NYTT PROF PÅ LÄRDT CHARLATANERL Få bedröfligheter äro större, än den, då ytlighet och dunkel tillsammans påsätta sig en mask af beläsenhet och lärdom. Ty utom det onda; att en och annan härigenom kan bedragas till följe af en form, som för mindre vana ögon döljer innehållets tomhet, uppkommer ett annat, vida värre, att lärdomen sjelf råkar i missaktning och faller i krediten hos allmänheten, då man den ena gången efter den andra finner den vid våra akademier använd såsom täckmantel öfver det ömkligaste radoteri. Dylikt sågo vi icke längesedan i doktor Reuterdahls uppträdande med et slags Minnestal, deruti han så ögonskenligt glöm både -den eljest af honom sjelf så älskade historien (såväl den bibliska som profana), och derjemte förnuftet, att en gymnasist skulle hafva kunnat påpeka de blunders han begått, oaktad!i hela hans apparat af lärdom. Ett nytt foster a samma syftning har ifrån samma akademi strax! derpå utgått, för att göra sitt till emot representationsreformen. Den bekante Historiarum pro. fessorn Ebbe San.uel Bring är den kämpe, som aktat nödigt att utmärka sig genom en Granskning af grunderna för det nya förslaget till er förändrad national-representation; akademisk af handling. Den hufvudpunkt, som professorn i historierna här försvarar, är Slånden. Det må han gerna hafva försökt, om han dervid i sjelfva verket! rådfrågat historien och filosofien, såsom han låter påskina. Han skulle då hafva kommit till helt andra resultater. I stället gifver han oss en föreläsning af hvad organism är, -under den anspråkslösa förmodan, att ingen, framför allt ingen ibland de liberale, har sig bekant hvad sådant kan betyda. Afven låter han oss höra nödvändigheten af arbetets fördelning, hvarigenom sådana klasser måste gifvas, som heta Stånd. Nu är fallet, att vi ice allenast veta hvad organism och arbetets fördelning innebära , till den vidd som pro. Bring derom behagat orda, utan ännu litet mera. Således känva vi, att Organism icke blott är ett så beskaffadt Helt, som har delar eller slemmar, hvilka icke utan skada för lifvet och helsan kunna borttazas ifrån sitt ställe och utbytas mot en annan lem, utan älfven ett sådant Helt, till hvars natur det oundvikligen hörer, att växa, hvilket ej kan ske, utan att undergå åtskilliga transformationer eller förändringar till formen. Härvid är förhållandet, att vissa en organisms delar utgöra grundvilkoren för sjelfva dess tillvaro: sådana deltar eller lemmar kunna aldrig ur organismen borttagas, utan mehn för lif och helsa, likssom de också aldrig under någon tid af dess tillvaro kunnat saknas; andra delar deremot tillhöra organismens nödvändiga transformationer eller formörändringar: dessa måste undergå utbyten, dels genom att bortfalla och lemna rum för andra, dels genom att, om de qvarblifva, dock utväxa till något annat än de voro förut, eller sammanväxa med andra delar i organismen, för att bilda pya för dess lif och helsa nödvändiga organer. Om vi nu med prof. Bring gerna gå in på att samhället är en organism, så uppstår frågan: till hvilketdera af de nyss omtalade organ-slagen miste Stånden hänföras, då man med stånd förstår (enligt den citerade Nordströmska definitionen): en till särskilda positiva personliga prerogativer berättigad medborgarklass? Tydligen kunna stånden, såsom sådana prerogativklasser, omöjligen utgöra några grundvilkor för samhällsorganismens sjelfva tillvsro; ty i den händelsen skulle de aldrig under något tidehvarf, som ett gifvet sambälle varit till, hafva kunnat saknas. Nu vet likväl hvar och en t. ex. om Svenska samhälet, att många sekler förflutit, under hvilka de nuvarande fyra stånden alldeles icke utgjort några distinkta politiska elementer uti samhället. Just härigenom, om ock ej: genom annat, bevisa de sig tydligen tillhöra sådana slags delar i statsorganismer, som ligga på det transformativas område: de äro af den naturen, att de kunna undergå utbyten, genom att bortfalla, eller, om de qvarblifva, ej göra det annorlunda, än genom at! utvöxa till något nytt eller sammanväxa med andra delar o. s. v. Med få ord: ståndens politiska makt, såsom stånd, kan borttagas, emedan den icke är till i samhällsorganismen såsom grusdvilkor för dennas existens: och alt den icke är dette, bevisas deraf, att samhällsorganismen, i lånpgliga tider kunnat lefva och vara uten dem. Hvarföre har prof. Bring icke insett detta? Den oundvikliga slutsatts, hvertill vi här kom mit, har Hr Bring sökt undgå, såsom det synes, derigenom, ait han i en not förkastat Nordströms definition på Stånden, och i stället sagt sig vija unnafälla an annan marrlison don natt rmod QRtåär