gemål, hvad allmänna opinionen inom rådet förde henne till last. Biskoparne äro väl oafsättlige. men hafva dock, åtminstone i fordna dagar, uppfattat sin ställning i det offentliga lifvet på ett sätt, som hindrat dem att, såsom representanter, föra folkets talan. Framlidne biskop Lundblad, som pjutit en så väl förtjent aktning, gillade i allmänhet riksdagsoppositionens åsigter och afga! stundom, i öfverensstämmelse dermed, sin slutna voteringssedel, men äfven han skyggade tillbaka för ett öppet motstånd till regeringssystemet. Erkebiskop Wallin, hvars minne är för svenska kyrkan så kärt, så vördadt, prisade offentligen Gusta! IV Adolf, icke särdeles långt före hans afsättning, men sparade derföre icke offentliga loford för hans efterträdare på svenska thronen. Thyselius var en af oppositionens riksdagsmän, som kyrkoherde, men blef, som biskop, en al regeringens ifrigaste försvarare. Befordringssystemet å den ecklesiastika staten synes hitintills hafva legat i vägen för den sällsporda frisinnighet, som eljest kunnat med fog förväntas hos ett riksstånd, bvars medlemmar i det enskildta lifvet hafva så litet att göra med staten, men deremot äro så nära förbundne med folket. Om alla pastorater hade varit konsistoriela, så skulle tiläfventyrs riksdags: annalerne hafva från flydda tider åt Prestestån det förvarat minnen, mindre otillfredsställande äp de nuvarande. Dessa minnen äro imedlertid begrundansvärda, icke blott i anseende till det utlåtande, som bör afgifvas öfver nuvarande representations brister, utan äfven med hänsigt till den allmänna moralen. I politiska förhållanden kunna åsigterna visserligen vara delade, utan att meningsstrider nödvändigt skola sätta fläck på endera partens karakter; men företeelserne inom statsrättens område måste dock, för att vara lofliga i allmänhet, hafva en oföränderlig grund af sanning. Det sanna tål ingen jemkning, ingen misstydning, intet vacklande, intet afsteg! Det är både för den ofentlige och enskilde mannen ett oeftergifligt vilkor, för att vinna aktning och förtroende, det får minst förbises af religionsläraren, som är sanningens offentlige tolk. Då i de konstitutionella tvister, som svenska riksdagsurkunderne förvarat, Presteståndet stundom, i uppenbar strid med grundlagens bud, lagt sin afgörande röst antingen till regeringens frikännelse eller till befordrande af dess grundlagsvidriga syften, så inses lätt, att detta förfarande varit egnadt att för samtid och efterverld väcka ett omätligt uppseende. Det hade naturligtvis i främsta rummet tillhört Presteståndet, att genom efterdömen af orubblig aktning för rikets lagar och samvetsgrann vård om folkets konstitutionella rätt, icke blott uppmuntra sina medständer till trohet i pligterne emot fäderneslandet, utan äfven öfvertyga den administrativa makten om nödvändigheten att, äfven för sin del, taga dessa pligter i akt. När nu sådane efterdömen uteblifvit, och Presteståndets offentliga handlingssätt varit af bär ofvan antydda beskaffenhet, så hafva till allmänheten spridt sig oroande föreställningar om det ljus, som borde tjena den till föresyn i lära och lefverne. Isynnerbet hafva från riksdagarne Bondeståndets ledamöter till sina hembygder medfört Presteståndet rörande upplysningar, som varit ganska menliga för allmogens rättskänsla, för dess begrepp om det sociala hifvets utveckling, och för dess förtroende till sina lärare, att icke tala om det härifrån upprunna ståndshat, hvilket man till det allmännas skada, just med föranledande af Presteståndets förfarande i riksdagsförbandlingarne, ofta varseblifvit. Vid öfvervägande af de båda främsta riksståndens ställning till nationen, bör icke förglömmas, att det var adelns och presterskapets obenägenhet att böja sig efter tidens fordringar, com i Frankrike lade grund till den stora revolutionen. Om man också skulle medgifva, att detta exempel icke eger full tillämplighet på Sverge, så är dock obestridligt, att de privilegier, som här innehafvas af Ridderskspet och Adeln samt Presteståndet, utöfva en hämmande verkan på statsstyrelsen, hvilken dymedelst, just under djupaste fred, blifvit understödd i sin dvala och till sin kraft så förlamad, att samhället saknar allt annat framskridande än det, som är en naturlig följd af händelsernas tvång. Borgareståndets förnämsta brist består. deri, att Stockholms Magistrat eger att till Riksdag skicka trenne fullmäktige, att de obetydligaste Städer kunna, hvar för sig, hålla Riksdagsman, samt att Städerne sakna samfåld valrätt och således stundom äro förhindrade att finna ombud, tjeplige at! representera industriens intres:en, men deremot ofta nödsakade, att uti bureaucratiens bestämda intressse inom sig utkora Rikdagsmän, utan att ens, åtminstone hvad de större betröffar, få utsträcka valrätten till Borgarklassen uti andra Städer. Stockho!m innebar nu omkring sjettedelen af hela Borgareståndets representation. Denna betydliga anpart i den borgerliga Rikslagsmannarätten har, vid flera föregående riksmöten, sällan varit för de allmänna ärenderna fördelaktig. Gustaf III:dje förstod att på sin sida vinna Stockholms representanter, och regenter efter honom bafva lika-, ledes, äfven för riksskadliga planer, hos denna jj Ctada ronrasantanter erhållit ett ofta verksamt l: