RR RR RR RR RR RR RR RR
der tre dagar bar hvarje gång, jag varit hos dig,
min vagn hållit vid bakporten till trädgården, för
att vara tillreds, i fall du skulle fatta ditt beslut.
Tag ditt juvelskrin, de öfriga sakerna hemtar en
tystlåten vän i natt oc) skickar efter oss.n
Riancourt tävkte på Kuiepholz. Constance teg.
Se, så förskräckt du ärx, fortfor han, nu, då det
blir fråga om att verkställa! — Du tiger? —
Ack, min vän, redan så snart? — Jag måste
likväl ännu en gång se min far. —
yHvarföre försvåra skilsmessan? Skola ej den
kuttrande Ludvig och den inbillske, fördomsfulle
Raymond derigenom möjligen få tillfälle att ställa
sig i vägen för oss? Är Constance blott djerf
och stor, när hon talar, men feg och qvinlig, då
bon skall handla?
Min for är allvarsamt sjuk.n
mäJag svär, att du skall få underrättelse om
honom.
pFörskräckelsen skulle döda honom!
Nå välan: så stanna qvar! fortfar, att i åratal
lefva som sjuksköterska i den qvafva kammar-
luften!... Du kan ju skrifva till honom, återse
honom, Jåta bonom komma till oss. — Du drö-
jer? — Hvilken dåre jag var, som ansåg Con-
stance för något annat, än en vanlig, pjunkig,
känslosam qvinnal
Nej, vid himlen, du gör mig orätt. Här är
jag; jag följer dig i detta ögonblickl —
Risneourt kastade sig för hennes fötter och
omfamnade henne. Nu kunde Raymond ej hålla
sig längre; Kan framträdde ur snåret och stod
med vred uppsyn framför paret, som förskräckt
for åtskiljs. Bofl ropade han med dånande
stämma till förförarn, du vågar förleda min vän:
dotter till flykt?
Riancourt hade sprungit opp och dragit sin
värja. Constance vred händerna. Eländiga lyss-
nare, rovade den förre ursinnig, hvad hindrar
mig att stöta ner dig? Men Raymond, som, ef-
ter beresta personers sed, alltid bar en wvärjklinga