musiken blifvit upplyftad till en djupsinnig ve-
tenskap.,
Redan i femtonde seklet har detta varit hin-
delsen i Italien och Frankrike,, genmälde Rai-
mond. ,Visserligen trodde man sig då hafva ut-
tömt allt, och likväl var det icke så. Hvarföre
skall man antaga, att detta sedermera lyckats? —
Men nu har jag er der, hvarest jag lättast kan
bekämpa er. Hur lågt på den musikaliska insig-
tens stege stå ej de konstdomare, som i en kom-
position alltid se först och främst på den veten-
skapliga bebandlingen och öfverallt tadla de orto-
grafiska . felen! Huru ytliga äro ej dessa menni-
skor, huru litet hafva de utforskat konstens hem-
ligheter! De tilibedja Mozart, emedan han bade
grammatikens rezlor i hufvudet och sorgfälligt
iakttog dem; de förguda Beethoven, emedan han
beherrskar de konstigaste iormer; de ömka eller
förakta Rossinz oci de nyare Italienarne och Fran-
soserne och, kalla deras partiturer tomma. Gode
Gud, hvarje -sXolgosse kan lära sig generalbasen
och den dubbla kontrapunkten, samt tillsvarfva
en rezelrätt fuga. Alla dessa former och kombi-
nationer förnedra konsten till konstmakeri, aldrig
upphöja de den till vetensksp. Vetenskapens än-
damål är sinainz; hvad vinnes genom dessa for
mer och kombinationer? Hvem har då uppfun-
nit de ortografiska rezlorna i musiken och dessa
konstlade texturer? Örat och komponistens vilja.
Hur vanvettigt derför, att tala om ortografiska
fel, dör kompositören skapar sin egen ortografi.
J arma, med djupsinnig lårdom prålande recen-
sentar, veten j då, om det ej en gång allmänt skail
anses för fel, hvad man nu i musiken anser för
riktigt? — Ett förminskadt septimackord, hvar-
förutan musiken nu för tiden alls icke kan bestå,