———— I ——Sk ——-;z— —— MUSTKHATAREN?). ETT NATTSTYCKE AF GUSTAF NICOLAI. En kulen, regnig förmiddag, icke långt efte Miltisdes sista uppförande, befunno sig Raimonc och Ludvig, såsom vanligt hos Doloroso. Kapell mäsarn hade af tidningarne sett, att en af han berömdaste operor blifvit uppförd på samma dat i Paris, Wien och Neapel, och denna tillfällighet men isynnerhet en ganska gynnsam recension a hans arbete i Pariserbladen, försatte honom åter efter lång tid, i gladt lynne och väckte den gamle stoltheten hos honom. Man sätter dock således, sade han, vaggande hufvudet fram och tillbak: vännu något värde på mina arbeten i Europas för. nämsta länder, Gud vare 1of! det var ingen villa Låt ni bara — tillade han sitt vanliga omqväd — denna period af förderfvad smak gå förbi, jag är öfvertygad, att den bättre tiden skall åter vända. Jag vet, hvad jag gjort. När vår sam tids klingklang längesedan är glömd, då, mina vän ner, då först skall Doloroso fullkomligt uppskatta efter sin förtjenst. Fatta mod, min värde her Ludvig! ert första försök bar misslyckats; me det gör ingenting. Jag bar också inte straxt vun nit allmänt bifall. Fortfar, ni, att vandra på de hana, Ri beträdt!, Nu bringade honom brefbäraren ett bref frå Petersburg. Man underrättade honoro, ett en an nan af hans operor derstädes blifvit gilven me utomordentligt bifall. Den gamle mannens ÖögO strålade af glädje. Ja, musiken är en gudorali ) Se Aftonbl. 26 133, 134, 435, 456, 437, 138, 14 441, 142, 142, 145, 146 och 17,