drade, låde boken åsido, tog den åter i handen och suckade slutligen djupt. Hur är det med er ?, frågade Raymond deltagande. Alia mina förhoppningar äro ramlade,, klagade den lidande. Jag är i ett tillstånd, hvarmed jag ej kan uthärda längre. Jag inser det rådliga i at lemna konstnärsbanan: jag hav ingen lycka oct vill icke heller kämpa med o:äkneliga obehaz för att vid slutet af min lefnad säga, att min till: varo gagnat till intet. Men ännu älskar jag Con stance; denna kärlek skall ligga migi grafven, t) den älskade är nu förlorad för mig! Och hvad tänker ni nu taga er till? fortfol Raymond. Alit, hvad ni vill, blott det snart leder til målet Till målet; och det heter? Egzandet af Constance.n Var en man. Constance älskar Risneourt det är väl afejordt. Jsg var, som ni vet, i da: hos henne; Riancourt var der före mig. Jag ba benne hålla sin sjuka far sällskap; vid detta till fälle visade hon sig för mig i sitt sanna Jjus. Ja; upprepar det: hon är icke er värdig.n Ni vill min olycka. Ni hatar Constance, de är allt. Vore ni verkligen min vän, huru lät kunde icke ni göra mig lycklig. . Jag är öfverty gad, att Constance skulle fö!ja ert råd. Den mag ni uiöfrar genom er konst att öfvertala, är Oo emotsiåndlig. Finns det då intet medel att af lägsna Riancourt.? Snart kan det hända, att ja stöter rer den elindigel, Och, vore Constancs värd er kärlek, hvara ämnar nm lefva?n Ar Risacourt borte, så uppträder hon åter p scener. hennes kärlek till mig återvänder, jag gå in i statens tjenst, -— allt slutas vällp Nej, Luåvig, jag får icke bjuda min hand ti bemedling, när jag är öfvertygad, att jag skull föranleda er olycka. Min dyre vän, baf förtro