Tr hmRImL-—-—————HHMHMMMHM
vanlig. Hon nöjde sig med att förklara, det hon
nu ej hade tid att skrifva.
Riancourt utfor som vanligt i hotelser mot ri-
valen. Constance, som ville förekomma obehag-
ligheter för framtiden, och hvars fantasi var upp:
fylld med helt nya och vänliga bilder, befallde
bonom nu allvarsamt, att afstå från all fiendtlig-
het. ,Hvsd ämnar ni svara honom ? frågade han
med någon oro. Jag ämnar tiga) var Constan-
ces svar, och triumferande lemnade han den be-
dårade flickan.
Hon eftertänkte nu innehållet af sitt samtal med
Riancourt. Det är en djerf mans grundsatser, sa.
de hon för sig sjelt; hur hvardaglig synes icke
Ludvig emot honom. Och Riancourt är rik och
ansedd, Ludvig en fattig, uthvisslad sångare! —
Under Riancourts skydd skall jag se verlden och
förblifva fri och oberoende. Ja, oberoende är den
största lycka; b!ott en svag qvinna kan längta ef-
ter äktenskapets Ok. Riancourt älskar mig, der-
om är ingen tv: sel. — Men, om han öfvergåfve
mig? — Nå, så ar jag min utkomst genom min
talent, hvar jag -2 må vara. Jag är och blir en-
dast beroende 2 mig sjelf. — Ludvig? — — Det
gör. mig likväl ondt om honom. Det var orät!
af mig, att jag drog honom till mig! — Ännu är
jag icke ense med mig sjelf; men Riancourts till-
bud är förledande. På denna sida ser jag blow
glans ;och lycka, v4 den andra det vanliga hvar.
dagslifvåt- smed sins svarta skuggstreck. Jag få
ej. gifva Ludvig någ t hopp mera; jag skall und
vika bonoai! Jag bar ju också orsak att vredga
chonof..j Han skrifver visserligen, att hal
fruktat, det någon bjelke eller kuliss skuile ned:
Y- 4 CM
TI RAN tr