vigs missöde på scenen och tröstade honom med den försäkran, att operan Miltiades skulle göra furore. Men ingen önskade det mindre än han. Profven begynte, och med dem stormade en skur af obehagligheter och krångel öfver Ludvig. Öfverallt fordrade man hans närvaro. Ingen konstnär är mera ofördragsam mot dilettanten, än musikern af profession. Hvarje skrif-fel af kopisten räknades honom till last. Då ett sådant i qvartettprofven åstadkom en misston, spelade ett hånlöje på åtskilliga ansigten i orchestern. Då någorstädes en något svårare sats förekom, räckte man honom stämman med den torra förklaringen: det der låter icke spela sig! De fleste illvilliga invändniogarne fick han höra af dem, som ej voro med inbjudna till dinern. Alla dessa obehagligheter förnyades vid profvet med hel orchester. Den ene sade sig icke kunna spela det, den andre icke det. Men Ludvig kände instrumenternas teknik mycket väl, och hans partitur bade ju dessutom blifvit noga genomsedt a! Doloroso sjelf. Ännu värre gick det honom mea sångpersonalen. Ea skön sopran-aria, som han skrifvit för Constance, måste, på sångerskan Caballuchis anhållan, så månrsfaldigt förändras, att styckets karakter gick förlorad. Ludvig förlorade tålamodet. Med harmens rodnad på pannan förklarade han så väl Raimond som Doloroso, att han icke haft aning om dylika trakasserier. Doloroso hade velat dirigera operan; men Caballucbi fordrade att få göra det sjelf, emedan hans dotter skulle sjunga hufvudsopranpartiet. Afven detta var icke glädjande för komponisten. Det kom till en obehaglig scen mellan de båda kapellmästarne, och Csaballuchis dotter förklarade nu, att