Åt maka, barn, du kärlek gaf,
Och kärlek blommar på din graf,
Ditt alltid redligt öppna sinne
Dör aldrig bort ur landsmäns minnet
I åttinio år du gått
Din bana fram, och målet nått;
Så slumra då i ro, du gamle!
Till minnets krans vi bladen samle.
Ubg.