(Insändt.)
OM VÅRA KREDITLAGAR.
Troligtvis finnes knappt i vårt land något för
hållande, som mera allvarsamt och med störr
skyndsarebet påkallar förändring än det med vår
kreditlagar. Hvar man vet, att han nu icke be
höfver betala sina skulder, om han icke vill, och
en hvar, som har några affärer, får ock erfara at
denna kunskap är allmänt spridd. För att kom-
ma från skyldigheten att betala, behöfver man jt
blott iakttaga: att man icke skaffar sig någon fas
egendom; att man genom köpeafhandling försälje!
sin lösa ezendom med förbehåll, att den, så längt
den väl vårdas, får förblifva i säljarens vård; at
man icke ger ut någon skuldsedel till innehafva
ren eller ordres, samt att om så måste ske, mar
ställer den på mer än ett års betalningstid. Mar
är då på den punkt, att man är oåtkomlig fö)
lagen, d. v. s. män risquerar hvarken utmätninf
eller bysättning. För öfrigt reqvirerar man sins
varor i bodarne, och man får dem alltid der, biot!
man kan förevisa ett någorlunda vackert lösöre-
bo, eller det för öfrigt är bekant att man antin
gen har ärft eller framdeles kan få ärtfva.
På detta sätt kan man lefva sin tid fram utar
annan födkrok, än att bedraga, och man har di
alldeles ingenting att befara, utan kan till och
med påstå sig handla i fullkomlig öfverensstäm-
melse med lagens synbara vilja. : Det är naturlig!
att en så lätt industri skall hafva funnit mång:
proselyter, och resultatet visar äfven att så är
både bland allmogen och de så kallade bättre
klasserbe. Likväl är näringsfånget ännu nytt, så-
som daterande sig dels från år 1833, då förord-
ningen. om lösöreköp utkom, dels ock från år 1844,
då modifikationerne i bysättningslagen. fastställdes:
men det lider ingen tvifvel,. att om samma. för:
fattningar finge fortfara att vara gällande -blott
ännu ett decennium, deras verkan skulle, sedan
kännedomen om förhållanderne hunnit allmännare
spridas, blifva så kännbar, att knappt någon kre-
dit vidare kunde existera. Det är likväl ej nog med
den förlust, som häraf uppkommer för näringarne,
och synnerligast för minuthandeln, största skadan
ligger otvifvelaktigt i den demoralisation, som här-
af är en nödvändig följd, och som med :jättesteg
redan gripit omkring sig.
Dessa förhållanden: äro för allmänt kände för att
vidare behöfva kommenteras. Frågan är nu på
hvad sätt det onda skall kunna afbjelpas.
Mången lägger i detta fall skulden på 1835 års
ofvannämade förordning. D2 påstå, att möjlighe-
ten af desse köp, som vanligast endast äro tillåtna
bedrägerier, lagt grund till demoralisationen och
lärt folket, att med lagen kringå lagen:
Måhända är det ock så, men deraf följer hvar-
ken, att här ligger det enda felet, eller att det onda
afbjelpes genom upphäfvande af denna förordning.
Ty 1841 års förordningar i bysättningslagen, ver-
kade i detta fall såsom olja i elden, och förr än
dessa upphäfvas, står ingen hjelp att erhålla.