drade, låde boken åsido, tog den åter i handen
och suckade slutligen djupt.
Hur är det med er ?, frågade Raymond del-
tagande.
Alia mina förhoppningar äro ramlade,, klagade
den lidande. Jag är i ett tillstånd, hvarmed jag
ej kan uthärda längre. Jag inser det rådliga i at
lemna konstnärsbanan: jag hav ingen lycka oct
vill icke heller kämpa med o:äkneliga obehaz
för att vid slutet af min lefnad säga, att min till:
varo gagnat till intet. Men ännu älskar jag Con
stance; denna kärlek skall ligga migi grafven, t)
den älskade är nu förlorad för mig!
Och hvad tänker ni nu taga er till? fortfol
Raymond.
Alit, hvad ni vill, blott det snart leder til
målet
Till målet; och det heter?
Egzandet af Constance.n
Var en man. Constance älskar Risneourt
det är väl afejordt. Jsg var, som ni vet, i da:
hos henne; Riancourt var der före mig. Jag ba
benne hålla sin sjuka far sällskap; vid detta till
fälle visade hon sig för mig i sitt sanna Jjus. Ja;
upprepar det: hon är icke er värdig.n
Ni vill min olycka. Ni hatar Constance, de
är allt. Vore ni verkligen min vän, huru lät
kunde icke ni göra mig lycklig. . Jag är öfverty
gad, att Constance skulle fö!ja ert råd. Den mag
ni uiöfrar genom er konst att öfvertala, är Oo
emotsiåndlig. Finns det då intet medel att af
lägsna Riancourt.? Snart kan det hända, att ja
stöter rer den elindigel,
Och, vore Constancs värd er kärlek, hvara
ämnar nm lefva?n
Ar Risacourt borte, så uppträder hon åter p
scener. hennes kärlek till mig återvänder, jag gå
in i statens tjenst, -— allt slutas vällp
Nej, Luåvig, jag får icke bjuda min hand ti
bemedling, när jag är öfvertygad, att jag skull
föranleda er olycka. Min dyre vän, baf förtro