— Kongl. teaterns vintersäsong slutades i Lör dags med Grefvarne Klingsberg, sista scenerna u Bellinis Sömngångerska och ea ny tvåaktskomed Drottningens Menuett af Fournier; de gåfvos til förmån för Fru Bock. Receit-tagerskan uppträdd i första pjesen som värdsbusvärdinnan fru Wän chel — eller von Wiänchel som hon vill kalla: för att vara vid ämabelt lynne — och i slutpje sen såsom zuvernante d. v. s. hushållerska å den f. d. oförliknelige Premierdansören Carlo Ve stris Hon kunde figna sig åt fuili hus från gol till tak och många applådissemanger. M:ll Lin lät höra sig uti Aminas stora slutaria, och nödga des af de mest entusiastiska Bis och Da Capo at ännu en gång upprepa detta utan tvifvel någo ansträngande konststycke. De bifallsbetygelser som vanligen följt hennes sång, stegrades denn gången till en verklig storm; också gällde de e blott hvad rm:ll Lind gaf oss för stunden, uta hvad hon varit för vår lyriska scen allt hitintill och för den svenska sången i allmänhet; det va hänförelsens något bullersamma och disharmonisk afsked åt den söderut bortilande näktergalen. När vi tala om applådissemanger, få vi ej glöm ma att Hr Hyckert, såsom Grefve Klingsberg der äldre, täflade på det lyckligaste med Fru Boc om publikens bifall i den första talpjesen, oci förtjente det: man saknar knappt mera Lar Hjortsberg. Äfven fruarne Wennbom och Alm löf bidrogo att ge lif och sanning åt detta klas siska fynd af den gamle Kotzebue. Den sista pjesen torde samnolikt komma att räkna bland de många dödfödda på den kungliga teatern: repertoir. I Paris saknar den troligen ej ett visst lokalintresse, till och med ej ett politiskt, såsom parodi på legitimisternes oförmåga att lära och glöm ma, och deres för den öfriga verlden så ofte muntrande sträfvan, att om möjligt göra solfjädersmålningar från Ludvig XV:s tid till idealer för dagens mode-journaler.. Hos oss, der dessa allusioner lyckligtvis finna en långt mera sparsam tillämpning, synes hvarken m:lle Högqvists interressanta dans eller henrnes och fruarne Almlöfs och Bocks spel förmå uppehålla den. Sannolikt tages deras förmåga dock ej vidare i anspråk derför; man skulle kunna sluta det f rån husets ominösa glesnands under efterpjesen ; och om någon del af publiken gaf sig tålamod att stadna qvar till slut, så skedde det måhända af någon aning att hr Backmans misstag torde kunna räknas bland allt det öfriga denna afton, som man såg för sista gången. — Den inträdda sommarsäsongen påminner 0s; om en uraktlåtenhet, alt ännu icke hafva redosjort för Djurgårdsteaterns spektakler, eburu de redan varat några veckor. Vi skole framdeles söka godtgöra denna försummelse, men anse oss emedlertid böra nämna, att flera goda, nya pjeser blifvit gilfna derstädes, och att publiken der återser flere ganska omtyckta sujetter, bland andra Hr Fredrik Deiand, hvars: talent såsom komisk skådespelare i flere roiler änuu hos oss är oupphunnen. I öfvermorgon Onsdag annonseras på nämnde teater en beneficeföreställning till förmån för Hr Kiten. Tvänne nya stycken, som dertill armäas: Giflermål efter trumma, i tre akter, och Sufflörens recett 1 fem tablåer, hafva på originalspråket gjort godj lycka och tyckas vara ganska väl afpassade till sommarspektakler, såsom varande i den muntra stilen.