MUSIKHATAREN ).
ETT NATTSTYCKE AF GUSTAF NICOLAI
Ludvig kunde icke hindra en flygtig känsla af
motvilja, ty han såg framför sig den man, som
beredt hans milda, tillbedda mor årslänga lidsn-
den. Men han hyste tillgifvenhet för Raymond,
och så väl denna omständighet, som tanken, att
icke längre stå ensam i verlden, utan att hafva
en far, en beskyddare, att icke längre bero af
en främmeandes välgerningar, utplånade snart det
bittra minnet, ja, han glömde för nåsra ögonblick
sin bjertesorg och, i det han kysste Raymonads
händer, frågade han förnyade gånger, med hän-
ryckning måladt på sitt ansigte: Ni min far?
Er har jsg att tacka för min tillvaro? Er, som
jag redan så mycket älskar och vördar!
Lugna dig, min älskade son, svarade Ra2y-
mond och kysste honom på pannan; afhör mig
uppmörksamt, jag vill i korthet meddela dig mi-
na lefnads-händelser. Intet ögonbliek är dertill
mer passande än detta, då dina idealer vikit ifrån
dig, då du fioner dig bjelplös och ensam, och du
vinner visshet derom, att faderskärleken skall er-
sätta dig, hvad du förlorat. Jag måste anklaga
mig sjelf, men jag vill gerna ödmjuka mig inför
min son, på det han måtte undgå framtida ånger.
Jag var ung, förmögen, enda sonen af en statsman,
som lefde blott i sina papper. Min mor hade
jag tidigt förlorat, och min far trodde sig hafva
fullkomligen uppfyllt sisa pligter mot mig, deri-
genom, att ban gaf mig en guvernör och en
mängd andra lårare. Största delen af året till-
) Se Aftonbl. J3 155, 1354, 155, 136, 137, 138, 149,
441, 149, 144, 145, 146, 17, 148 och 149.