vigs missöde på scenen och tröstade honom med
den försäkran, att operan Miltiades skulle göra
furore. Men ingen önskade det mindre än han.
Profven begynte, och med dem stormade en
skur af obehagligheter och krångel öfver Ludvig.
Öfverallt fordrade man hans närvaro. Ingen
konstnär är mera ofördragsam mot dilettanten, än
musikern af profession. Hvarje skrif-fel af kopi-
sten räknades honom till last. Då ett sådant i
qvartettprofven åstadkom en misston, spelade ett
hånlöje på åtskilliga ansigten i orchestern. Då
någorstädes en något svårare sats förekom, räckte
man honom stämman med den torra förklarin-
gen: det der låter icke spela sig! De fleste ill-
villiga invändniogarne fick han höra af dem, som
ej voro med inbjudna till dinern.
Alla dessa obehagligheter förnyades vid profvet
med hel orchester. Den ene sade sig icke kunna
spela det, den andre icke det. Men Ludvig kände
instrumenternas teknik mycket väl, och hans par-
titur bade ju dessutom blifvit noga genomsedt a!
Doloroso sjelf. Ännu värre gick det honom mea
sångpersonalen. Ea skön sopran-aria, som han
skrifvit för Constance, måste, på sångerskan Ca-
balluchis anhållan, så månrsfaldigt förändras, att
styckets karakter gick förlorad. Ludvig förlorade
tålamodet. Med harmens rodnad på pannan för-
klarade han så väl Raimond som Doloroso, att
han icke haft aning om dylika trakasserier. Do-
loroso hade velat dirigera operan; men Caballucbi
fordrade att få göra det sjelf, emedan hans dotter
skulle sjunga hufvudsopranpartiet. Afven detta
var icke glädjande för komponisten. Det kom
till en obehaglig scen mellan de båda kapellmä-
starne, och Csaballuchis dotter förklarade nu, att