gemål, hvad allmänna opinionen inom rådet förde
henne till last. Biskoparne äro väl oafsättlige.
men hafva dock, åtminstone i fordna dagar, upp-
fattat sin ställning i det offentliga lifvet på ett
sätt, som hindrat dem att, såsom representanter,
föra folkets talan. Framlidne biskop Lundblad,
som pjutit en så väl förtjent aktning, gillade i
allmänhet riksdagsoppositionens åsigter och afga!
stundom, i öfverensstämmelse dermed, sin slutna
voteringssedel, men äfven han skyggade tillbaka
för ett öppet motstånd till regeringssystemet. Er-
kebiskop Wallin, hvars minne är för svenska kyr-
kan så kärt, så vördadt, prisade offentligen Gusta!
IV Adolf, icke särdeles långt före hans afsättning,
men sparade derföre icke offentliga loford för hans
efterträdare på svenska thronen. Thyselius var
en af oppositionens riksdagsmän, som kyrkoherde,
men blef, som biskop, en al regeringens ifrigaste
försvarare. Befordringssystemet å den ecklesia-
stika staten synes hitintills hafva legat i vägen
för den sällsporda frisinnighet, som eljest kunnat
med fog förväntas hos ett riksstånd, bvars med-
lemmar i det enskildta lifvet hafva så litet att
göra med staten, men deremot äro så nära för-
bundne med folket. Om alla pastorater hade va-
rit konsistoriela, så skulle tiläfventyrs riksdags:
annalerne hafva från flydda tider åt Prestestån
det förvarat minnen, mindre otillfredsställande äp
de nuvarande. Dessa minnen äro imedlertid be-
grundansvärda, icke blott i anseende till det ut-
låtande, som bör afgifvas öfver nuvarande repre-
sentations brister, utan äfven med hänsigt till den
allmänna moralen. I politiska förhållanden kunna
åsigterna visserligen vara delade, utan att menings-
strider nödvändigt skola sätta fläck på endera par-
tens karakter; men företeelserne inom statsrättens
område måste dock, för att vara lofliga i allmän-
het, hafva en oföränderlig grund af sanning. Det
sanna tål ingen jemkning, ingen misstydning, intet
vacklande, intet afsteg! Det är både för den o-
fentlige och enskilde mannen ett oeftergifligt vil-
kor, för att vinna aktning och förtroende, det får
minst förbises af religionsläraren, som är sannin-
gens offentlige tolk. Då i de konstitutionella tvi-
ster, som svenska riksdagsurkunderne förvarat,
Presteståndet stundom, i uppenbar strid med
grundlagens bud, lagt sin afgörande röst antingen
till regeringens frikännelse eller till befordrande
af dess grundlagsvidriga syften, så inses lätt, att
detta förfarande varit egnadt att för samtid och
efterverld väcka ett omätligt uppseende. Det ha-
de naturligtvis i främsta rummet tillhört Preste-
ståndet, att genom efterdömen af orubblig aktning
för rikets lagar och samvetsgrann vård om folkets
konstitutionella rätt, icke blott uppmuntra sina
medständer till trohet i pligterne emot fädernes-
landet, utan äfven öfvertyga den administrativa
makten om nödvändigheten att, äfven för sin del,
taga dessa pligter i akt. När nu sådane efterdö-
men uteblifvit, och Presteståndets offentliga hand-
lingssätt varit af bär ofvan antydda beskaffenhet,
så hafva till allmänheten spridt sig oroande före-
ställningar om det ljus, som borde tjena den till
föresyn i lära och lefverne. Isynnerbet hafva
från riksdagarne Bondeståndets ledamöter till sina
hembygder medfört Presteståndet rörande upp-
lysningar, som varit ganska menliga för allmogens
rättskänsla, för dess begrepp om det sociala hif-
vets utveckling, och för dess förtroende till sina
lärare, att icke tala om det härifrån upprunna
ståndshat, hvilket man till det allmännas skada,
just med föranledande af Presteståndets förfarande
i riksdagsförbandlingarne, ofta varseblifvit.
Vid öfvervägande af de båda främsta riksstån-
dens ställning till nationen, bör icke förglömmas,
att det var adelns och presterskapets obenägenhet
att böja sig efter tidens fordringar, com i Frank-
rike lade grund till den stora revolutionen. Om
man också skulle medgifva, att detta exempel
icke eger full tillämplighet på Sverge, så är dock
obestridligt, att de privilegier, som här innehafvas
af Ridderskspet och Adeln samt Presteståndet,
utöfva en hämmande verkan på statsstyrelsen,
hvilken dymedelst, just under djupaste fred, blif-
vit understödd i sin dvala och till sin kraft så
förlamad, att samhället saknar allt annat fram-
skridande än det, som är en naturlig följd af hän-
delsernas tvång.
Borgareståndets förnämsta brist består. deri, att
Stockholms Magistrat eger att till Riksdag skicka
trenne fullmäktige, att de obetydligaste Städer
kunna, hvar för sig, hålla Riksdagsman, samt att
Städerne sakna samfåld valrätt och således stun-
dom äro förhindrade att finna ombud, tjeplige at!
representera industriens intres:en, men deremot
ofta nödsakade, att uti bureaucratiens bestämda in-
tressse inom sig utkora Rikdagsmän, utan att ens,
åtminstone hvad de större betröffar, få utsträcka
valrätten till Borgarklassen uti andra Städer. Stock-
ho!m innebar nu omkring sjettedelen af hela Bor-
gareståndets representation. Denna betydliga an-
part i den borgerliga Rikslagsmannarätten har,
vid flera föregående riksmöten, sällan varit för
de allmänna ärenderna fördelaktig. Gustaf III:dje
förstod att på sin sida vinna Stockholms repre-
sentanter, och regenter efter honom bafva lika-,
ledes, äfven för riksskadliga planer, hos denna jj
Ctada ronrasantanter erhållit ett ofta verksamt l: