blandade, blef grefvinnan det hårdast bebandlade offret, som undergick offentlig risslitning och brännmåarkning, ehuru härstammande från det fordom regerande kungliga huset Valois. Efter nägon tids fängelse i tukthus lösgafs hon en natt och afreste genast till England, der hon och hennes man i flera år förde en underlig lefnad, och höllo förnämt spelhus. I London, har man hittills sagt, skall bon under ett slagsmål blifvit utkastad genom ett förster och brutit båda benen af sig och dött deraf. En annen version påstod, för några år sedan, att hon då dött i Krim på en landtegendom tillhörig den famösa fru von Kridener. Och au uppdukas en tredje berättelse. Efter hvad jag utrågat skall verkligen en dylik person på uppgifna sättet blifvit hyllad af namngifven person, nemligen marquis de Louvois; huruvida det varit grefvinnan Lamotte bar man icke kunnat garantera, dock har ryktet consistence. En besynnerligt dermed öfverensstämmande omständighet kom i Apriltill min kunskap. I ett sällskap föll talet på balsbandssaken, och en Itsliersk officer, en mycket aktningsvärd man den jag personligen känner, yttrade dervid, att hans onkel, som på 1780-talet var pastor och i förbindelse med bofvet i Versailles, och som sedermera dött såsom biskop, alltid förklarat sig mot Drottoirgen i den olycksfulla saken. Och nu säges, märkvärdigt nog, att en biskop introducerat hos marquis de Louvois henne, som han således måste ansett hafva lidit oskyldigt. Den sistnämnda biskopen är död, såsom den af ryktet omnämnde biskopen säges vara: ett ytterligare sammanträffande. Nyligen kom en härvarande notabilitet att vid förbigående blifva i ett klädstånd varse sitt porträtt, ohyggligt och föga likt mäladt, men med hans namn åsatt. Något ifrigt frågade han priset derpå, så att, oaktadt hans konstgrepp att bufvudsakligen orda om ramen, märkte frun i boden att hon hade en spekulent för sig öch högg till med 40 francs. Detta syntes originalet för dyrt. Han gick derföre bort, för att om aftonen återkomma, om frun då icke vore tillstädes. Så träffade det sig. Mannen var der och begärde 4 eller 5 francs, dem bjudaren nedprutade till ,, och erlade. Böjande sig för att taga taflan, hade han dock den oturen att så häftigt stöta emot bordkanten att han förlorade näsan, — nemligen den lösa Jhan påsatt för att ej igenkännas. Bodens egare uppgaf ett rop af förvåning, hvarvid frun rusade ut från kammaren, och bief varse sin förmiddags-negociatör, som stod der med lösnäsan i ena och taflan i andra handen. På hennes förfrågan till mannen om den främmande köpt den och till hvilket pris, fick hon nu ett föga hugnande svar. Hon yrkade derför sitt förmiddagspris, men den nye ägaren förklarade att han köpt taflan och för den betalt ett annat, och satte af i fyrsprång dermed. Frun, som likväl fått veta hvem Han är, har nu stämt hönom till utbekommande ar fulla 40 francs. I förrgår gaf Kungen en stor fåte i Versailles, på dervarande slottsteatern, åt 800 Iadustri-exponenter samt 700 andra personer. Fåten bestod i representationen af operor (underligtvis fragmenter blott) samt den eviga Polkan. Allt var magnifikt, men vår tids enkla drägter passa ej väl ibop med den imponerande, grenna, skrufvade stylen, som utmärker allt i Versailles slott. Störligen skandaliserar man sig öfver en del af hetrar industriellss värre än vårdslösa drägt; flere skola utmärkt sig genom verklig sluskighet. TEETH IRAS