MUSIKHATAREN ). ETT NATTSTYCKE AF GUSTAF NICOLAI Ludvig kunde icke hindra en flygtig känsla af motvilja, ty han såg framför sig den man, som beredt hans milda, tillbedda mor årslänga lidsnden. Men han hyste tillgifvenhet för Raymond, och så väl denna omständighet, som tanken, att icke längre stå ensam i verlden, utan att hafva en far, en beskyddare, att icke längre bero af en främmeandes välgerningar, utplånade snart det bittra minnet, ja, han glömde för nåsra ögonblick sin bjertesorg och, i det han kysste Raymonads händer, frågade han förnyade gånger, med hänryckning måladt på sitt ansigte: Ni min far? Er har jsg att tacka för min tillvaro? Er, som jag redan så mycket älskar och vördar! Lugna dig, min älskade son, svarade Ra2ymond och kysste honom på pannan; afhör mig uppmörksamt, jag vill i korthet meddela dig mina lefnads-händelser. Intet ögonbliek är dertill mer passande än detta, då dina idealer vikit ifrån dig, då du fioner dig bjelplös och ensam, och du vinner visshet derom, att faderskärleken skall ersätta dig, hvad du förlorat. Jag måste anklaga mig sjelf, men jag vill gerna ödmjuka mig inför min son, på det han måtte undgå framtida ånger. Jag var ung, förmögen, enda sonen af en statsman, som lefde blott i sina papper. Min mor hade jag tidigt förlorat, och min far trodde sig hafva fullkomligen uppfyllt sisa pligter mot mig, derigenom, att ban gaf mig en guvernör och en mängd andra lårare. Största delen af året till) Se Aftonbl. J3 155, 1354, 155, 136, 137, 138, 149, 441, 149, 144, 145, 146, 17, 148 och 149.