och oriktigt, att kommittenterne sökte lemna in—
struktion åt sina ombud; att man till och med
hörde bot om åtalx, o. s. v.
Det vore rätt artigt, om Biet bebagade specielt
uppgifva såväl hvar nyssnämnde händelse inträf-
fadt och hvilken smygande riksdagsfråga den an-
gick, som sjelfva Oopinionsyttringens beskaffenhet,
det nummer af Aftonbladet, hvari fördömelsen
uttalades och ordalagen, ty vi äre icke i stånd
att nu få reda derpå. Vi vete likväl, att Afton-
bladet alltid förklarat sig emot rältigheten för
kommittenterna att efter valet binda sina fullmäk-
tige vid speciella och detaljerade instruktioner,
som kunna betaga de sednare deras fria öfver-
läggnings och beslutanderätt, hvilket likväl inga-
lunda hindrar de väljande att yttra sin tanka öf-
ver stora och vigtiga samhällsfrågor. Och idetta
bänseende torde det blifva svårt att visa att Af-
tonbladet begått någon inkonseqvens. För öfrigt
är det märkligt, att insändaren af Biets artikel i
Biet ser en sanningens och upplysningens seger
deri, om representationsreformen skulle falla.