för mitt arbete, att så fort som roöjligt öppna
dina ögon. Hvad musiken beträffsr, hoppas jag
att milt verk är fulländadt. Men ännu fjettrar
dig en ovärdig kärlek. Det skulle varit mig lätt,
att fria för dig, att förklara dig för min son, att
gifva er mer än det nödvändiga; men jag föredrog
att först pröfva dig och Constance. En förening
med henne skulle bli din olycka. Du måste af-
säga dig hennel,
O, min fars, sade Ludvig, ,beröfva mig ännu
icke allt hopp. Jag fogar mig efter alla edra önsk-
niogar och befallningar; men Constance är säkert
ädel och god; 0, pröfva henne Jängre, döm icke
för hårdt, jag bönfaller derom. Hon bar ju till-
stått, att hon älskar mig. Sannt är, att jag älskar
hecne mera än hon mig; ty nu, när hon 2nser
mig för bjelplös och fattig, når bon ännu vred-
gas öfver det obehag, som mot min vilja veder-
farits henne, nu sluter hon sig till Riancourt-
Säg henne, att ni är min far, alt ni eger medel
att förera oss, aflägsna Riancourt och mir lycka
är gjord. -
Fadren varnade, sonen bad; Raymond förmådde
till slut icke göra motstånd längre. Nå, välan
då, obetänksarime, sade han, så vill jag göra
sista försöket. Jeg tilstår för dig. att jag har
förboppning om att kunna aflägsna Riancourt. Jag
skall säga bense, buru nära du står ull mitt hjerta.
Scenen tyckes hon ej mer vilja beizåde. Det vore
redan ett steg. Men af dig fordrar tag ditt he-
dersord, att, om det också lyckas m:g åter göra
herne dig bevågen, du med mig anträder en resa
och på ett år icke ser Constance. Älskar du
henne ännu, när vi komma tillbaka, och äro vi
öfvertygade, att äfven hon verkligen älskar dig,
så vill jag icke längre lägga nigot hinder ; vägen
ör er, uten bedja Gud, att ban låter er förening
lända till begges er lycka.n
Ynglingen förklarade sig nöjd bärmed;.- men
Raymond tänkte med en faders försigtighet: den
som vinner tiden, vinner allt. — (Forts. följer.)