styrande ledamöter utgöra en korporation,
som dömer öfver konstnärsskapet utan appell, de
sitta qvar på lifstid och: kunna således betrakta
sig som akademiens egare, och det vore derföre
ett under, om icke nepotism och fa voritskep skulle
inrita sig, och akademiens belöningar, ämnade att
understödja en uppspirande ?algng uader läroåren,
förvandlas Vill stående pensioner för vissa gynna-
de personer. Eit prof derpå tycker man sig var-
seblifva i den - omständigheten, att respensioner,
för hvilka tiden är bestämd till 3, högst 6 år,
någongång fått uppbiras 410 å 492 år.
Att akademiens ställning i förhållande till sin
högste beskyddare undergått en menlig förändring
sedan Gustaf III:; tid är ena gammal klagar. Med
denne Konungs verksambet för könsten, kan vis-
serligen hvarken Gustaf Adolf: Carl XIII:s eller
Carl XIV:s mäta sig. Hvad den sistnämnde an-
går, så lär det medpifvas, att han ingalunda sak-
nade vilja och att han var frikostiz Men säkert
visste han vid sin hitkomst icke hvad akademiskt
skrå och akademiska intriger förmå. Han fick
slutligen till sin skada erfara det, dels genom den
förargelse det måste föroörs:ka honom, då hans
frikostighet fallit på orätt man, dels af det elände
bvartill byggnadskonsten under hans tid nedsjönk.
Ingen Konung, som satt värde på denna konst,
råkade någonsin i värre händer än den nyligen i
Sverge aflidae! Kan man väl framtaza en endal:
under bans tid uppförd offentlig bygsnad, som
uppfyller en: på långt när hvad smaken, beqväm
ligheten och anspråken på varaktighet i vär tid
ordra? Måhända kanalerna; men de stodo också,
och lyckligtvis, utom all förbindelse med atkade:
nien för de fria konsterna och do Blomska bhu-
sen. Om detta kapitel är intet annat att säga,
in ait bekl:ga dena sflidne monarken, som velat
sonsten väl, men blifvit paralyserad af akademis
men, och önska att den nu lefvande måtie äg
mer lycka, och få bugt med den tredje orsaken
ill akademiens förfall, dess fonktionirers oduj;-
lighet eller malplacering.
Akademien har en dirc
ör för arkitektskolorne
4
4
PI