LLURUVU 10 vv UL SVS (Slut fr. gårdagsbl.) Från Frankrike afhöras endast trakasserier, som likväl kunna hafva allvarsamma följder. Den allmänt kinda häftiga tvisten mellan Ludvig Filip och hans son, prinsen af Joinville, har lemnat ett djupt sår efter sig i familjens sammanhållning. Prinsen har vuanil en viss populeritet och blir derigesom nolens volens oppo:itionsman mot fadren, och, i äanu starkare grad, mot brodern, hertigen af Nemours, dena tillämnade regenten-förmyndaren, som kommer att söka fullfölja fadrens poltik. Den kraft som drifvit prinsen af Joinville till det afgörande steget, att, genom en brochyr om franska flottans vårdslösande, angripa styrelsen, denna kraft — ver Thiers, som nu öpslarat sig mot bolvet, oc som icke ens äger sina ord. I ett samtal med honom, som ea person haft nyligen uader sitt vistande i Paris, yttrade sig Thiers om kungen, dess polit:k och framlida tilldragelser, med all sin sydliga otyglade häft et, och — hvad som isynanerhet it — då de åtskiljdes, tillade han lugn: Jag tiliåter er, att öfverallt berätta hved jag tinker och sagt er! En förlikning bör, eter vanlig beräkning, vara omöjlig, sedan Thiers i deputerade kammarens tribun yppat huru, ns ministe.e, depecher blifvit honom un, och buru han, blott för att erhå!la kungens samiycke till utrustande af en eskader fregatter mot Buenos Ayres, måst i sjelfva konseli a sitt embete, hvilket steg gjorde effekt, dern beviljades och han blef qvar. När sådane armsma anekdoter yppas, göra de alltid harm; men både kuogen och Thiers äro medgörliga nog, alt låtsa glömma än värre förolämpningar, om denna medgörlighet kan synas dem nyttig. Jag tror att den eskiss som blifvit gjord, pålitligt tecknar herrar Thiers och Guizot. Thiers till lyanet sanguinisk och godsint, frikallas deruti för penr snikenhet, men skildras såsom maktlysten af cn äregirighet, som uppkommer af åstiundan att verka för sina id2r. Guizot, lika otillgänglig för penningar, drifves af sitt coleriska temperament till maktbegär, endast för den tillfredställeisen att få befalla, — i nödfall i en barnskola; känslolös och uian grundsatser, lånar han sig till allt, som lemnar honom tillfälle att få befalls, utan att han frågar, om han dervid handlar enligt med eiler mot sina egna ider; i trots al hans kända yttre, finnes ingen mjukare karakter än hans inför den mäktige. Jag minns huru jag ör några år sedan hörde Royer Collard kalla honom Vaustere intrigant (konstmästaren, som ser strält ärlig u:). — Franska regeringen känner redan olägenheteraa af sin eftergifveahet för presterskapet, sn politik, hvarmed den tror sig kunna reformera allmänna tänkesättet. Dessa allierade äro nu reden besvärliga, och derjemte farliga genom dea höftighet, hvarmed de söka genomdrifva sina pretentioner: såsom ett nytt drag af dessa och af regeringens slapphet, har man fått höra, att en andlig Of den, icke lagligen autoriserad, köpt en stor egendom i trakten af Paris för 4 million francs. Polemiken emellan prestpartiet och universitetet och dess anhängare fortfar med våldsamhet, och det förra förlorar i opinionen, genom allt hvad motpsriiet framdrager i ljuset. Sålunda har man öfverkommit ett cirkulär af biskoparnes styrande komite (C-Directeur), innehållande de vildaste saker. Det är utan tryckningsort och litografisradt, sannolikt i något kloster, ty nästan alla dessa lära hafva sioa stentrycksapparater. Att en så organiserad, så verksam och så oanfåktad korporation, som kyrkan, skall gå långt, inser men lätt; mer intet medel finnes verksamt deremot, annat än att återgå till tUlämpningen af 1789 års, eller revolutionens grundsatser, dem absolutister, konservativa, pietister, doktrinärer, politiska och religiösa tartuffer, lättskrämda barn — och goda tonen gjor! korus iattnedsätta: och de enfaldige hafva beundrat detta visa orakelspråk och ropat Amen! Verkligheten börjar dock öfverallt öppna folkets ögon, och i Frankrike har sjelfva regeringen, fastän på fogligt eller snarare på ödmjukt sätt, sett sig nödsakad att söka sätta gräns för kyrkans tilltag. Med sin va klokhet har den i detta ändamål vändt sig -— till kyrkans öfverbufvud, påfven! Och med samma takt, som på sin tid utsåg marskalken Maison (som kommenderat franska korpsen i Grekland, på expeditiocen mot Österrikes politik) till ambassadör i Wien; som utsåg marskalken Mortier (som 48498, vid afmarschen från Mose OW, spräsgde den som helig vördade borgen Kom) ambassadör i Petersburg; samma obegripliga iakt anförtrodde uppdraget i Rom åt m:r Fayet zu biskop. Vare sig nu att man så valt al meni elier af någon superfin beräkning, I n08. at iniet har uträttats, mer än stt Hans Holighet spelat franska kabinettet — fiatligt nog! — det sorattet att, såsom vedermäle af sin välviljs, dekorera biskopen med 2 verldsliga titlar: bevis, ati det ansett hela hans ärende som icke hafvande gt rum. Verk!izen var det också 2 verldsligt, ty m:r Foyct skulle utvervone färraananns 211 francka hioskaoanarna