Joch betydande stöd. Nära förtrogne med Hofv
och alltför mycket intagne af dess fåfängliga glan
hafva hufvudstadens Riksdagsmän i fordna dag:
ofta utöfvat ett vida skadligare inflytande på Rik:
dagsangelägenheterne, än till och med de i Boi
gareståndet representerade tjenstemän från spridc
orter, hvilka bevistat riksmöten med bestäm
syftning, att efter deras slut bortbyta sina inne
hafvande tjenster mot bättre. Till lycka för lar
det hafva hufvudstadens medborgareklasser i sec
nare tider erkänt sin skuld till nationen och ir
sett sin pligt mot det allmänna. De hafva funni
att representationen borde hafva ett högre syft
än att befordra fåfängan och flärden. De hafv
fattat sin ställning, som, då den onekligen är oc
måste vara fördelaktigare, än den, hvaruti R ke!
öfriga borgerliga samhällen i allmänhet sig befinn:
otvifvelaktigt ålägger deras representanter att före
lysa sina ståndsbröder, både med den vidsträck
tare erfarenhet, som en ständig vistelse i hufvud
staden skänker, och med den fosterländska ande
som bör vara frukten at en högre medborgerli
bildning. Borgareståndet har för sin ofta yttrad
benägenhet för näringstvånget fått uppbära myc
ket klander i det allmänna. Tilläfventyrs ha
detta klander gått för långt. Åtminstone syne
det obestridligt, att det hade berott af en krafti
regering, att, med föranledande af Rikets Ständer
beslut, långt för detta proklamera en lagbundel
frihet. Borgerskapet i allmänhet skulle dervi
hafva gjort en verklig vinst, och den fattigdom
hvarmed nu så många städer kämpa, hade genon
en fri näringslag:tiftning säkerligen blifvit mildrad
Om, emot hvad jag föreställer mig,skrå i hande
och näringar verkligen skulle tillskynda städerr
någon fördel, så kan man rättvisligen icke undr
derpå, att borgerskapet vidhå!ler det, så länge al
öfrig ståndsordning fortfar. Ståndsfördelningen ä
den sannskyldiga orsaken till landets vanmakt
Bland alla i riket befintliga skrå är intet skadli
gare än det, som innehafves af Ridderskapet oc!
Adeln. Att sig emellan skifta Statens högsta em
beten och tjenster, att allena bilda vissa !uxurieus:
militärkorpser, att vara en betydlig beståndsdel a
Rikets representation, alt, med andras utes-lutande
utgöra Konungens hela omgifning, och således ut
öfva direkt inflytande på högsta maktens åtzärdei
och beslut, innefattar för en till cirka 12,000 in.
divider uppgående personal af Rikets folknumme:
ett så ofantligt, på hela statsmaschinen verkande
skrå, att, i jemförelse dermed, alla öfrige, hva
helst de än befinnas, äro en obetydlighet. — —
Om j.g med alltför lätt tand tecknat Borgare
och Bonde-ståndens bristfälliga sammansättning
och deremot med för mycken öppenbjertighe
yttrat mig om Adels- och Prestestånden, så ha
detta icke sin grund i någon partiskhet, utan :
den öfvertygelse jag hyser, att nationen, i närva:.
rande tidpunkt, har de tvenne sistnämnde riks-
stånden att tacka för hvad vid Riksdagarne möj-
ligtvis kan, oaktadt närvarande representation:
ändamåls-vidrighet, uträttas till landets gagn, ä!-
vensom derföre, att vissa tillämnade skadliga åt-
gärder kunna afböjas. Det behöfver icke sägas,
att Adels- och Prestestånden inom sig hafva mån-
sa frisinnade ledamöter, med utmärkta egenskaper,
hög bildning och fosterländskt nit, men det måi-
ste likväl medgifvas, att det sednare merendels
sättes på de bårdaste prof, då desse aktade leda-
möter inom sina respektive Stånd oftast stadna :
minoriteten, så snart fråga är att, i strid med
Regeringens önskningar, afgöra stora, vitala sam-
hällsangelägenheter.
Då det ålegat Constitutionsutskottet att afkunna
dom öfver den gamla Svenska representationen,
samt uppgifva form för dess nya skapelse, hade
måhända Utskottet så mycket mindre bordt för-
bise, hvilken del af samma Fyrkammare-repre:sen-
tation nu mera, i anseende till den administrativa
makten, utgör den enda motståndskraften, som det
icke kan hafva undfallit Utskottet, att, tby för-
utan, det Regeringsystem, som Utskottet sranskat
och beklagat, skulle, i sina riksskadliga åtgärder,
baft belt och hållet fria händer. Häraf må inga-
lunda hemtas anledning till försvar för någon del
af Ståndsrepresentationen, men väl grund för det
omdöme, att denna representations moraliska styrka
finnes allenast hos de båda stånd, hvilka i den för-
näma verlden ofta kallas: ie nedriga,. Uti in-
uressen till 4809 års Regeringsform benämna sig
Rikets Ständer icke allenast för Svenska folkets
Fullmäktige, utan förklara jemvä!, att de inträdt
I rättigheten att sjelfve, genom upprättande a
en förändrad Statsförfattning, för framtiden för-
vättra fäderneslandets beligenbet. Efter denna hög-
idliga förklaring hafva trettioelt år förflutit, och
lenna tid bar öfvertygat om nödvändigheten för
Rikets Ständer, att uppfylla deras på nyssnämnde
ätt åt Svenska folket gilna dyrbara försäkran,
lerest icke verkställigheten slutligen skall ulbräf-
vas på ett från den lagbundna ordningen afvikan-
le sätt — — — — —
Den 47 April 1841.
Härefter uppläste herr Petrå ett skriftligt anfö-
ande, så lydande: Vid ett föregående tillfälle har
ag, så mycket den korta tiden medgifvit, inför högt-
rade Ståndet skildrat nuvarande representalions Sva-