Tr hmRImL-—-—————HHMHMMMHM vanlig. Hon nöjde sig med att förklara, det hon nu ej hade tid att skrifva. Riancourt utfor som vanligt i hotelser mot rivalen. Constance, som ville förekomma obehagligheter för framtiden, och hvars fantasi var upp: fylld med helt nya och vänliga bilder, befallde bonom nu allvarsamt, att afstå från all fiendtlighet. ,Hvsd ämnar ni svara honom ? frågade han med någon oro. Jag ämnar tiga) var Constances svar, och triumferande lemnade han den bedårade flickan. Hon eftertänkte nu innehållet af sitt samtal med Riancourt. Det är en djerf mans grundsatser, sa. de hon för sig sjelt; hur hvardaglig synes icke Ludvig emot honom. Och Riancourt är rik och ansedd, Ludvig en fattig, uthvisslad sångare! — Under Riancourts skydd skall jag se verlden och förblifva fri och oberoende. Ja, oberoende är den största lycka; b!ott en svag qvinna kan längta efter äktenskapets Ok. Riancourt älskar mig, derom är ingen tv: sel. — Men, om han öfvergåfve mig? — Nå, så ar jag min utkomst genom min talent, hvar jag -2 må vara. Jag är och blir endast beroende 2 mig sjelf. — Ludvig? — — Det gör. mig likväl ondt om honom. Det var orät! af mig, att jag drog honom till mig! — Ännu är jag icke ense med mig sjelf; men Riancourts tillbud är förledande. På denna sida ser jag blow glans ;och lycka, v4 den andra det vanliga hvar. dagslifvåtsmed sins svarta skuggstreck. Jag få ej. gifva Ludvig någ t hopp mera; jag skall und vika bonoai! Jag bar ju också orsak att vredga chonof..j Han skrifver visserligen, att hal fruktat, det någon bjelke eller kuliss skuile ned: Y4 CM TI RAN tr