———— I ——Sk ——- -;z—
——
MUSTKHATAREN?).
ETT NATTSTYCKE AF GUSTAF NICOLAI.
En kulen, regnig förmiddag, icke långt efte
Miltisdes sista uppförande, befunno sig Raimonc
och Ludvig, såsom vanligt hos Doloroso. Kapell
mäsarn hade af tidningarne sett, att en af han
berömdaste operor blifvit uppförd på samma dat
i Paris, Wien och Neapel, och denna tillfällighet
men isynnerhet en ganska gynnsam recension a
hans arbete i Pariserbladen, försatte honom åter
efter lång tid, i gladt lynne och väckte den gamle
stoltheten hos honom. Man sätter dock således,
sade han, vaggande hufvudet fram och tillbak:
vännu något värde på mina arbeten i Europas för.
nämsta länder, Gud vare 1of! det var ingen villa
Låt ni bara — tillade han sitt vanliga omqväd
— denna period af förderfvad smak gå förbi, jag
är öfvertygad, att den bättre tiden skall åter
vända. Jag vet, hvad jag gjort. När vår sam
tids klingklang längesedan är glömd, då, mina vän
ner, då först skall Doloroso fullkomligt uppskatta
efter sin förtjenst. Fatta mod, min värde her
Ludvig! ert första försök bar misslyckats; me
det gör ingenting. Jag bar också inte straxt vun
nit allmänt bifall. Fortfar, ni, att vandra på de
hana, Ri beträdt!,
Nu bringade honom brefbäraren ett bref frå
Petersburg. Man underrättade honoro, ett en an
nan af hans operor derstädes blifvit gilven me
utomordentligt bifall. Den gamle mannens ÖögO
strålade af glädje. Ja, musiken är en gudorali
) Se Aftonbl. 26 133, 134, 435, 456, 437, 138, 14
441, 142, 142, 145, 146 och 17,