RR RR RR RR RR RR RR RR der tre dagar bar hvarje gång, jag varit hos dig, min vagn hållit vid bakporten till trädgården, för att vara tillreds, i fall du skulle fatta ditt beslut. Tag ditt juvelskrin, de öfriga sakerna hemtar en tystlåten vän i natt oc) skickar efter oss.n Riancourt tävkte på Kuiepholz. Constance teg. Se, så förskräckt du ärx, fortfor han, nu, då det blir fråga om att verkställa! — Du tiger? — Ack, min vän, redan så snart? — Jag måste likväl ännu en gång se min far. — yHvarföre försvåra skilsmessan? Skola ej den kuttrande Ludvig och den inbillske, fördomsfulle Raymond derigenom möjligen få tillfälle att ställa sig i vägen för oss? Är Constance blott djerf och stor, när hon talar, men feg och qvinlig, då bon skall handla? Min for är allvarsamt sjuk.n mäJag svär, att du skall få underrättelse om honom. pFörskräckelsen skulle döda honom! Nå välan: så stanna qvar! fortfar, att i åratal lefva som sjuksköterska i den qvafva kammarluften!... Du kan ju skrifva till honom, återse honom, Jåta bonom komma till oss. — Du dröjer? — Hvilken dåre jag var, som ansåg Constance för något annat, än en vanlig, pjunkig, känslosam qvinnal Nej, vid himlen, du gör mig orätt. Här är jag; jag följer dig i detta ögonblickl — Risneourt kastade sig för hennes fötter och omfamnade henne. Nu kunde Raymond ej hålla sig längre; Kan framträdde ur snåret och stod med vred uppsyn framför paret, som förskräckt for åtskiljs. Bofl ropade han med dånande stämma till förförarn, du vågar förleda min vän: dotter till flykt? Riancourt hade sprungit opp och dragit sin värja. Constance vred händerna. Eländiga lyssnare, rovade den förre ursinnig, hvad hindrar mig att stöta ner dig? Men Raymond, som, efter beresta personers sed, alltid bar en wvärjklinga