(Insändt.) OM VÅRA KREDITLAGAR. Troligtvis finnes knappt i vårt land något för hållande, som mera allvarsamt och med störr skyndsarebet påkallar förändring än det med vår kreditlagar. Hvar man vet, att han nu icke be höfver betala sina skulder, om han icke vill, och en hvar, som har några affärer, får ock erfara at denna kunskap är allmänt spridd. För att komma från skyldigheten att betala, behöfver man jt blott iakttaga: att man icke skaffar sig någon fas egendom; att man genom köpeafhandling försälje! sin lösa ezendom med förbehåll, att den, så längt den väl vårdas, får förblifva i säljarens vård; at man icke ger ut någon skuldsedel till innehafva ren eller ordres, samt att om så måste ske, mar ställer den på mer än ett års betalningstid. Mar är då på den punkt, att man är oåtkomlig fö) lagen, d. v. s. män risquerar hvarken utmätninf eller bysättning. För öfrigt reqvirerar man sins varor i bodarne, och man får dem alltid der, biot! man kan förevisa ett någorlunda vackert lösörebo, eller det för öfrigt är bekant att man antin gen har ärft eller framdeles kan få ärtfva. På detta sätt kan man lefva sin tid fram utar annan födkrok, än att bedraga, och man har di alldeles ingenting att befara, utan kan till och med påstå sig handla i fullkomlig öfverensstämmelse med lagens synbara vilja. : Det är naturlig! att en så lätt industri skall hafva funnit mång: proselyter, och resultatet visar äfven att så är både bland allmogen och de så kallade bättre klasserbe. Likväl är näringsfånget ännu nytt, såsom daterande sig dels från år 1833, då förordningen. om lösöreköp utkom, dels ock från år 1844, då modifikationerne i bysättningslagen. fastställdes: men det lider ingen tvifvel,. att om samma. för: fattningar finge fortfara att vara gällande -blott ännu ett decennium, deras verkan skulle, sedan kännedomen om förhållanderne hunnit allmännare spridas, blifva så kännbar, att knappt någon kredit vidare kunde existera. Det är likväl ej nog med den förlust, som häraf uppkommer för näringarne, och synnerligast för minuthandeln, största skadan ligger otvifvelaktigt i den demoralisation, som häraf är en nödvändig följd, och som med :jättesteg redan gripit omkring sig. Dessa förhållanden: äro för allmänt kände för att vidare behöfva kommenteras. Frågan är nu på hvad sätt det onda skall kunna afbjelpas. Mången lägger i detta fall skulden på 1835 års ofvannämade förordning. D2 påstå, att möjligheten af desse köp, som vanligast endast äro tillåtna bedrägerier, lagt grund till demoralisationen och lärt folket, att med lagen kringå lagen: Måhända är det ock så, men deraf följer hvarken, att här ligger det enda felet, eller att det onda afbjelpes genom upphäfvande af denna förordning. Ty 1841 års förordningar i bysättningslagen, verkade i detta fall såsom olja i elden, och förr än dessa upphäfvas, står ingen hjelp att erhålla.