har sin särskilda verksamhet, och sina särskilda af sakens natur härrörande rättigheter och förbindelser. Denna definition kan ganska väl antagas, men visar just i och med detsamma buru klent utrustad Hr Bring är i sin logik, och att man måste beklaga, att ungdomen skall behöfva taga undervisning af en sådan mean. Besagde definition uttrycker ju nemligen ingenting annat, än att medborgarne äro skilda i särskilda klasser, i anseende till arbetets fördelning. Slutsatsen deraf kan nemligen aldrig blifva annan, än att så vida det är meningen, att gifva dessa stånd hvart och ett en rättvis andel i lagstiftningen, kommer man närmast dertill just genom den allmänna valrätten, då hvarje stånd ingår i det hela efter dels personernes antal, dels deras förmögenhet. Således är allt hvad Hr Bring talar om nödvändigheten af arbetets fördelning i en väl ordnad stat fulikomligen förfeladt till sin åsyftade verkan alt motarbeta representationsreformen. Ty saken hör alldeles icke dit. Iogen menniska nekar, att skomakaren bör sy skor, och sålunda tillhöra ett särski!dt arbets-stånd för sig: att skräddaren har till hufvudföremål, att göra kläder och icke akademiska afbandlingar; att skorstensfejaren bör sota; att åkerbrukaren bör bruka åkern; 0. s. Vv. Och de skola sannerligen icke upphöra att hvar för sig arbeta på ett skildt och olika sätt, derföre, stt hela landets gemensamma represeatation förenar sig till ett, då den arbetar med att rådslå om rikets allmänna bästa. — Hr Bring påstår sjelf i sin afbandling, att alla de talrika arbetsklasserna kunna gruppera sig till vissa hela klasser, eller egna små systemer inom samhället. Han har funnit sig böra medgifva detta, emedan han eljest skule få lika många stånd, som det sifves arbetsslag, d. ä. otaliga; hvilket han icke vill, emedan han blott önskar sig till antalet fyra. Hade Hr Bring velat filosofera litet längre, så skulie han likväl lätt hafva funnit, att, likasom de oändligen mingfaldige, slagen af arbete genom örnuftets makt, hopsamlat sig uti blott fyra allmänna kretsar, eller särskilda systemer, ej behof, hvilka vi nu kalla Stånd; så miste alla dessa oändliga mångfaldigheter än vidare, genom samma af Hr Bring åberopade mörnufts-rsaktn, kunna hopgå än närmare, och samtaga sig till blott en ,allmmän krets, bloit etb systeran: hvilken transformation allranogast sammanfaller med samhällets esen eahet. Vi fråga: hvad ligger det väl för en förnuftsnödvändighet uti, att stadna vid summern 4? AÅntinzen kunna de på grund afarbetets naturliga fördelniog uppkommande olika arbetsklasserna inom ett samhälle icke alls förena sig, och då måste stånden på riksdagen, likasom i verkstäderna, vara oräkneliza: eller också kunna de sammangjuta sig; och då måste de omsider lika väl kunna bilda sig till ett system, som till tre, fyra eller sju. Hr Bring torde då slutligen med oss finna, att arbetets fördelning wuti lifvet, der arbetet verkställes, ganska väl och förträffligt kan eza rum, utan att behöfva göra sig gällande genom någon ståndsindelning på sielfva riksdagen. Utan tvifvel böra alla arbetsstånd eller olika klasser inom samhället genom ombud kunna bevaka sina rättigbeter i rikets gemensama församling. Detta är dem ock alla tillförsikradt, just genom den allmänna valrätten. Ty härigenom händer, att ingen klass, hvad högre eller lägre, hvad inte ech ideelt eller yttre och materielt yrke den än må innefatta, ser sig utesluten ifrån möjligheten att ingå i uppsördendet af representant. Att deremot de olika yrkena skola vara försedde med särskilda politiska prerogativer, för att på riksdagarne under eviga fejder bjuda hvarann spetsen, Jet länder dem sjelfva till lika liten verklig fromma och sann förkofran, som till gagn för det gemensamma föderneslandet. Men det är näston synd att hafva upptegit så mycket utrymme med vederlöggandet afifrågavarande ömkliga foster af en professor. Inom andra: länders vetenskapliga kretsar är bela denna fråga redan afdömd, ech ståndens politiska makt, som visserligen under feodsaltiden hade sin vigtiga bistoriska betydelse, då de serskilda elementerna i staten behöfde stå såsom fiendiliga makter och stundom i öppen ytire fejd mot hvarandra, längesedan utdömd; ja! äfven de sista Tyska gengångarne, som vppdyksde här och der efter Napoieons fall, äro lyckligen hänsofne. Hvad skall man väl då i utlandet sfga om ett sådant der försök, alt 45 till 20 år efter, sedan allt sådan! redan är afgjordt på teoriens gebiet inom hea den bildade ver!den, en universitetslärarei Sverge på det sättet kommer efter och spelar Pajazzo, medelst försvaret för en bördsadel och ett politiskt presterskap, såsom grundelementer i samhället. ss ;