— Kongl. teaterns vintersäsong slutades i Lör
dags med Grefvarne Klingsberg, sista scenerna u
Bellinis Sömngångerska och ea ny tvåaktskomed
Drottningens Menuett af Fournier; de gåfvos til
förmån för Fru Bock. Receit-tagerskan uppträdd
i första pjesen som värdsbusvärdinnan fru Wän
chel — eller von Wiänchel som hon vill kalla:
för att vara vid ämabelt lynne — och i slutpje
sen såsom zuvernante d. v. s. hushållerska å
den f. d. oförliknelige Premierdansören Carlo Ve
stris Hon kunde figna sig åt fuili hus från gol
till tak och många applådissemanger. M:ll Lin
lät höra sig uti Aminas stora slutaria, och nödga
des af de mest entusiastiska Bis och Da Capo at
ännu en gång upprepa detta utan tvifvel någo
ansträngande konststycke. De bifallsbetygelser
som vanligen följt hennes sång, stegrades denn
gången till en verklig storm; också gällde de e
blott hvad rm:ll Lind gaf oss för stunden, uta
hvad hon varit för vår lyriska scen allt hitintill
och för den svenska sången i allmänhet; det va
hänförelsens något bullersamma och disharmonisk
afsked åt den söderut bortilande näktergalen.
När vi tala om applådissemanger, få vi ej glöm
ma att Hr Hyckert, såsom Grefve Klingsberg der
äldre, täflade på det lyckligaste med Fru Boc
om publikens bifall i den första talpjesen, oci
förtjente det: man saknar knappt mera Lar
Hjortsberg. Äfven fruarne Wennbom och Alm
löf bidrogo att ge lif och sanning åt detta klas
siska fynd af den gamle Kotzebue.
Den sista pjesen torde samnolikt komma att räkna
bland de många dödfödda på den kungliga teatern:
repertoir. I Paris saknar den troligen ej ett visst
lokalintresse, till och med ej ett politiskt, såsom pa-
rodi på legitimisternes oförmåga att lära och glöm
ma, och deres för den öfriga verlden så ofte
muntrande sträfvan, att om möjligt göra solfjädersmål-
ningar från Ludvig XV:s tid till idealer för dagens
mode-journaler.. Hos oss, der dessa allusioner lyckligt-
vis finna en långt mera sparsam tillämpning, synes
hvarken m:lle Högqvists interressanta dans eller henr-
nes och fruarne Almlöfs och Bocks spel förmå uppe-
hålla den. Sannolikt tages deras förmåga dock ej vi-
dare i anspråk derför; man skulle kunna sluta det
f rån husets ominösa glesnands under efterpjesen ; och
om någon del af publiken gaf sig tålamod att stadna
qvar till slut, så skedde det måhända af någon aning
att hr Backmans misstag torde kunna räknas bland
allt det öfriga denna afton, som man såg för sista
gången.
— Den inträdda sommarsäsongen påminner 0s;
om en uraktlåtenhet, alt ännu icke hafva redo-
sjort för Djurgårdsteaterns spektakler, eburu de
redan varat några veckor. Vi skole framdeles
söka godtgöra denna försummelse, men anse oss
emedlertid böra nämna, att flera goda, nya pjeser
blifvit gilfna derstädes, och att publiken der åter-
ser flere ganska omtyckta sujetter, bland andra
Hr Fredrik Deiand, hvars: talent såsom komisk
skådespelare i flere roiler änuu hos oss är oupp-
hunnen.
I öfvermorgon Onsdag annonseras på nämnde
teater en beneficeföreställning till förmån för Hr
Kiten. Tvänne nya stycken, som dertill armä-
as: Giflermål efter trumma, i tre akter, och
Sufflörens recett 1 fem tablåer, hafva på original-
språket gjort godj lycka och tyckas vara ganska
väl afpassade till sommarspektakler, såsom varan-
de i den muntra stilen.