blandade, blef grefvinnan det hårdast bebandlade of-
fret, som undergick offentlig risslitning och bränn-
måarkning, ehuru härstammande från det fordom rege-
rande kungliga huset Valois. Efter nägon tids fän-
gelse i tukthus lösgafs hon en natt och afreste genast
till England, der hon och hennes man i flera år förde
en underlig lefnad, och höllo förnämt spelhus. I Lon-
don, har man hittills sagt, skall bon under ett slags-
mål blifvit utkastad genom ett förster och brutit båda
benen af sig och dött deraf. En annen version på-
stod, för några år sedan, att hon då dött i Krim på en
landtegendom tillhörig den famösa fru von Kridener.
Och au uppdukas en tredje berättelse. Efter hvad
jag utrågat skall verkligen en dylik person på upp-
gifna sättet blifvit hyllad af namngifven person, nem-
ligen marquis de Louvois; huruvida det varit gref-
vinnan Lamotte bar man icke kunnat garantera, dock
har ryktet consistence. En besynnerligt dermed öfverens-
stämmande omständighet kom i Apriltill min kunskap.
I ett sällskap föll talet på balsbandssaken, och en Itsliersk
officer, en mycket aktningsvärd man den jag person-
ligen känner, yttrade dervid, att hans onkel, som på
1780-talet var pastor och i förbindelse med bofvet i
Versailles, och som sedermera dött såsom biskop, all-
tid förklarat sig mot Drottoirgen i den olycksfulla
saken. Och nu säges, märkvärdigt nog, att en biskop
introducerat hos marquis de Louvois henne, som han
således måste ansett hafva lidit oskyldigt. Den sist-
nämnda biskopen är död, såsom den af ryktet om-
nämnde biskopen säges vara: ett ytterligare samman-
träffande.
Nyligen kom en härvarande notabilitet att vid för-
bigående blifva i ett klädstånd varse sitt porträtt,
ohyggligt och föga likt mäladt, men med hans namn
åsatt. Något ifrigt frågade han priset derpå, så att,
oaktadt hans konstgrepp att bufvudsakligen orda om
ramen, märkte frun i boden att hon hade en speku-
lent för sig öch högg till med 40 francs. Detta syn-
tes originalet för dyrt. Han gick derföre bort, för att
om aftonen återkomma, om frun då icke vore tillstä-
des. Så träffade det sig. Mannen var der och be-
gärde 4 eller 5 francs, dem bjudaren nedprutade till
,, och erlade. Böjande sig för att taga taflan, hade
han dock den oturen att så häftigt stöta emot bordkan-
ten att han förlorade näsan, — nemligen den lösa
Jhan påsatt för att ej igenkännas. Bodens egare upp-
gaf ett rop af förvåning, hvarvid frun rusade ut från
kammaren, och bief varse sin förmiddags-negociatör,
som stod der med lösnäsan i ena och taflan i andra
handen. På hennes förfrågan till mannen om den
främmande köpt den och till hvilket pris, fick hon
nu ett föga hugnande svar. Hon yrkade derför sitt
förmiddagspris, men den nye ägaren förklarade att
han köpt taflan och för den betalt ett annat, och
satte af i fyrsprång dermed. Frun, som likväl fått
veta hvem Han är, har nu stämt hönom till utbekom-
mande ar fulla 40 francs.
I förrgår gaf Kungen en stor fåte i Versailles, på
dervarande slottsteatern, åt 800 Iadustri-exponenter
samt 700 andra personer. Fåten bestod i represen-
tationen af operor (underligtvis fragmenter blott) samt
den eviga Polkan. Allt var magnifikt, men vår tids
enkla drägter passa ej väl ibop med den imponerande,
grenna, skrufvade stylen, som utmärker allt i Ver-
sailles slott. Störligen skandaliserar man sig öfver en
del af hetrar industriellss värre än vårdslösa drägt;
flere skola utmärkt sig genom verklig sluskighet.
TEETH IRAS